Pusselbitar

Att vara mamma är som att vara ett tusenbitars pussel.
Alla kantbitar som håller ihop konstruktionen, alla blåa himmelsbitar i en hög som man tar sist när allt annat fallit på plats ( så är det för mig iallafall) Vissa mörka bitar som man inte har en aning om var de ska passa, är det vatten? eller kanske mitten på huset?
Man testar allt och plötsligt faller den på plats... Ahhahh!

När sen hela pusslet är lagt och bilden ligger färdig så saknas det en eller två bitar, jag ser vad bilden föreställer men den är inte komlett, den är inte hel. Det stör att det fattas bitar.

Igårkväll var mitt pussel komplett......
Alla mina tre barn runt köksbordet,pratande, skrattande,rapande,retande.
Ingen bit fattades och jag kände mig hel./Anna

Vilka modiga barn jag har!

Äldsta sonen började på judo i höstas. 13 år gammal. Efter att ha spelat fotboll i flera år, bestämmer han sig för att sluta med det. Tänker ett tag och bestämmer sig sedan för judo, som småbrorsorna börjat med halvåret innan.

Tufft att komma in som 13-åring och total nybörjare. Det är ju i den här åldern många slutar och sedan inte börjar på något nytt för att det är så jobbigt att vara nybörjare. Men H gör det och har så kul. Klubben, SPIF judo, är helt fantastisk! Det är som om sonen hittat sin grej. Vi ser hur han växer och det är SÅ härligt!

I helgen var det dags för den första tävlingen - i Sundsvall. Jag lämnar H vid en mack i Solna därifrån de ska åka med hyrd minibuss. De ska övernatta i en dojo i Söderhamn och sen ta sig vidare till Sundsvall. Han ser sjukt hängig ut när jag lämnar av honom och jag vill helst ta med honom hem, lägga honom i en vagn och bädda med fårskinn. Min unge! Han kastar sig ut i ovisshet.

På lördagen ringer han! Har vunnit silver! Är så in-i-helvete glad! Bubblar om allt som hänt, om hur lättad han är över att det gått så bra och hur roligt han har.

Om han växt av att börja på judon så växte han ännu mer av det han gjorde i helgen.

Andra sonen bestämmer sig för att åka två veckor på kollo - utan kompis - i sommar. Lägg därtill önskemål om att få börja i ny skola, med musikinriktning, till hösten . På lördag är det intagningsprov.

Som coach träffar jag, dagligen, människor som gör stora och modiga saker. Jag har nog bara glömt hur modiga mina barn är.

Fan vad glad jag är för mina modiga barn! Vill de sen bli nerbäddade i fårskinn - så finns jag här!

Älskar er!

//Åse

Stora barn, STORA bekymmer

Stora barn:

Går på lokal Inga konstigheter ! De har åldern inne och bestämmer själva. Det är kul att gå ut!
Blir nermejade av pruttfulla killar på krogen Hur kommer det sig att killar inte bara blir Ap-raka
utan även får en apas rörelsemönster? Förklara det den som kan?

Ringer mamma 00.30 en lördagnatt-Vad är ett glas vatten vid sängkanten jämfört med en blixtsnabb åktur till akuten. Hela kudden satt kvar i mammas ansikte. M hade serietidningsbula, hjärnskakning och varit avsvimmad.

Får ensam ligga kvar för observation- Åk hem och sov nu mamma!
Kl. 04.00....

Bestämmer själv att hon vill åka hem dan efter- Vinglar och ser suddigt men kan typ inte vara kvar på en sal som luktar kiss och gammal tant...

Bestämmer själv att det är helt OK att mingla med kompisar och gå till affären och hämta sin nya mobil trots yrsel och illamående.
jada jada bla bla bla tycker hon om sin oroliga mamma.

Kommer själv fram till att det att det är bäst att göra en reklamation d.v.s åka tillbaka till sjukhuset.....
Kan du köra mig mamma?

Här tar sjukvården över, det blir fasta, dropp, skallröntgen, ett par coola övernattningar på sal med gamla tanter.
Men idag är det fredag och då börjar det stora barnet bestämma igen.
Jag har bestämt att åka hem idag!
Kan du hämta mig mamma?

Jag vill inte ligga inne över helgen!
För hur kul är det på en skala!

Dessutom åker jag och E till Grekland på måndag så jag behöver packa!
För vi ska åka till vilket pris som helst!

Jag önskar just bara idag att myndighetsåldern borde höjas till 25 år, att ens barn ska ha lapp från mamma om de ska boka en resa eller bli utskrivna från sjukhus.
Jag önskar också bara små barn och små bekymmer.
Kan jag få det?/Anna

Åtta ben! Tacka för att den kunde springa!

Har just fått veta att spindlar har åtta ben! Jag som skrapade sex från toffeln och hittade det sjunde som ett kycklingben på skrivbordet...

... vart tog det åttonde vägen....?

//Åse

Den spindeln hade fett mycket hjärna!

För ett par veckor sedan råkade jag på en spindel som sprang runt på mitt kontor. Jag är inte rädd för spindlar men kände ändå att den var på tok för stor och köttig för att få dela lokal med mig (dessutom utan att betala hyra). Ville inte riktigt ta i den utan försökte fösa ut den med min toffel, vilket inte gick. Istället lyckas jag få upp den på dörrmattan samtidigt som jag, med andra handen, öppnar ytterdörren. Spindeln är väldigt stor och jag börjar känna mig ganska uppjagad. Sliter upp dörren, vrålar ut ett stridsrop och skickar iväg både matta och spindel. Jag ser spindeln som landat på marken, ett par meter framför ytterdörren.

Pjuh... det där var inte kul, hinner jag precis tänka när jag ser hur den jäveln vänder sig om och, med mord i blicken, tar sats och springer fort som fan mot mig och dörren. Jag är lite snabbare och lyckas slå igen dörren precis framför näsan på den.

Tänker faktiskt inte så mycket mer på det här förrän jag nu i veckan kommer till kontoret efter några dagars bortavaro. Sticker nyckeln i låset och känner mig så där glad och lycklig, som jag alltid gör när jag får komma till mitt fina kontor. Slår upp dörren...
... och vad ser jag?!

Något stort, ludet och hånleende som höjer ett av de sex och ger mig ett långfinger. På min dörrmatta! På insidan (hur fan gick det till)!

Nu glömmer jag helt bort att jag inte är rädd för spindlar. Jag reagerar blixsnabbt, sliter tag i min toffel - hinner tänka att det kommer krasa något grönjävligt.

Sen höjer jag toffeln och skriker riktigt högt (det höjer min fighting spirit och tar bort en del av kraset, tror jag) och smackar till. Precis innan jag träffar hör jag någon väsa "I'll be back".

Efteråt är alt tyst och lugnt. Jag låter toffeln stå kvar men sätter en gul post it-lapp på den där jag skriver; Obs spindeln!

Tar mina prylar och åker hem.

När jag berättar om händelsen på kvällen ser barnen på mig med beundrande blickar. Maken undrar om han ska åka upp och ta hand om liket. Ok, men då vill jag att du spikar fast honom i kistan, så den fan inte kan komma tillbaka igen. Nej förresten, jag tar honom själv imorgon bitti.

Dagen efter kommer jag till kontoret, öppnar dörren och vem sitter på min dörrmatta...

Nej då, han låg kvar under toffeln för att inte säga integrerad med toffeln. Jag bröt loss eländet från golvet och skrapade bort resterna. När jag äter min lunch ser jag något, typ kycklingklubba, på mitt skrivbord. Tittar lite närmare och ser att det är ett av de sex, med långfingret fortfarande höjt.

//Åse