Värsta problemet!

Tänker inte så mycket på stövlarna längre men desto mer på byxorna jag köpte den här veckan. För att inte tala om det snygga garnet som jag ska göra till en sjal (blir typ min trehundrade).

Jag är verkligen på topp just nu. Massor av roliga saker har hänt och jag har gjort en dröm till ett grymt tydligt mål.

Senast den sista oktober har jag en ny lokal för min verksamhet, i Midsommarkransen!

Jag vill det NUUUUU! Jag drömmer om det på nätterna och på dagarna hänger jag i Midsommarkransen och myser runt bland alla roliga småentreprenörer. Jag gottar mig och ser verkligen hur mycket jag behöver Midsommarkransen i mitt liv och hur mycket Midsommarkransen behöver mig. Jag letar som besatt och har gett mig f-n på att hitta min lokal!

Okej, jag är på topp men i morse slår det mig som en blixt;

Det är min tur att köra till simningen ikväll. Jag ska skjutsa min och några andra killar dit, sitta i simhallen och vänta och sen köra hem.

Oh no (som 2-åringen brukar säga)! Här har jag ett riktigt fett problem!

Mitt hår! Jag behöver bara tänka fuktig simhall så blir mitt hår tio gånger större än det är i snyggt normalfall. Lockigt hår och fukt är en sjukt dålig kombo. Jag kommer bli som ett troll och det har jag ingen lust med!

Men lösningsinriktad som jag är, nu på toppen, funderar jag på att;
1. Föreslå simklubben att ändra träningstid.
2. Låta de andra föräldrarna ta alla simfredagar.
3. Be simhallen installera någon typ av avfuktningssystem.
4. Säga till 10-åringen att han får börja på kast med liten boll istället.
5. Bära mössa

Ja, när jag nu tittar på mina förslag tror jag kanske mest på ettan och tvåan, trean är inte tokig den heller. Eller så tar jag mössan? Ja, att ha fem barn är inte alltid en dans på rosor. Idag ska jag ägna hela dagen åt att välja rätt lösning och jag tror att jag ska göra det på ett fik i Midsommarkransen.

//Åse

Jag köpte stövlar istället!

Här kommer fortsättningen på mitt försök att vara lättroad som en 2-åring. Det gick inte bra! Jag försökte verkligen och skrattade väl då och då men det var liksom inte äkta kul.
Nähä! Vad blir jag glad av då?

I torsdags stod det klart vad som gläder mig. Gjorde värsta reafynden! Två par stövlar och ett par hur snygga stövletter som helst! Tillsammans skulle de kostat 4393:- men...

... jag betalade ENDAST 1097:-!

Jävlars vad glad jag var för det! Jag är faktiskt glad fortfarande. Jag behöver liksom bara tänka på hur snygga de är, vilket klipp jag gjort och att det faktiskt är mina, bara mina, alldeles egna stövlar. Jag tippar på att lyckan kommer hålla i sig i alla fall den här veckan också. Sen kan jag ju försöka fundera ut något nytt att köpa eller något annat sätt att bli glad på.

Rea-glädje är äkta glädje! Det kommer nog min 2-åring också lära sig.

//Åse

Lättroad som en 2-åring

Jag har funderat mycket på en sak. Efter semestern har jag haft otroligt svårt att komma igång och jobba. Nu går det ganska bra men lite tung och småseg känner jag mig fortfarande. Jag skulle behöva skratta! Inte småle utan gapskratta. Tänk nytt - det är ju jag visst en mästare på!?

Nu till det jag funderat på; hur gör barnen för att skratta så mycket som de gör? Jag har stilstuderat mina egna och kommit fram till att de skrattar mindre ju äldre de blir. Varför då? Således skrattar 2-åringen i familjen mest. Vad skrattar hon åt då?

Hon skrattar när:
* vi hämtar henne på dagis
* någon busjagar henne
* vi kittlar henne
* vi upprört letar efter hennes hand i tröjärmen och sen hittar den
* hon slänger något i golvet
* hon gömt sig under en filt och vi letar
* vi springer fort med henne i vagnen
* vi läser en tokig bok
* hon kör sina storasyskon på skrammelbilen mellan vardagsrummet och hallen
* hon lagt sig i sängen och vi hugger tag i hennes fötter genom täcket


Hur kan jag använda mig av det här? Går det här att översätta till mig? Hur skulle det se ut och skulle jag också skratta?

