När välja blir ett tvång

Så roligt att få möjlighet att välja förskoleklass åt sonen.
Att ha kontroll och bara få bestämma.
Snabbt har vi övergivit tanken på friskolor, skönt att ett val är klart.
Sedan kommer häften från de två närbelägna skolor som kan komma ifråga.
Allt låter jättebra! Fina ord, söta bilder, myspys. jag i vel och våndaträsket.
Ringer runt i bekantskapskretsen, hetsar alla att säga bu eller bä!
Slutligen får sonens kompis mammas val avgöra!
Skolan är vald, jag kan vila.
MEN bara en stund nu skall det väljas klass.. Västanvind eller Östanvind!
Två lika bra förskolelärare som jobbar på samma sätt och tillsammans men hur ser det ut sedan? När dessa små delas i två¨"spår" som innehåller de pedagoger som skall följa med till sexan.
Vilka pedagoger kommer följa med på vägen upp och tampas med mig och sonen.
Det måste vara några med glimt i ögat, som har humor, som tycker om sonen och gärna tycker om mig också!
Efterforskningen fortsätter och jag är inte rolig längre! Hetsar människor att berätta gamla historier från skolan och om pedagoger. Vilka är bra ,vem är inte.
Väljer äntligen klass eller önskar som det heter!
Och nu kan jag vila! INTE!!!!!
Nu skall jag välja ett av fyra fritids och här är jag nu.
Jag orkar inte ett val till- placera oss bara . Gör vad ni vill. Det blir bra.
Jag skiter i hela grejen.
Men det är några veckor kvar så när orken återvänt skall jag nog ta reda på vilket fritids som är bäst....
För välja det ska jag!/Anna

Julefrid blev kräksjuka

Jag hann njuta av julefriden i tre dagar och det är jag tacksam för. Efter styrelsemöte i skolans föräldraförening kommer jag hem till ett nerspytt hus.
- Men det behöver ju inte vara kräksjukan, säger min optimistiske (blåögde) man.
- Det fattar du väl att det är, ryter jag som verkligen skulle behöva lite av makens optimism.

Efter fem byten av lakan inser även maken att det är kräksjukan. Jag har jobbat mig rödrosig i tvättstugan (fy f-n, vad äckligt det är att pilla bort halvsmälta makaroner och falukorvsbitar, insnodda i långa hårstrån, ur avloppet!). Ångorna av Alcogel ligger tunga i huset. Nu gäller det att lägga upp en bra strategi; egna handukar, handtvätt à la sluten kirurgavdelning, gossedjur bort från sängen, sänghimlen uppknuten i taket och en tvättstuga med tom maskin redo. Vi lyckas få till det och jag känner mig något lugnare. Jag försöker att inte se skräckscenariot, alla i familjen kräksjuka, och lyckas ganska bra. När vi gjort allt som står i vår makt, är det bara att vänta...
... och hoppas!

Ett halvt dygn har förflutit och inget mer kräks har kommit. Nu känns det riktigt bra faktiskt. Snart är det vår också och sen kommer sommaren och då brukar ju ungarna vara friska. Lössen verkar också vara borta och jag har ju inte gått upp i vikt under julen. Vad har jag att klaga över? Ingenting!

Ännu än gång har jag lyckats med konststycket att gilla läget. Hurra, vad jag är bra på det! Hurra, vad jag är bra på mycket!

//Åse

Så kom då äntligen julefriden

Över två veckor ledigt med hela stora familjen. "Gud va mysigt att få vara tillsammans allihop!" tänkte jag. Men hallå, fem barn och jag tänker fortfarande som en rookie. Alla sjuka, inklusive mamman, lunginflammation, hosta, snor, feber, uttråkade familjemedlemmar och på toppen av det - huvudlöss.

Så idag, äntligen, är vardagen här igen. Alla barnen lämnade till skola och dagis. Jag hämtar morgontidningen, sätter mig i soffan och känner plötsligt,efter att ha hetsläst några sidor, hur den där efterlängtade julefriden väller in över mig. Som jag väntat på detta!

Okej, jag säger ju alltid att jag älskar röran i min stora familj och vi hade många roliga, röriga och mysiga stunder men det handlar om ett rejält uppställ från oss vuxna.

Maken och jag blir i alla fall sammansvetsade. Får lite känslan av Karl Oskar och Kristina. Alla har sin uppgift och den måste skötas för att ro skörden iland. Dessutom är det bra att nötas lite mot varandra, har jag hört (vem sa det?).

Undrar om jag minns det här när det är dags att planera sportlovet. Då skulle jag kunna ha en mer realistisk inställning från början. Eller så gör jag som jag brukar, njuter innan av fantasibilden, tar lovet för vad det är och gottar mig som fasen efteråt.

Ja, älskade familj vad glad jag är för att ni finns!

//Åse