Hur många åker inte till samma ställe och semestrar varje år ,jag pratade med en farbror för ett tag sedan,han och hans fru hade bott på samma hotell , på samma ställe i Spanien, i tjugo år. Han tyckte det var skönt, det är som att komma hem varje gång sa han, folk känner igen oss och vi känner till stället,det är säkert och tryggt och vi behöver inte oroa oss för något. Vi behöver aldrig leta efter "skithus" för vi vet var de finns.
Tråkigt kan jag tycka att inte ha lusten att upptäcka nytt,att utforska nya platser. Men vi är alla olika.
Själv beställer jag ofta nästan samma sak när jag går ut och äter, jag scannar av menyn,läser beskrivningarna, mycket verkar bra men jag tar oftast det jag vet är gott, som jag ätit förut och varit nöjd med. De få gånger jag tar mig ut för att äta middag på restaurang vill jag inte få en ogod eller oätlig överraskning. Tråkigt men tryggt. Där går wild and crazy bort,mat är allvar..
Jag kommer ihåg hur jag som barn och även tonåring kunde läsa om samma bok massor av gånger, inte för att det inte fanns andra böcker utan för innehållet,ordväxlingar,själva historien talade till mig gång på gång. Man visste vad man fick och blev inte besviken.Flickorna har också gjort så,läst samma bok om och om igen, sett samma film så många gånger att repliker och ansiktsuttrycken hos skådespelarna sitter i ryggmärgen. “Nobody puts Baby in a corner”....
I lördags skulle vi ha en riktig mysdag, göra något tillsammans och sonen skulle få bestämma vad vi skulle hitta på.Det var liksom hans tur att bestämma. Han ville göra Naturhistoriska samt Cosmonova för vilken gång i ordningen vet jag inte, men minst en gång varje termin är vi nog där, jag försökte sukta med något annat,något nytt men möttes av huvudskakningar och kalla handen.
Antingen det eller så ville han ingenting!Det är hans favorit som gäller denna dag, dinosaurier,djur,fiskar,människokroppen,han kan inte upptäcka sig mätt på hela härligheten. Jag tycker det är helt Ok, men det börjar kännas som en trygg och ganska utnött repris. Man vet vad som skall komma och skulle bli glatt överraskad om det dök upp något nytt på vägen. Men det är kanske det han vill ha när han väljer samma varje gång, tryggheten i att veta vad han får och att han kan känna igen sig.Så det var bara för en liten mamma att återigen sätta på upptäckarbrillorna och förundras över vår världs historia och mångfald och det är ju inte så svårt. Vår värld är ju häftig och jag kan fascineras över människans litenhet och storhet i allt detta fantastiska.
Cosmonova visade filmen om havets monster och iförd 3D brillor blev jag uppäten av en massa storkäftade djur och fiskar som simmade över,under och på mig.Sonen som sett samma film förut med sin storasyster tyckte den var ännu bättre denna gång.Nöjd med sin dag sa han: Nu åker vi nog inte hit på ett tag, inte förrän till våren i alla fall..Jag undrar om han kommer bli en liten farbror som åker till samma hotell i 30 år?/ Anna
Tuesday, November 24, 2009
Tuesday, November 10, 2009
Kompanjonen Champinjonen !
Jag och sonen har ett gemensamt intresse i att plocka svamp. Jag älskar att gå i skogen och har en förmåga att se om det kommer att finnas svampar och vilken typ av svamp jag antagligen kommer att hitta.. Vilken begåvning!
Det har jag ju stor nytta av i mitt vardagsliv, not !
Men det ger en tillfredställelse när jag gör det och det är ett skönt sätt att koppla av från allt. Jag försvinner in i mig själv och är bara i skogen och ser bara svamparna.Gummistövel på och korgen i näven.
Men nu har jag alltså en son som tycker att svampplockning är jättekul! Och hans svampplockning ser inte ut som min.Vi ska inte vara tysta och bara njuta av skogen. Han ska prata hela tiden, gärna dunka sönder några ruttna pinnar på vägen. Gärna krascha några gamla maskätna svampar med en pinne så det säger slowsch i hela skogen.
Jag ska inte behöva gå själv, han ska gå ca en halvmeter ifrån mig och jag ska helst titta på det han pekar på och de svampar han ser. Frågorna haglar om vilken fågel som flyger över oss,vilken färg myrorna har på vintern,hur de vet när de ska vakna, om den silverfärgade svampen med lila hatt går att äta och vad som händer om man går vilse. Var ska vi sova då,mamma?Det blir inte längre min svamppromenad, det blir ett äventyr för en sjuåring.
Men han är helt otrolig på att hitta svamp!Han har ögat och det är så roligt att se när han hittar svamparna, lyckan är total när han ropar:HÄR är det JÄTTEmycket, kom och hjälp mig mamma…
I söndags skulle jag ta en liten egen tur,ville inte ha något sällskap och pratade med mycket små bokstäver för att kunna smita iväg alldeles själv.Men mycket små bokstäver är inte vanligt hemma hos oss så de hörs väldigt mycket…
-Vart ska du?
-Ut en stund?
-Ska du plocka svamp?
-Naeaja, mer få frisk lukt?
Du ska juu plocka svamp,får jag följa med?
-Naeajne!
-Snällaaaa.
Ledsna hundögon och ett huvud på sned är i vissa lägen svårt att motstå.
Jag kan visa dig mitt bästa ställe lockar han med.Det hakar jag på med ens,ibland är jag totalt lättköpt.
-Vad har du för ställe?