* Bli hämtad på jobbet - funkar dåligt eftersom jag jobbar så mycket hemifrån (ännu ett argument för ett kontor till mig).
* Bli busjagad av mannen, barnen och kanske någon busig vän - skulle absolut funka!
* Kittlad - finns risk för att jag börjar slåss men absolut värt ett försök.
* Leta hand i tröjärm - kanske en lek för maken och mig?
* Slänga något i golvet - skulle vara riktigt kul!
* Gömma mig under en filt - askul och jävligt oväntat!
* Skjutsas fort i vagnen - får nog inte plats i vagnen.
* Läsa tokig bok - det gör jag gärna och gärna själv.
* Köra ungar i skrammelbilen - påminner för mycket om mina vardagssysslor.
* Någon hugger tag i mina fötter genom täcket - jag kommer förmodligen bli skiträdd och inte glad.

Jo men det här tror jag på! Ikväll informerar jag min familj om att jag vill bli behandlad som en 2-åring!

Fortsättning följer...

//Åse

Gör annorlunda, få något nytt!

Ja, det är parollen i mitt liv och i helgen blev jag, åter igen, varse att det verkligen är så. Min 4-åriga dotter skulle ha sitt första barnkalas och såg med grym förväntan fram emot det. Vi har ju haft en del barnkalas i vårt liv och känner oss rutinerade. När jag satt och snickrade på inbjudan slog det mig att barnkalas alltid är i två timmar. Varför då? Jo, för att det alltid varit så! Ett argument som väcker tonåringen i mig.

Det här kalaset ska vara i en och en halv timme! Hur kul är det egentligen med kalas när man är fyra år? In stormar alla dagiskompisar, visserligen med paket, leker med alla ens prylar och tar ens mammas och pappas uppmärksamhet. Det räcker med en och en halv timme!

Fast besluten i att få något nytt (mindre dötid att busa omkring=mer lugn) så gjorde vi annorlunda. Jag kände mig rätt nöjd när jag delade ut inbjudan men undrade ändå om föräldrarna skulle kommentera nedkortningen. Jag menar, detta har ju aldrig tidigare hänt. Helt nytt och hur crazy som helst (nuförtiden behövs inte så mycket för att jag ska känna mig crazy)! Ingen sa något, till en början.

När väl söndagen kom - allt var inhandlat och förberett, storebrorsorna var väl förtrogna med körschemat, vi föräldrar var mentalt förberedda och dottern var förväntansfull i kvadrat - stod vi där redo att bara köra.

Körschema:

14.30 Gästerna kommer - välkomnande och paketöppning.
14.45 Fika med glass, kakor och saft - ingen går förrän alla är klara och får någon myror i brallan hjälps vi åt att göra det roligt och trevligt vid bordet.
15.10 Sagostund i storebrors rum på nedervåningen - storebrorsorna tar själva! hand om att placera tio 4-åringar på kuddar på golvet (okej, de lockade med fiskdammen som skulle komma efter om det satt tyst och lyssnade - smart), vi föräldrar dukar av och underhåller lillasyster som störde för mycket.
15.30 Fiskdamm - storebrorsorna ilar upp och ställer sig i fiskdammen som de arrangerat så kul att ungarna verkligen har roligt och skrattar så där riktigt skönt.
15.45 Godismums - lugnet lägrar sig när alla sitter med sina påsar.
16.00 Hämtning - föräldrar börjar dyka upp för att hämta sina barn.

Det är vid hämtningen kommentarerna kommer.
- Är ni helt slut nu? (klassikern)
(- Nej! och den här gången talar vi sanning)
- Har det varit så här lugnt hela tiden?
(Ja, det har det)
- Vad smart att bara ha kalas i en och en halv timme!
(Vi vet, vi är smarta!)


Vi skojar om att vi kan tävla om vem som kan ha det kortaste kalaset och hur det skulle gå till. Kanske bara cykla förbi och slänga in ett paket i trädgården samtidigt som man greppar en glass som står i någon slags ställning. Idéerna är många och fantasirika.

Hur upplevde vi då kalaset?
Dottern; "Roligt, men lite jobbigt att det kom så många" (tio med henne).
Brorsorna; "Vad roliga de var och det var ju inget stök och bråk."
Mamman & pappan; "Lugnt och roligt. Vi såg alla och behövde inte lösa konflikter. Roligt med killarna som ville hjälpa till och som verkligen var påhittiga."

Jag tror att vi skapat en ny trend. Det ska bli kul och se om många hänger på. Själva kommer vi i alla fall ha en och en halvtimmes kalas i fortsättningen, åtminstone till de kommer upp i skolåldern och orkar med ett längre kalas.

Så tipset för idag är;

GÖR ANNORLUNDA, FÅ NÅGOT NYTT!
(Det nya kanske inte blir bättre än det gamla men du har definitivt fått något nytt - och det piggar upp!)

//Åse