JAG HATAR GALONISAR!

All utevistelse mellan november och februari - låt säga mars -

är totalt överskattad!

Om vi börjar där någonstans...

Vi bor i ett land där det är i princip outhärdligt att vara ute under en dryg fjärdedel av året. Jag har verkligen försökt gilla läget och jag går inte ut, mer än nödvändigt, under den här perioden. Detta av en anledning - det är vidrigt. Kallt, mörkt, blött och grymt deprimerande. Levde jag själv, hade jag kunnat löpa hela linan ut och verkligen varit inne hela tiden. Det mesta kan faktiskt skötas via dator och telefon. Jag kommer ihåg, i 8:an, när jag och min kompis Gurra bestämde oss för att inte gå till skolan när det regnade. Jo tjena, hur mottogs det av omgivningen när det regnat en vecka i sträck. Men nu är jag ju vuxen och får bestämma själv...

... om det inte vore för barnen.

Barn och dåligt väder gifter sig inte och nu står jag inför ett galonhelvete varje morgon (inte helgerna för då går vi absolut inte ut). Vetenskapen har gjort att vi kan resa till månen och transplantera hjärtan men när det gäller galonisar, har tiden stått stilla. De är precis lika vansinnigt skitäckliga som de var när jag var liten. Snälla någon, med galonkunskap, uppfinn galonisar som inte skapar sådan ångest!

I morse när jag själv (vi brukar vara två om det här) skulle få på de små fleece, overall, galonisar, mössor och, det här är sjukt, galonvantar - var jag riktigt nära ett nervous breakdown. Här snackar vi behov av en terapeut, inte coach, för det här ligger djupt lagrat.

4-åringen bryter ihop varje gång hon ska ta på sig galonisarna och 2-åringen skriker "det räcker nu" och syftar på storasyster som gallskriker. Själv går jag från rosenrasande till gråtfärdig på några minuter. När allt väl är på och vi kommer ut så spöregnar det men "på det här dagiset - oj förskolan - är vi ALLTID ute eftersom barnen älskar det och alla mår så bra av det och man lär sig så mycket i naturen, och det finns så mycket att upptäcka och leka med." Okej snickarlådan ni är SÅ bra - värsta bästa pedagogerna!

2-åringen sällar sig faktiskt till friskusgänget och tycker det är okej, till och med kul, att vara ute men 4-åringen känner sig ledsen, påbyltad och har väldigt lågt KASAM (känsla av sammanhang). Hon sa för ett tag sen, när vi kom till dagis, det spöregnade och hon just hade fått veta att de skulle vara ute (vilken överraskning - eftersom de är det varje dag - men hoppet är det sista...), "mamma jag tycker faktiskt att det är helt galet att vara ute när det regnar". Jag kunde ju inte annat än att hålla med.

När jag lämnat på dagis i morse och var på väg hem, möter jag min gulligaste granntant. Vi småpratar lite och hon håller mig i handen - för det gör hon alltid när vi pratar och trots vantar emellan kan jag känna hennes otroligt torra, varma och lena hand, den är magisk. Jag vet att hon varit sjuk länge och hon berättar att hon är på väg till sjukhuset för en kontroll. Lite senare i samtalet frågar jag vart hon ska fira jul.
- Ja, vi får se vart jag kommer fira jul, säger hon och sneglar uppåt.
Jag inser då att hon inte vet om hon lever till jul. Tänker att; ja är man nära döden, ligger det väldigt nära till hands att den inträffar den här årstiden.

Jag vill inte att min favvotant ska dö!

Med det här mötet i tankarna fick jag lite perspektiv på mitt galonhelvete. Och som en klok vän sa till mig för ett tag sedan;
DU FÅR DET DU BEHÖVER.

Jag kommer greja vintern, igen, och jag kommer komma ut på andra sidan och vara glad att jag lever. Jag ska verkligen försöka att njuta av livet, även när jag är utomhus.

//Åse

Vilken helg!

Ja, om förra veckan präglades av framgång, så har den här präglats att massiv trötthet! Jag blir lite trött av så mycket, koncentrerad framgång på kort tid. Sen är det ju skillnad på framgångströttma och annan tröttma. Framgångströttman är dåsig och sötaktig och okej att handskas med medan annan tröttma kan vara besk och tråkig.