-Hittade förut,när jag var på berget och sen bakom en jättestor sten och där runt några stora tallar, svarar han.Vi klär på oss och går iväg, det är grått och kallt och klockan är eftermiddag så det börjar skymma lite.Sen bär det över stock och sten,över stora nedfallna trän och en hel massa blöt mossa och ett dike fyllt med vatten.
Framför mig går min svampguide som lovat utdelning på jakten….Det var här någonstans mumlar guiden,jag gick hit och då var stora stenen där och sen…. Han pratar inte med mig, utan är i sin egen svampletarvärld.Och, pang, där var det! Skatten! Jakten är över för den här gången.Framför oss massvis med trattkanareller som vi plockar ner i korgen,svåra att se tillsammans med alla löven,men han såg,han hittade.
Sonen är svamphittarlycklig och jag , stolt och glad över min roliga unge.
Min kompanjon Champinjon.Ibland är livet riktigt gott.
Det har jag ju stor nytta av i mitt vardagsliv, not !
Men det ger en tillfredställelse när jag gör det och det är ett skönt sätt att koppla av från allt. Jag försvinner in i mig själv och är bara i skogen och ser bara svamparna.Gummistövel på och korgen i näven.
Men nu har jag alltså en son som tycker att svampplockning är jättekul! Och hans svampplockning ser inte ut som min.Vi ska inte vara tysta och bara njuta av skogen. Han ska prata hela tiden, gärna dunka sönder några ruttna pinnar på vägen. Gärna krascha några gamla maskätna svampar med en pinne så det säger slowsch i hela skogen.
Jag ska inte behöva gå själv, han ska gå ca en halvmeter ifrån mig och jag ska helst titta på det han pekar på och de svampar han ser. Frågorna haglar om vilken fågel som flyger över oss,vilken färg myrorna har på vintern,hur de vet när de ska vakna, om den silverfärgade svampen med lila hatt går att äta och vad som händer om man går vilse. Var ska vi sova då,mamma?Det blir inte längre min svamppromenad, det blir ett äventyr för en sjuåring.
Men han är helt otrolig på att hitta svamp!Han har ögat och det är så roligt att se när han hittar svamparna, lyckan är total när han ropar:HÄR är det JÄTTEmycket, kom och hjälp mig mamma…
I söndags skulle jag ta en liten egen tur,ville inte ha något sällskap och pratade med mycket små bokstäver för att kunna smita iväg alldeles själv.Men mycket små bokstäver är inte vanligt hemma hos oss så de hörs väldigt mycket…
-Vart ska du?
-Ut en stund?
-Ska du plocka svamp?
-Naeaja, mer få frisk lukt?
Du ska juu plocka svamp,får jag följa med?
-Naeajne!
-Snällaaaa.
Ledsna hundögon och ett huvud på sned är i vissa lägen svårt att motstå.
Jag kan visa dig mitt bästa ställe lockar han med.Det hakar jag på med ens,ibland är jag totalt lättköpt.
-Vad har du för ställe?
-Hittade förut,när jag var på berget och sen bakom en jättestor sten och där runt några stora tallar, svarar han.Vi klär på oss och går iväg, det är grått och kallt och klockan är eftermiddag så det börjar skymma lite.Sen bär det över stock och sten,över stora nedfallna trän och en hel massa blöt mossa och ett dike fyllt med vatten.
Framför mig går min svampguide som lovat utdelning på jakten….Det var här någonstans mumlar guiden,jag gick hit och då var stora stenen där och sen…. Han pratar inte med mig, utan är i sin egen svampletarvärld.Och, pang, där var det! Skatten! Jakten är över för den här gången.Framför oss massvis med trattkanareller som vi plockar ner i korgen,svåra att se tillsammans med alla löven,men han såg,han hittade.
Sonen är svamphittarlycklig och jag , stolt och glad över min roliga unge.
Min kompanjon Champinjon.Ibland är livet riktigt gott.
Monday, November 2, 2009
Nattsuddare
Vi tog långhelg och åkte upp till Hälsingland.
Där vände vi på dygnet, nej inte värsta vända på ,men sent blev det om kvällarna och huset är så pyttelitet att ingen somnar före någon annan. Lampan slocknar,nu ska alla sova ,typ!
Sonen älskar detta, sena kvällar med storkusinerna, middagar med alla tillsammans,mysa i soffan och tillsammans med mig se läskig film som han ALDRIG skulle få se annars. När han väl var placerad i egen säng fortsatte han att i totalt mörker prata med oss vuxna om allt mellan himmel och jord. Filosofiska,existensiella tankar om liv och död och någon som hette Jesus, e han på riktigt eller är han låtsas? Vem vet det da? Hur kan man tro på någon som är i en bok? Hur vet man att man är död? Vad kommer sen efter det? Sover man,eller? Filmen som var på TV,skulle det kunna hända på riktigt fast det var på låtsas? Finns det varulvar,mamma?
Roliga samtal i totalt mörker och till slut från oss vuxna: GOD NATT, SOV GOTT, SLUTA PRATA, VI VILL SOVA!
Det blir tyst efter fjorton god natt och sjutton puss puss,jag älskar dig också.
Sedan låång sovmorgon,skönt, dra sig,liten pojke kryper ner och vill ha kli på ryggen och fortsätta prata.
Allt det här låter och är fantastiskt, ända till det är söndag kväll…
-Jag kan inte sova!
-Du kan läsa en liten stund sen så är det stopp..
Tass,tass tass….
-Det går inte, det kryper i benen… Ögonen går inte att stänga…
-Försök!
Så dumt, har någon ”försökt” att somna fast man inte är trött. Det går ju nästan inte att ens slappna av då. Till slut efter många vändor,framochtillbaka,läsa lite,dricka lite,prata lite,krama lite så somnade krigaren och då somnade hans mamma också på två röda sekunder.
Felet är mitt och då finns det ingen anledning att bli arg på sonen men det tar på mammakraften att ha tålamod med liten kvällskompis.
Men nattsudd kostar och betalar gör man måndag morgon när man ska upp med tuppen till jobb och skola.. Det var hårt och tufft men vi höll sams. Tysta ,trötta och sammanbitna tog vi oss in på skolan bara några minuter försent.
Nu är det slut på nattsudd ända fram till jul !
Ikväll ska vi sova tidigt.
Där vände vi på dygnet, nej inte värsta vända på ,men sent blev det om kvällarna och huset är så pyttelitet att ingen somnar före någon annan. Lampan slocknar,nu ska alla sova ,typ!
Sonen älskar detta, sena kvällar med storkusinerna, middagar med alla tillsammans,mysa i soffan och tillsammans med mig se läskig film som han ALDRIG skulle få se annars. När han väl var placerad i egen säng fortsatte han att i totalt mörker prata med oss vuxna om allt mellan himmel och jord. Filosofiska,existensiella tankar om liv och död och någon som hette Jesus, e han på riktigt eller är han låtsas? Vem vet det da? Hur kan man tro på någon som är i en bok? Hur vet man att man är död? Vad kommer sen efter det? Sover man,eller? Filmen som var på TV,skulle det kunna hända på riktigt fast det var på låtsas? Finns det varulvar,mamma?
Roliga samtal i totalt mörker och till slut från oss vuxna: GOD NATT, SOV GOTT, SLUTA PRATA, VI VILL SOVA!
Det blir tyst efter fjorton god natt och sjutton puss puss,jag älskar dig också.
Sedan låång sovmorgon,skönt, dra sig,liten pojke kryper ner och vill ha kli på ryggen och fortsätta prata.
Allt det här låter och är fantastiskt, ända till det är söndag kväll…
-Jag kan inte sova!
-Du kan läsa en liten stund sen så är det stopp..
Tass,tass tass….
-Det går inte, det kryper i benen… Ögonen går inte att stänga…
-Försök!
Så dumt, har någon ”försökt” att somna fast man inte är trött. Det går ju nästan inte att ens slappna av då. Till slut efter många vändor,framochtillbaka,läsa lite,dricka lite,prata lite,krama lite så somnade krigaren och då somnade hans mamma också på två röda sekunder.
Felet är mitt och då finns det ingen anledning att bli arg på sonen men det tar på mammakraften att ha tålamod med liten kvällskompis.
Men nattsudd kostar och betalar gör man måndag morgon när man ska upp med tuppen till jobb och skola.. Det var hårt och tufft men vi höll sams. Tysta ,trötta och sammanbitna tog vi oss in på skolan bara några minuter försent.
Nu är det slut på nattsudd ända fram till jul !
Ikväll ska vi sova tidigt.
Wednesday, October 28, 2009
Hur man gladar upp en liten syster.
Shit, vad imonerad jag blir! I morse gick det upp för mig vilken gåva det kan vara att ha syskon (har ju inga egna). 4-ringen bryter ihop när jag hittar en hög med plastbokstäver i hennes rum och frågar om hon tagit med sig dem från dagis.
Först försöker hon med att alla fått bokstäver av fröknarna för att lära sig skriva sina namn (snabbtänkt). Jag köpte inte riktigt den eftersom det hade varit sjukt taskigt av fröknarna att ge ungarna helt fel bokstäver för att kunna bygga sitt eget namn. Snabbt kontrar dottern med att "de bara låg i min ficka". När jag dissar även det argumentet, bryter allt samman.
DU ÄR DUM MAMMA!!!!! fet smäll i dörren - dotter innanför, jag utanför.
Jag är trött och var, från början, beredd på striden som komma skulle men känner nu att jag inte vill. 6-åriga storasyster brukar vara bra på att "glada upp" lillasyster men orkar inte heller. 12-årige storebror tar sig an uppdraget. Han förklarar sitt upplägg; först måste jag ömka lite - å, är du jätteledsen, stackars dig... sen snackar vi.
Vad som sedan händer, vet jag inte eftersom det sker bakom lykta dörrar. Efter en stund öppnas dock dörrarna och förhandlingarna verkar vara över. Glad 4-åring väljer dagens outfit tillsammans med stor bror, som håller upp det ena plagget efter det andra. Han är helt med på vad som menas med en "för brun" kjol och tar genast fram en annan.
Efter en stund vågar jag mig in i rummet och blir då informerad om den överenskommelse som träffats. Stor bror berättar; liten syster ska ta bokstäverna i fickan. Ha dem där medan de är på gården och leker. När de går in, ska hon "leka järnet" med bokstäverna och sen lägga tillbaka dem bland de andra i bokstavsburken.
4-åringen är nöjd. Säger till och med att jag är den finaste, snyggaste och coolaste mamman - alltid. 12-åringen har växt en bit till. Jag är stolt, tacksam och förundrad. Familjefriden har åter sänkt sig över Teiners.
Ja, vad säger man? Vad hade jag lärt mig om jag haft syskon. Säkert något jag nu får lära mig på någon kurs för dyra pengar.
//Åse
Först försöker hon med att alla fått bokstäver av fröknarna för att lära sig skriva sina namn (snabbtänkt). Jag köpte inte riktigt den eftersom det hade varit sjukt taskigt av fröknarna att ge ungarna helt fel bokstäver för att kunna bygga sitt eget namn. Snabbt kontrar dottern med att "de bara låg i min ficka". När jag dissar även det argumentet, bryter allt samman.