Vad roligt vi hade på mässan! Att hänga med Kronan är något bland det roligaste vi gör och nu lutar det åt att vi gör det i vår igen, på mässan i Göteborg. Tack underbara Maria, Anette, Jenny och Malin!

Att på detta, få träffa så många mysiga föräldrar gjorde vår mässhelg ännu mer fantastisk. Vi vet att föräldrar är ett klokt, roligt och mysigt klientel men att ni var SÅ kloka, roliga och mysiga - det visste vi inte (fast vi har sett tydliga tendenser tidigare). Roligt också att ni var så många som besökte vårt seminarium "Att vara en tillräckligt bra förälder".

Sen var det ju TV 4 också. Vilken upplevelse! Jag fick känslan av att vara liten och få följa med mamma eller pappa på jobbet. Oj, vad det var mycket att titta på och vad kul det var att göra något jag aldrig tidigare gjort. Jag vill göra det igen! Att få jobba med föräldraskap är ju det Föräldracoacherna brinner för och att sen få göra det i TV - lovley!

När det händer mycket omkring mig på bortaplan njuter jag, men vad galet skönt det är att komma hem till min familj. De är som vanligt men med något fler frågor om hur det var på mässan och hur det var på TV. De är intresserade av mig och jag är grymt intresserade av det dem gör. Så det allra största hjärtat och tacket till min bästa familj! Tillsammans med er får jag energi, glädje, fotfäste, kunskap och inte minst - massor av kärlek. Älskar er!

Nu ska jag ta tag i det något mindre glammiga jobbet, väggrivning i min lokal. Oj, vad fint det kommer bli! Drog faktiskt iväg ett mejl till "Äntligen hemma" (ja menar, vi är ju lite jobbarkompisar nu) för att tipsa om ett riktigt roligt projekt i Midsommarkransen. Har inte fått svar ännu men det är nog bara en tidsfråga - jag har ju framgång nu.

//Åse

FRAMGÅNG!!!!!!!!!

Ville bara tala om att jag i tisdags, den 30/10, skrev på ett kontrakt för en lokal i Midsommarkransen. Så galet roligt att jag nästan smäller av! Det lönar sig att leva sin dröm! Som jag har letat, kotaktat värdar - bostadsrättföreningar - förvaltare, pratat runt med alla mysiga småföretagare i Midsommarkransen, kikat in genom fönster mm.

Som en sista grej (fast jag hade nog kommit på något mer också), la jag ut en önskas hyra - annons på BLOCKET. Efter fyra dagar ringer en man - Anders, vars stämma jag aldrig kommer glömma,
- Jag ser på BLOCKET att du letar lokal i Midsommarkransen.
- Ja
- Har du fått tag på någon?
- Nej, inte än.
- Jag har två.
Den ena var som klippt och skuren för mig och jag åkte och tittade på den på stört. Perfekt! Anders ger min tillgång till lokalen nu men står för hyran till årsskiftet. Goda människa! I tisdags signade jag på kontraktet och nu är lokalen MIN!

Det här var bara början! Sen har veckan fortsatt med rolig föreläsning på Handelsbanken, medverkan i DN. I helgen står Anna och jag på underBARA BARN-mässan och coachar föräldrar tillsammans med Kronan.

Som final på en helt galen vecka så håller jag och Anna seminarium på mässan på söndag kl 13.15. Men innan det ska jag kvista över till tv4 och medverka i Nyhetsmorgon söndag.

JAG ÄLSKAR MITT LIV!

//Åse

Färje-pervon

Nytt uttryck som myntades av maken i lördags.
Hela familjen hade varit på mysig middag hos vänner på Ekerö. Tillsammans har vi åtta barn och kvällen hade varit härligt rörig och klockan hann bli mycket innan vi var på väg hem. Smartaste vägen från Ekerö till Hägersten går via vägfärjan och därför tog vi den. Vi hann med sista turen och färjan, med oss som enda bil, glider ut från kajen.