DU ÄR DUM MAMMA!!!!! fet smäll i dörren - dotter innanför, jag utanför.
Jag är trött och var, från början, beredd på striden som komma skulle men känner nu att jag inte vill. 6-åriga storasyster brukar vara bra på att "glada upp" lillasyster men orkar inte heller. 12-årige storebror tar sig an uppdraget. Han förklarar sitt upplägg; först måste jag ömka lite - å, är du jätteledsen, stackars dig... sen snackar vi.
Vad som sedan händer, vet jag inte eftersom det sker bakom lykta dörrar. Efter en stund öppnas dock dörrarna och förhandlingarna verkar vara över. Glad 4-åring väljer dagens outfit tillsammans med stor bror, som håller upp det ena plagget efter det andra. Han är helt med på vad som menas med en "för brun" kjol och tar genast fram en annan.
Efter en stund vågar jag mig in i rummet och blir då informerad om den överenskommelse som träffats. Stor bror berättar; liten syster ska ta bokstäverna i fickan. Ha dem där medan de är på gården och leker. När de går in, ska hon "leka järnet" med bokstäverna och sen lägga tillbaka dem bland de andra i bokstavsburken.
4-åringen är nöjd. Säger till och med att jag är den finaste, snyggaste och coolaste mamman - alltid. 12-åringen har växt en bit till. Jag är stolt, tacksam och förundrad. Familjefriden har åter sänkt sig över Teiners.
Ja, vad säger man? Vad hade jag lärt mig om jag haft syskon. Säkert något jag nu får lära mig på någon kurs för dyra pengar.
//Åse
Tuesday, October 20, 2009
Medlare
Sonen har kommit på hur han kan skicka mail till mamman och pappan och storkusinen Tompa.
Jag får såna där fina som gör en mamma varm i hjärtat : Hej mamma Hur mår du jag mår bra puss puss L. Gulligt fint,något att spara. Jag printar ut och lägger i sparpärmen. Ååå,han kommer åma sig som en metmask den dagen jag plockar fram och visar alla gulligheter för hans tjejer. Eller jag kanske låter bli? Hmm,tillbaka till medlingsuppdraget.
I lördags gick mailandet åt pipsvängen. L satt vid datorn och skickade inbjudningsmail till sin pappa. Pappan som har mail i sin telefon svarade för fort, dvs. sprang ner för trappan för att säga att han blev glad.
Glad blev INTE 7åringen, pappan förstörde hela överraskningen och L hann inte gömma sig på rätt ställe och pappan kom rusande alldeles för snabbt. ARG och besviken 7 åring som måste hämnas.. vad är bästa hämnden?
Sonen skickade elaka och sura mail till pappan som inte blev glad. De där två är ibland alldeles för lika för sitt eget bästa. Så helt plötsligt satt jag mittemellan två surbullar i soffan. Lördagsmyset stod uppdukat,godis och läsk samt tre glas. Men frosten i soffan gjorde mys till frys.
Den glada stämningen infann sig inte!
I ena ringhörnan: sur och ledsen pojke, i andra ringhörnan sur pappa mellan dessa två kämpar satt jag som hade hoppats på en trevlig lördagskväll tillsammans.
Jag hör mig själv säga- så farligt var det väl inte, ni kan väl bli sams nu!
Iskall tystnad från båda ringhörnor. Efter en stund kände jag att det inte gick att överleva i detta frostiga klimat så sagt och gjort, jag gick ner och satte mig vid datorn. Med mig tog jag hela godisskålen och den stora läskflaskan. Meddelade frostknölarna att jag,godis och läsk skulle återvända när solen sken igen!
Fredsförhandling när den är som bäst…
Jag hade något de ville åt så det var bara att bita i det sura och bli sams för annars, inget godis och ingen läsk. Det tog en stund innan jag blev tillbakaropad.
Tänk om jag då hade ätit upp hela skålen med lördagsgodis!
Tanken är skrämmande men rolig, men jag vågade inte pröva. /Anna
Jag får såna där fina som gör en mamma varm i hjärtat : Hej mamma Hur mår du jag mår bra puss puss L. Gulligt fint,något att spara. Jag printar ut och lägger i sparpärmen. Ååå,han kommer åma sig som en metmask den dagen jag plockar fram och visar alla gulligheter för hans tjejer. Eller jag kanske låter bli? Hmm,tillbaka till medlingsuppdraget.
I lördags gick mailandet åt pipsvängen. L satt vid datorn och skickade inbjudningsmail till sin pappa. Pappan som har mail i sin telefon svarade för fort, dvs. sprang ner för trappan för att säga att han blev glad.
Glad blev INTE 7åringen, pappan förstörde hela överraskningen och L hann inte gömma sig på rätt ställe och pappan kom rusande alldeles för snabbt. ARG och besviken 7 åring som måste hämnas.. vad är bästa hämnden?
Sonen skickade elaka och sura mail till pappan som inte blev glad. De där två är ibland alldeles för lika för sitt eget bästa. Så helt plötsligt satt jag mittemellan två surbullar i soffan. Lördagsmyset stod uppdukat,godis och läsk samt tre glas. Men frosten i soffan gjorde mys till frys.
Den glada stämningen infann sig inte!
I ena ringhörnan: sur och ledsen pojke, i andra ringhörnan sur pappa mellan dessa två kämpar satt jag som hade hoppats på en trevlig lördagskväll tillsammans.