Nu har barn och tonåring blivit riktigt uppspelta och far runt som dårar i bilen. De tonade rutorna immar igen och hela bilen gungar av aktiviteterna på insidan.

Maken - Lugna ner er, bilen välter!
Inget händer
Åse - Ska dem inte komma och ta betalt?
M - De kommer nog, det är en bit kvar.
Å - Har du tänkt på en sak?
Gapskratt!
M - Ja, immiga rutor och gungande bil!
I det här läget kan jag inte hålla mig ifrån att slaska upp en handflata á la Titanic på den immiga bilrutan.
Å - Jag tror inte att dem kommer!
M - Ungar, gunga vidare!
Ungarna - Varför då? Vad skrattar ni åt?
Å M - INGENTING!

Och där satt vi, två riktigt snuskiga färje-pervon som skulle gett mycket för att höra snacket i styrhytten.

Den här idén måste vi spinna vidare på! Finns kanske fler tillfällen då vi kan dra nytta av ungar som röjer i bilen.

//Åse

Det går, det går!

För er som undrar; så gick det jättebra i simhallen. Det var ju inte alls så fuktigt som jag ville minnas. Det var varmt och mysigt!

I bilen på väg hem från simningen börjar jag fundera på vad som händer om man stoppar fingrarna emellan när man hissar upp fönstret. I vår moderna bil finns det säkert någon liten dator som känner av att någon håller på att knäcka fingrarna i fönsterglipan och då bromsar upp farten. Kanske att det ljuder en signal också.
Blir mer och mer sugen och frågar 10-åringen om inte han vill prova.
- Är du galen eller! Prova själv!
- Jamen, det är inget farligt. Jag tror att den stannar bara.
- Då kan ju du prova!

Fan också, hade ju varit mycket bättre om han gjorde det. Kan ju faktiskt vara så att den lilla datorn i vår moderna bil känner av att det är ett barns fingrar som kommit emellan och därför bromsar upp extra mycket eller kanske stoppar helt.

Nu har jag väckt nyfikenheten även hos sonen och han peppar friskt för att jag ska prova.
- Okej då, det är ju inget farligt, säger jag och hissar ned fönstret.

Placerar högerhandens alla fingrar (kunde ju varit smart och tagit den vänstra som ändå är ganska oanvändbar för mig) mellan fönster och dörrkarm.

Nu köbi (= "kör vi" enligt 2-åringen)! hojtar jag och trycker på knappen.

Vi har ingen liten dator i vår moderna bil!
Jävlars vad det klämde!

Senare på kvällen när jag, lite försiktigt - så där i förbigående, frågar maken hur fönsterhissarna i bilen fungerar får jag veta att det är någon typ av utväxling i själva maskineriet som gör att fönsterhissmotorn tar i utav bara den när den känner motstånd.

Hade jag vetat det hade jag förmodligen behövt testa ändå. Jag vill alltid prova. Känna om det är nymålat, ta på tallriken när servitören varnar för att den är väldigt varm, ha "fel" kläder för ändamålet...

Det handlar kanske inte om att prova, utan mer om att göra tvärtom. Jag vill liksom sätta min prägel på det mesta jag gör. Beskrivningen av en olidlig person? Ja kanske, men det är mycket bättre nu. Det är faktiskt ganska roligt också. Kanske inte är så konstigt att jag lever efter parollen; gör annorlunda, få något nytt! Jag gör ofta annorlunda och får ofta något nytt - inte alltid bättre men...
...något nytt.

Blev riktigt glad när de i skolan beskrev min 10-åring med följande ord;

"Men är inte han lite så, att om man ger honom ett papper så (stående), så måste han liksom vrida det så (liggande)."

Jo, så är han min älskade unge och det kommer göra hans liv både roligt, spännande och ibland lite jobbigt.
Fråga en som vet!

//Åse

Värsta problemet!

Tänker inte så mycket på stövlarna längre men desto mer på byxorna jag köpte den här veckan. För att inte tala om det snygga garnet som jag ska göra till en sjal (blir typ min trehundrade).

Jag är verkligen på topp just nu. Massor av roliga saker har hänt och jag har gjort en dröm till ett grymt tydligt mål.

Senast den sista oktober har jag en ny lokal för min verksamhet, i Midsommarkransen!