Jag hör mig själv säga- så farligt var det väl inte, ni kan väl bli sams nu!
Iskall tystnad från båda ringhörnor. Efter en stund kände jag att det inte gick att överleva i detta frostiga klimat så sagt och gjort, jag gick ner och satte mig vid datorn. Med mig tog jag hela godisskålen och den stora läskflaskan. Meddelade frostknölarna att jag,godis och läsk skulle återvända när solen sken igen!
Fredsförhandling när den är som bäst…
Jag hade något de ville åt så det var bara att bita i det sura och bli sams för annars, inget godis och ingen läsk. Det tog en stund innan jag blev tillbakaropad.
Tänk om jag då hade ätit upp hela skålen med lördagsgodis!
Tanken är skrämmande men rolig, men jag vågade inte pröva. /Anna
Tuesday, September 29, 2009
En tråkig attityd - vad fan är det?
Har torra lärare tagit patent på ordkombinationen tråkig attityd? Vet inte hur många gånger jag fått höra att min 12-åring har just en sådan, tråkig attidyd (eller ett tråkigt sätt och attityd, som det stod i mejlet - ett attityd? Jag är ert nya svenskläraret?)? Okej, nu är jag taskig. Jag kanske till och med har en tråkig attityd?
Jag kan tycka att det är väldigt fantasilöst att skicka ett mejl med tre meningar, alltid samma tre meningar. Redan det andra mejlet för några år sedan andades fantasilöshet (nu är vi uppe i tresiffrigt antal). Jag får en bild av någon som står och bankar pannan i en vägg och missar att öppna dörren som finns en meter till höger. Tänker att vi själva möter vår son med fantasi, respekt, hopp och klurighet. Många dörrar har vi öppnat genom åren. Somliga har varit svåra att finna men vi har alltid funnit dem till slut. Några få gånger har vi bankat pannan i väggen men eftersom det aldrig ger resultat, och dessutom gör ont, har vi höjt blicken och tittat oss omkring. Om vi som föräldrar står för fantasi, positivism och lösningsfokus, så står skolan för boxtänkande, negativism och problemfokus. Vi väljer hur vi vill förhålla oss och det gör skolan också. Vårt sätt funkar bra, även om det inte alltid är lätt. Skolans sätt funkar inte alls och det verkar alltid svårt.
Det andas något så otroligt håglöst och nedvärderande över tråkig attityd att jag blir galen! Uttrycket väcker jävulen och tonårsrebellen i mig. Jag tänker fula tankar och vill genast göra något "fel". Kan det vara så att min son funkar likadant? Är det kanske så att fler än vi funkar så? Är det möjligtvis så att skolan får vad de omedvetet/medvetet ber om?
DN har under några månader givit läsarna chansen att adoptera ord för att de inte ska försvinna. Härmed startar jag motsatsen - ordbegravning. Jag är först ut och har just grävt en stor, djup och jävligt lerig grav åt tråkig attityd. Ner med skiten och sen finns den inte mer. Nästa gång jag hör någon uttrycka de där orden (typ i ett mejl från skolan i övermorgon) kommer jag lägga ner noll och inget i energi på att försöka förstå, tolka eller irritera mig. Min energi kommer läggas enbart på min son, mitt föräldraskap och vår fina relation till varandra!
K du är underbar! Skolan är tänkt för alla men funkar inte riktig så. Pappa och jag hjälper dig hur mycket som helst - vi tröttnar aldrig! Du med din härliga personlighet kommer att ta dig dit du vill - på ditt sätt.
Med kärlek, mamma.
Jag kan tycka att det är väldigt fantasilöst att skicka ett mejl med tre meningar, alltid samma tre meningar. Redan det andra mejlet för några år sedan andades fantasilöshet (nu är vi uppe i tresiffrigt antal). Jag får en bild av någon som står och bankar pannan i en vägg och missar att öppna dörren som finns en meter till höger. Tänker att vi själva möter vår son med fantasi, respekt, hopp och klurighet. Många dörrar har vi öppnat genom åren. Somliga har varit svåra att finna men vi har alltid funnit dem till slut. Några få gånger har vi bankat pannan i väggen men eftersom det aldrig ger resultat, och dessutom gör ont, har vi höjt blicken och tittat oss omkring. Om vi som föräldrar står för fantasi, positivism och lösningsfokus, så står skolan för boxtänkande, negativism och problemfokus. Vi väljer hur vi vill förhålla oss och det gör skolan också. Vårt sätt funkar bra, även om det inte alltid är lätt. Skolans sätt funkar inte alls och det verkar alltid svårt.
Det andas något så otroligt håglöst och nedvärderande över tråkig attityd att jag blir galen! Uttrycket väcker jävulen och tonårsrebellen i mig. Jag tänker fula tankar och vill genast göra något "fel". Kan det vara så att min son funkar likadant? Är det kanske så att fler än vi funkar så? Är det möjligtvis så att skolan får vad de omedvetet/medvetet ber om?
DN har under några månader givit läsarna chansen att adoptera ord för att de inte ska försvinna. Härmed startar jag motsatsen - ordbegravning. Jag är först ut och har just grävt en stor, djup och jävligt lerig grav åt tråkig attityd. Ner med skiten och sen finns den inte mer. Nästa gång jag hör någon uttrycka de där orden (typ i ett mejl från skolan i övermorgon) kommer jag lägga ner noll och inget i energi på att försöka förstå, tolka eller irritera mig. Min energi kommer läggas enbart på min son, mitt föräldraskap och vår fina relation till varandra!