Jag vill det NUUUUU! Jag drömmer om det på nätterna och på dagarna hänger jag i Midsommarkransen och myser runt bland alla roliga småentreprenörer. Jag gottar mig och ser verkligen hur mycket jag behöver Midsommarkransen i mitt liv och hur mycket Midsommarkransen behöver mig. Jag letar som besatt och har gett mig f-n på att hitta min lokal!

Okej, jag är på topp men i morse slår det mig som en blixt;

Det är min tur att köra till simningen ikväll. Jag ska skjutsa min och några andra killar dit, sitta i simhallen och vänta och sen köra hem.

Oh no (som 2-åringen brukar säga)! Här har jag ett riktigt fett problem!

Mitt hår! Jag behöver bara tänka fuktig simhall så blir mitt hår tio gånger större än det är i snyggt normalfall. Lockigt hår och fukt är en sjukt dålig kombo. Jag kommer bli som ett troll och det har jag ingen lust med!

Men lösningsinriktad som jag är, nu på toppen, funderar jag på att;
1. Föreslå simklubben att ändra träningstid.
2. Låta de andra föräldrarna ta alla simfredagar.
3. Be simhallen installera någon typ av avfuktningssystem.
4. Säga till 10-åringen att han får börja på kast med liten boll istället.
5. Bära mössa

Ja, när jag nu tittar på mina förslag tror jag kanske mest på ettan och tvåan, trean är inte tokig den heller. Eller så tar jag mössan? Ja, att ha fem barn är inte alltid en dans på rosor. Idag ska jag ägna hela dagen åt att välja rätt lösning och jag tror att jag ska göra det på ett fik i Midsommarkransen.

//Åse

Jag köpte stövlar istället!

Här kommer fortsättningen på mitt försök att vara lättroad som en 2-åring. Det gick inte bra! Jag försökte verkligen och skrattade väl då och då men det var liksom inte äkta kul.
Nähä! Vad blir jag glad av då?

I torsdags stod det klart vad som gläder mig. Gjorde värsta reafynden! Två par stövlar och ett par hur snygga stövletter som helst! Tillsammans skulle de kostat 4393:- men...

... jag betalade ENDAST 1097:-!

Jävlars vad glad jag var för det! Jag är faktiskt glad fortfarande. Jag behöver liksom bara tänka på hur snygga de är, vilket klipp jag gjort och att det faktiskt är mina, bara mina, alldeles egna stövlar. Jag tippar på att lyckan kommer hålla i sig i alla fall den här veckan också. Sen kan jag ju försöka fundera ut något nytt att köpa eller något annat sätt att bli glad på.

Rea-glädje är äkta glädje! Det kommer nog min 2-åring också lära sig.

//Åse

Lättroad som en 2-åring

Jag har funderat mycket på en sak. Efter semestern har jag haft otroligt svårt att komma igång och jobba. Nu går det ganska bra men lite tung och småseg känner jag mig fortfarande. Jag skulle behöva skratta! Inte småle utan gapskratta. Tänk nytt - det är ju jag visst en mästare på!?

Nu till det jag funderat på; hur gör barnen för att skratta så mycket som de gör? Jag har stilstuderat mina egna och kommit fram till att de skrattar mindre ju äldre de blir. Varför då? Således skrattar 2-åringen i familjen mest. Vad skrattar hon åt då?

Hon skrattar när:
* vi hämtar henne på dagis
* någon busjagar henne
* vi kittlar henne
* vi upprört letar efter hennes hand i tröjärmen och sen hittar den
* hon slänger något i golvet
* hon gömt sig under en filt och vi letar
* vi springer fort med henne i vagnen
* vi läser en tokig bok
* hon kör sina storasyskon på skrammelbilen mellan vardagsrummet och hallen
* hon lagt sig i sängen och vi hugger tag i hennes fötter genom täcket


Hur kan jag använda mig av det här? Går det här att översätta till mig? Hur skulle det se ut och skulle jag också skratta?