K du är underbar! Skolan är tänkt för alla men funkar inte riktig så. Pappa och jag hjälper dig hur mycket som helst - vi tröttnar aldrig! Du med din härliga personlighet kommer att ta dig dit du vill - på ditt sätt.
Med kärlek, mamma.
Wednesday, August 19, 2009
Skolstart
Ingen vevande arm,inga sura grymtningar utan en ganska glad och mild pojke klev upp ur sängen i morse. Frukosten var snabbt avklarad,inga konstigheter!
Sedan var det att välja de perfekta kläderna till denna dag, efter några tröjbyten och byxfunderingar var det klart. Tandborsten kom han ihåg själv.
Han började tvåan idag, han är stor nu.
Väskan var packad och vi var på väg när han stoppar upp och säger med vuxen röst:
Nu har vi glömt något !
Vad då? Säger jag. Vad har vi med oss varje dag till skolan? säger sonen. Frukt! Han studsar iväg till skålen och greppar en nektarin. På väg till bilen vänder han sig om och frågar om jag kommit ihåg hans jacka… och det hade jag INTE.
Han började tvåan idag, han är stor nu.
Vi kommer till skolan,nya röda mattor i hallen rektor står och hälsar välkommen och han vet inte hur fort han skall gå för att komma till sitt klassrum,jag lunkar efter och säger hej till alla jag möter. Utanför ingången står alla barn och många föräldrar.Det är ju lite spännande,speciellt för de som börjar förskoleklassen och ettan. Men han är en tvåa nu,lite större,lite vanare och helt cool. Vi går in,hänger upp grejer på samma hängare som förra året,han ställer sig på kö för att ta sin nya ”fröken” i hand. Innan han hinner fram till fröken ser jag att han tvekar men sen sträcker han ut handen och klappar mig på kinden och säger: Hej då, du kan gå nu.
Där står jag med hans jacka i famnen och ser alla andra barns föräldrar gå in i klassrummet för att få insupa lite skolstartsatmosfär. Men då måste ju också jag få komma in tänker jag snabbt och ålar mig in i rummet. Han har hittat sin plats och satt sig ner när jag kommer fram, han tittar på mig när jag säger Hej. Blicken jag får är en fråga, vad gör du här? Jag förklarar snabbt- Jag såg att ALLA andra föräldrar följde med in och då ville jag också….. min unge är helt tyst och jag fortsätter…men om du inte tycker det,så går jag naturligtvis nu…
Då vill jag att du går nu säger min kloka,trygga och glada unge som börjar tvåan idag.
Så sorgligt och så fantastiskt.
Sorgligt att skiljas från det lilla barnet som varit en del av mig så länge,som alltid velat att jag ska vara med men helt fantastiskt att få säga hej till en förnöjsam och glad unge som inte behöver mig som krycka längre.
Han började tvåan idag, han är stor nu.
Sedan var det att välja de perfekta kläderna till denna dag, efter några tröjbyten och byxfunderingar var det klart. Tandborsten kom han ihåg själv.
Han började tvåan idag, han är stor nu.
Väskan var packad och vi var på väg när han stoppar upp och säger med vuxen röst:
Nu har vi glömt något !
Vad då? Säger jag. Vad har vi med oss varje dag till skolan? säger sonen. Frukt! Han studsar iväg till skålen och greppar en nektarin. På väg till bilen vänder han sig om och frågar om jag kommit ihåg hans jacka… och det hade jag INTE.
Han började tvåan idag, han är stor nu.
Vi kommer till skolan,nya röda mattor i hallen rektor står och hälsar välkommen och han vet inte hur fort han skall gå för att komma till sitt klassrum,jag lunkar efter och säger hej till alla jag möter. Utanför ingången står alla barn och många föräldrar.Det är ju lite spännande,speciellt för de som börjar förskoleklassen och ettan. Men han är en tvåa nu,lite större,lite vanare och helt cool. Vi går in,hänger upp grejer på samma hängare som förra året,han ställer sig på kö för att ta sin nya ”fröken” i hand. Innan han hinner fram till fröken ser jag att han tvekar men sen sträcker han ut handen och klappar mig på kinden och säger: Hej då, du kan gå nu.
Där står jag med hans jacka i famnen och ser alla andra barns föräldrar gå in i klassrummet för att få insupa lite skolstartsatmosfär. Men då måste ju också jag få komma in tänker jag snabbt och ålar mig in i rummet. Han har hittat sin plats och satt sig ner när jag kommer fram, han tittar på mig när jag säger Hej. Blicken jag får är en fråga, vad gör du här? Jag förklarar snabbt- Jag såg att ALLA andra föräldrar följde med in och då ville jag också….. min unge är helt tyst och jag fortsätter…men om du inte tycker det,så går jag naturligtvis nu…
Då vill jag att du går nu säger min kloka,trygga och glada unge som börjar tvåan idag.
Så sorgligt och så fantastiskt.
Sorgligt att skiljas från det lilla barnet som varit en del av mig så länge,som alltid velat att jag ska vara med men helt fantastiskt att få säga hej till en förnöjsam och glad unge som inte behöver mig som krycka längre.
Han började tvåan idag, han är stor nu.
Saturday, July 4, 2009
Lever vi?
Ja det gör vi faktiskt men bloggen har varit lågprioriterad under våren. Vi har skrivit Tvärtemotbok som idisar och lämnade in vårt manus till Norstedts för en månad sedan. Sen var vi helt slut men tog i alla fall tag i allt som blivit undaskuffat av skrivandet. När det var gjort la vi oss på rygg (kanske mer ett önsketänkande än en sanning) och där ligger vi fortfarande. Vi göder våra latmaskar som ska ha ätit sig riktigt feta och fina till jobbstarten i höst. Då, långt där framme efter semestern, upptar vi vårt bloggande igen. Till dess får ni hålla till godo med Annas braiga blogg på Norrtelje Tidning http://www.norrteljetidning.se/lasarnytt/bloggar/14/read
Ha en underbart rolig, skön, avkopplande, hektisk... - ja, vad ni nu vill/behöver/kan tänkas få - sommar!!!
Ha en underbart rolig, skön, avkopplande, hektisk... - ja, vad ni nu vill/behöver/kan tänkas få - sommar!!!
Wednesday, May 13, 2009
Kalhygge
Mannen har investerat pengar i en hårtrimmer. Nu kommer det bli billigt att klippa hår i familjen! Jag har redan betackat mig och sagt att detta nöje kan han och sonen roa sig med.
Och roa sig var just vad de gjorde...
Inne i badrummet surrade den lilla trimmern och jag hörde ett gemytligt småpratande pappa och son emellan.
Men helt plötsligt, ett avgrundsvrål...
Jag var övertygad om att han snippat av ett halvt öra på sonen eller något.
Dörren var låst,ingen fick komma in.
Efter en lång stund öppnades dörren och den söta lilla pojken har en NY frisyr.
Pappan har klippt honom efter alla konstens regler och när han var klar med lagom långt hår så vill bara pappan göra riktigt fint på ena sidan.
Av någon anledning så har han fipplat med någon knapp så saxen står helt plötsligt på 3 mm, så mitt i skogen finns nu ett kalhygge på ca. 10 centimeter. Väl investerade pengar!
Jag tyckte pappan kunde vara solidarisk ock klippa en ränna på sig själv också och han erbjöd sig, men sonen tyckte det räckte med att en var ful i familjen. Snacka om att bygga upp dåligt samvete hos en förälder, det här kan han leva länge på! // Anna
Och roa sig var just vad de gjorde...
Inne i badrummet surrade den lilla trimmern och jag hörde ett gemytligt småpratande pappa och son emellan.
Men helt plötsligt, ett avgrundsvrål...
Jag var övertygad om att han snippat av ett halvt öra på sonen eller något.
Dörren var låst,ingen fick komma in.
Efter en lång stund öppnades dörren och den söta lilla pojken har en NY frisyr.
Pappan har klippt honom efter alla konstens regler och när han var klar med lagom långt hår så vill bara pappan göra riktigt fint på ena sidan.
Av någon anledning så har han fipplat med någon knapp så saxen står helt plötsligt på 3 mm, så mitt i skogen finns nu ett kalhygge på ca. 10 centimeter. Väl investerade pengar!
Jag tyckte pappan kunde vara solidarisk ock klippa en ränna på sig själv också och han erbjöd sig, men sonen tyckte det räckte med att en var ful i familjen. Snacka om att bygga upp dåligt samvete hos en förälder, det här kan han leva länge på! // Anna
Tuesday, April 21, 2009
Barnpsykologi
Våra vardagsmiddagar är ibland under all kritik.
När ingen av oss känner det minsta lilla inspiration till något kreativt i köket.
Falukorven vinkar till oss från en hylla i kylen och ingen är sugen, varken på matlagning eller korv.
Jag har ätit väldigt sen lunch, är fortfarande stinn efter för mycket och för gott och kommer inte vara hungrig före läggdags, känns det som.
Ena dottern är på galej och den andra annonserar glatt att hon kan äta resterna från gårdagen,godare än falukompisen i kylen i alla fall.
P är inte heller sugen på falu, det ser jag på honom, men nu ska han bara övertyga husets minsta om annan mat. Något enkelt och lättlagat.
Sonen är på övervåningen och hans pappa ropar:
-L! Vill du ha bajs eller våffla till middag?
-Våffla!
-Då gör jag det nu,ropar pappan tillbaka
- Men vad var det där da ? frågar jag.
-Barnpsykologi, svarar pappan.
-Han får två saker att välja på och då tar han det godaste.
Nöjd med sig själv och sitt skitsnack trallar min älskling ut i köket.
Tur att sonen valde våffla !
När ingen av oss känner det minsta lilla inspiration till något kreativt i köket.
Falukorven vinkar till oss från en hylla i kylen och ingen är sugen, varken på matlagning eller korv.
Jag har ätit väldigt sen lunch, är fortfarande stinn efter för mycket och för gott och kommer inte vara hungrig före läggdags, känns det som.
Ena dottern är på galej och den andra annonserar glatt att hon kan äta resterna från gårdagen,godare än falukompisen i kylen i alla fall.
P är inte heller sugen på falu, det ser jag på honom, men nu ska han bara övertyga husets minsta om annan mat. Något enkelt och lättlagat.
Sonen är på övervåningen och hans pappa ropar:
-L! Vill du ha bajs eller våffla till middag?
-Våffla!
-Då gör jag det nu,ropar pappan tillbaka
- Men vad var det där da ? frågar jag.
-Barnpsykologi, svarar pappan.
-Han får två saker att välja på och då tar han det godaste.
Nöjd med sig själv och sitt skitsnack trallar min älskling ut i köket.
Tur att sonen valde våffla !
Thursday, April 9, 2009
Glad påsk?
Påminna
Jag känner mig som en tjatkärring.
En elak,bitter påskhäxa som jagar livet ur två helt oskyldiga döttrar som tycker att ordning är prio 1
På deras lista. INTE ALLS !
Jag har ett behov av att det i alla fall ser någorlunda ut här hemma, att alla plockar undan sina högar av kläder,handdukar,thekoppar ,tidningar och bananskal.