* Bli hämtad på jobbet - funkar dåligt eftersom jag jobbar så mycket hemifrån (ännu ett argument för ett kontor till mig).
* Bli busjagad av mannen, barnen och kanske någon busig vän - skulle absolut funka!
* Kittlad - finns risk för att jag börjar slåss men absolut värt ett försök.
* Leta hand i tröjärm - kanske en lek för maken och mig?
* Slänga något i golvet - skulle vara riktigt kul!
* Gömma mig under en filt - askul och jävligt oväntat!
* Skjutsas fort i vagnen - får nog inte plats i vagnen.
* Läsa tokig bok - det gör jag gärna och gärna själv.
* Köra ungar i skrammelbilen - påminner för mycket om mina vardagssysslor.
* Någon hugger tag i mina fötter genom täcket - jag kommer förmodligen bli skiträdd och inte glad.

Jo men det här tror jag på! Ikväll informerar jag min familj om att jag vill bli behandlad som en 2-åring!

Fortsättning följer...

//Åse

Gör annorlunda, få något nytt!

Ja, det är parollen i mitt liv och i helgen blev jag, åter igen, varse att det verkligen är så. Min 4-åriga dotter skulle ha sitt första barnkalas och såg med grym förväntan fram emot det. Vi har ju haft en del barnkalas i vårt liv och känner oss rutinerade. När jag satt och snickrade på inbjudan slog det mig att barnkalas alltid är i två timmar. Varför då? Jo, för att det alltid varit så! Ett argument som väcker tonåringen i mig.

Det här kalaset ska vara i en och en halv timme! Hur kul är det egentligen med kalas när man är fyra år? In stormar alla dagiskompisar, visserligen med paket, leker med alla ens prylar och tar ens mammas och pappas uppmärksamhet. Det räcker med en och en halv timme!

Fast besluten i att få något nytt (mindre dötid att busa omkring=mer lugn) så gjorde vi annorlunda. Jag kände mig rätt nöjd när jag delade ut inbjudan men undrade ändå om föräldrarna skulle kommentera nedkortningen. Jag menar, detta har ju aldrig tidigare hänt. Helt nytt och hur crazy som helst (nuförtiden behövs inte så mycket för att jag ska känna mig crazy)! Ingen sa något, till en början.

När väl söndagen kom - allt var inhandlat och förberett, storebrorsorna var väl förtrogna med körschemat, vi föräldrar var mentalt förberedda och dottern var förväntansfull i kvadrat - stod vi där redo att bara köra.

Körschema:

14.30 Gästerna kommer - välkomnande och paketöppning.
14.45 Fika med glass, kakor och saft - ingen går förrän alla är klara och får någon myror i brallan hjälps vi åt att göra det roligt och trevligt vid bordet.
15.10 Sagostund i storebrors rum på nedervåningen - storebrorsorna tar själva! hand om att placera tio 4-åringar på kuddar på golvet (okej, de lockade med fiskdammen som skulle komma efter om det satt tyst och lyssnade - smart), vi föräldrar dukar av och underhåller lillasyster som störde för mycket.
15.30 Fiskdamm - storebrorsorna ilar upp och ställer sig i fiskdammen som de arrangerat så kul att ungarna verkligen har roligt och skrattar så där riktigt skönt.
15.45 Godismums - lugnet lägrar sig när alla sitter med sina påsar.
16.00 Hämtning - föräldrar börjar dyka upp för att hämta sina barn.

Det är vid hämtningen kommentarerna kommer.
- Är ni helt slut nu? (klassikern)
(- Nej! och den här gången talar vi sanning)
- Har det varit så här lugnt hela tiden?
(Ja, det har det)
- Vad smart att bara ha kalas i en och en halv timme!
(Vi vet, vi är smarta!)


Vi skojar om att vi kan tävla om vem som kan ha det kortaste kalaset och hur det skulle gå till. Kanske bara cykla förbi och slänga in ett paket i trädgården samtidigt som man greppar en glass som står i någon slags ställning. Idéerna är många och fantasirika.

Hur upplevde vi då kalaset?
Dottern; "Roligt, men lite jobbigt att det kom så många" (tio med henne).
Brorsorna; "Vad roliga de var och det var ju inget stök och bråk."
Mamman & pappan; "Lugnt och roligt. Vi såg alla och behövde inte lösa konflikter. Roligt med killarna som ville hjälpa till och som verkligen var påhittiga."

Jag tror att vi skapat en ny trend. Det ska bli kul och se om många hänger på. Själva kommer vi i alla fall ha en och en halvtimmes kalas i fortsättningen, åtminstone till de kommer upp i skolåldern och orkar med ett längre kalas.

Så tipset för idag är;

GÖR ANNORLUNDA, FÅ NÅGOT NYTT!
(Det nya kanske inte blir bättre än det gamla men du har definitivt fått något nytt - och det piggar upp!)

//Åse

... nej, men det blir mycket pynt!

Har just avnjutit en påskhelg med familjen. Mycket godis, mat och samvaro. Började med megahandling i torsdags (påskpresent till min älskade man). Det tog två timmar och då räknar jag inte tiden jag la på att tänka ut vad jag skulle köpa eller tiden det tog att packa upp allt och få undan det. Inser att jag ska vara ännu mer glad över att jag inte behöver bry mig om matinköpen. Mannen gör ett heroiskt arbete som både planerar, handlar och lagar maten!

Lyckades bra med inköpen och åker hem för att pynta till det lite. Passar på när ungarna inte är hemma, så jag får det som jag vill. Inte för att jag vill speciellt mycket med pyntet eller det kanske är det som är problemet; jag vill bara ha lite och barnen massproducerar och vill ställa fram allt. 13-åringen fick hjälpa till och var perfekt motsträvig så att det blev lagom gult och fjädrigt.

Minst en gång i veckan är det någon som frågar mig om det inte är jobbigt med fem barn. Jag vet aldrig riktigt vad jag ska svara på den frågan. Jovisst kan det vara jobbigt ibland men det tyckte jag när jag hade ett barn också. Både jag och mannen jobbar hårt men vi gör det tillsammans och oftast är det roligt. Jag tycker att det är okej att det är jobbigt ibland. Hade någon frågat mig på skärtorsdagen hade jag i alla fall svarat;
- Nej, men det blir mycket pynt!

//Åse

E´ru skön eller !

- T, kan du flytta dina jeans från hallgolvet,typ NU?
-E´ru skön eller!(som betyder men hallå! eller vad menar du? alternativt jag behöver lite mer tid för att bestämma mig.)
-NU!
-Jaa, ja skaa!
-Jag dammsuger ,ta väck eller jag slänger ut dem.
-Mää, e´ru skön eller!
Tonåring masar sig ut i hallen, suckar, tar jeansen och kryper tillbaka in i boet med ett morr.
Min rundvandring med dammsugaren fortsätter,jag har nu nått TVsoffan...
På bordet står två tekoppar, en halväten macka och ett gäng DVDfilmer.
-T, det är saker i vardagsrummet som du ska plocka undan,vill du vara snäll och göra det nu..
-E´RU SKÖN, eller!
Nej,inte ett dugg jävla skön ,bara trött på städning och less på tonåringens söta sidor!
Snälla någon, ge mig ett liv utan städ,tjat,gnat och tonåringar, ett liv där solen alltid lyser, barnen står på rad och säger ja mamma, till allt! Hemmet är tiptop, alla plockar undan efter sig och det alltid sitter en toarulle i hållaren!!
Det blir säkert tråkigt i längden men bara en pyttestund skulle räcka!
Jag blundar och önskar.
Helt plötsligt hör jag en röst som svarar.
-E´RU SKÖN, ELLER?
/Anna

När välja blir ett tvång

Så roligt att få möjlighet att välja förskoleklass åt sonen.
Att ha kontroll och bara få bestämma.
Snabbt har vi övergivit tanken på friskolor, skönt att ett val är klart.
Sedan kommer häften från de två närbelägna skolor som kan komma ifråga.
Allt låter jättebra! Fina ord, söta bilder, myspys. jag i vel och våndaträsket.
Ringer runt i bekantskapskretsen, hetsar alla att säga bu eller bä!
Slutligen får sonens kompis mammas val avgöra!
Skolan är vald, jag kan vila.
MEN bara en stund nu skall det väljas klass.. Västanvind eller Östanvind!
Två lika bra förskolelärare som jobbar på samma sätt och tillsammans men hur ser det ut sedan? När dessa små delas i två¨"spår" som innehåller de pedagoger som skall följa med till sexan.
Vilka pedagoger kommer följa med på vägen upp och tampas med mig och sonen.
Det måste vara några med glimt i ögat, som har humor, som tycker om sonen och gärna tycker om mig också!
Efterforskningen fortsätter och jag är inte rolig längre! Hetsar människor att berätta gamla historier från skolan och om pedagoger. Vilka är bra ,vem är inte.
Väljer äntligen klass eller önskar som det heter!
Och nu kan jag vila! INTE!!!!!
Nu skall jag välja ett av fyra fritids och här är jag nu.
Jag orkar inte ett val till- placera oss bara . Gör vad ni vill. Det blir bra.
Jag skiter i hela grejen.
Men det är några veckor kvar så när orken återvänt skall jag nog ta reda på vilket fritids som är bäst....
För välja det ska jag!/Anna

Julefrid blev kräksjuka

Jag hann njuta av julefriden i tre dagar och det är jag tacksam för. Efter styrelsemöte i skolans föräldraförening kommer jag hem till ett nerspytt hus.
- Men det behöver ju inte vara kräksjukan, säger min optimistiske (blåögde) man.
- Det fattar du väl att det är, ryter jag som verkligen skulle behöva lite av makens optimism.

Efter fem byten av lakan inser även maken att det är kräksjukan. Jag har jobbat mig rödrosig i tvättstugan (fy f-n, vad äckligt det är att pilla bort halvsmälta makaroner och falukorvsbitar, insnodda i långa hårstrån, ur avloppet!). Ångorna av Alcogel ligger tunga i huset. Nu gäller det att lägga upp en bra strategi; egna handukar, handtvätt à la sluten kirurgavdelning, gossedjur bort från sängen, sänghimlen uppknuten i taket och en tvättstuga med tom maskin redo. Vi lyckas få till det och jag känner mig något lugnare. Jag försöker att inte se skräckscenariot, alla i familjen kräksjuka, och lyckas ganska bra. När vi gjort allt som står i vår makt, är det bara att vänta...
... och hoppas!

Ett halvt dygn har förflutit och inget mer kräks har kommit. Nu känns det riktigt bra faktiskt. Snart är det vår också och sen kommer sommaren och då brukar ju ungarna vara friska. Lössen verkar också vara borta och jag har ju inte gått upp i vikt under julen. Vad har jag att klaga över? Ingenting!

Ännu än gång har jag lyckats med konststycket att gilla läget. Hurra, vad jag är bra på det! Hurra, vad jag är bra på mycket!

//Åse

Så kom då äntligen julefriden

Över två veckor ledigt med hela stora familjen. "Gud va mysigt att få vara tillsammans allihop!" tänkte jag. Men hallå, fem barn och jag tänker fortfarande som en rookie. Alla sjuka, inklusive mamman, lunginflammation, hosta, snor, feber, uttråkade familjemedlemmar och på toppen av det - huvudlöss.

Så idag, äntligen, är vardagen här igen. Alla barnen lämnade till skola och dagis. Jag hämtar morgontidningen, sätter mig i soffan och känner plötsligt,efter att ha hetsläst några sidor, hur den där efterlängtade julefriden väller in över mig. Som jag väntat på detta!

Okej, jag säger ju alltid att jag älskar röran i min stora familj och vi hade många roliga, röriga och mysiga stunder men det handlar om ett rejält uppställ från oss vuxna.

Maken och jag blir i alla fall sammansvetsade. Får lite känslan av Karl Oskar och Kristina. Alla har sin uppgift och den måste skötas för att ro skörden iland. Dessutom är det bra att nötas lite mot varandra, har jag hört (vem sa det?).

Undrar om jag minns det här när det är dags att planera sportlovet. Då skulle jag kunna ha en mer realistisk inställning från början. Eller så gör jag som jag brukar, njuter innan av fantasibilden, tar lovet för vad det är och gottar mig som fasen efteråt.

Ja, älskade familj vad glad jag är för att ni finns!

//Åse