Jag är inte pedant men en viss nivå ska vi väl ändå kunna hålla,eller? Hallåååå!
Exempel 1
Tidningshögen på köksbordet.
När tidningen och annat papprigt är läst vill jag att de skall ligga i en liten hög som man (läs JAG) kan bära ut till returpapperspåsen. Jag läser tidningen ,lägger den i min lilla hög. Känner mig nöjd.
Någon annan i familjen läser tidning och helt plötsligt är det tidningar och reklamblad över hela bordet som får ligga kvar i oordnade,skräpiga högar. Ingen bryr sig.
Exempel 2
Badrummet som flickorna använder.
I tisdags var jag på besök eftersom kära tvättmaskinen står där.
Runt toastolen ligger det en människa! Hjälp ! Nej vilken tur, det var ingen människa som dött runt toaletten ,det var bara en gigantisk klädhög som hamnat där….
Någon med simultankapacitet har suttit på toa samtidigt som man utfört ett totalt klädbyte.
Jeans,tröja,kofta,strumpor,trosor,väska och kamera ligger som en tjock mask på golvet.
Någon har som Stålmannen utfört ett klädbyte på två röda sekunder för att sen flyga vidare mot nya mål där en helt annan outfit krävdes.
Vilken förmåga!
Jag blir lätt galen och meddelar klädhögsägaren att högen ska bort. NU !
-Jaaa, ja skaaa. Va sur du är! Du behöver inte vara så otrevlig!
Idag torsdag ligger högen kvar och jag funderar på om jeans går att spola ner i muggen eller blir det stopp då?
Exempel 3
Det som verkar allra jobbigast i vår familj är diskmaskinen. Tänk, VE O FASA! Om det är nydiskat och man ska behöva tömma den på ren disk. Lika bra att inte öppna alls utan ställa disken uppepå,för det jag inte sett finns inte. Jag kanske till och med hör hur den brummar lite i smyg och då är den ju igång lite i smyg…och då ska man ju absolut inte öppna och titta.
Jag vet att det är en lyxproblematik och att jag gnäller men just nu skulle jag vilja ha ett eget litet krypin. Jag vill ha något städat,rent ,snyggt och trevligt boende, finns det någon som vill byta?
Jag funderar på om Blåkulla är något för mig för det är så det känns.
Ha en riktigt skön påsk
Önskar
Den bittra och sura påskhäxan Anna
Jag känner mig som en tjatkärring.
En elak,bitter påskhäxa som jagar livet ur två helt oskyldiga döttrar som tycker att ordning är prio 1
På deras lista. INTE ALLS !
Jag har ett behov av att det i alla fall ser någorlunda ut här hemma, att alla plockar undan sina högar av kläder,handdukar,thekoppar ,tidningar och bananskal.
Jag är inte pedant men en viss nivå ska vi väl ändå kunna hålla,eller? Hallåååå!
Exempel 1
Tidningshögen på köksbordet.
När tidningen och annat papprigt är läst vill jag att de skall ligga i en liten hög som man (läs JAG) kan bära ut till returpapperspåsen. Jag läser tidningen ,lägger den i min lilla hög. Känner mig nöjd.
Någon annan i familjen läser tidning och helt plötsligt är det tidningar och reklamblad över hela bordet som får ligga kvar i oordnade,skräpiga högar. Ingen bryr sig.
Exempel 2
Badrummet som flickorna använder.
I tisdags var jag på besök eftersom kära tvättmaskinen står där.
Runt toastolen ligger det en människa! Hjälp ! Nej vilken tur, det var ingen människa som dött runt toaletten ,det var bara en gigantisk klädhög som hamnat där….
Någon med simultankapacitet har suttit på toa samtidigt som man utfört ett totalt klädbyte.
Jeans,tröja,kofta,strumpor,trosor,väska och kamera ligger som en tjock mask på golvet.
Någon har som Stålmannen utfört ett klädbyte på två röda sekunder för att sen flyga vidare mot nya mål där en helt annan outfit krävdes.
Vilken förmåga!
Jag blir lätt galen och meddelar klädhögsägaren att högen ska bort. NU !
-Jaaa, ja skaaa. Va sur du är! Du behöver inte vara så otrevlig!
Idag torsdag ligger högen kvar och jag funderar på om jeans går att spola ner i muggen eller blir det stopp då?
Exempel 3
Det som verkar allra jobbigast i vår familj är diskmaskinen. Tänk, VE O FASA! Om det är nydiskat och man ska behöva tömma den på ren disk. Lika bra att inte öppna alls utan ställa disken uppepå,för det jag inte sett finns inte. Jag kanske till och med hör hur den brummar lite i smyg och då är den ju igång lite i smyg…och då ska man ju absolut inte öppna och titta.
Jag vet att det är en lyxproblematik och att jag gnäller men just nu skulle jag vilja ha ett eget litet krypin. Jag vill ha något städat,rent ,snyggt och trevligt boende, finns det någon som vill byta?
Jag funderar på om Blåkulla är något för mig för det är så det känns.
Ha en riktigt skön påsk
Önskar
Den bittra och sura påskhäxan Anna
Wednesday, March 25, 2009
Shaking teenage syndrome
Tänkte bara berätta om en helt vanlig fredagskväll hemma hos oss. I vår familj gillar vi fredagar (ja, så crazy är vi). Den senaste gottade vi till det riktigt och grillade, myste länge vid matbordet och av någon anledning (det här händer så ofta) vill tonåringen brottas med pappa.
Jag som känner mig ganska däst av för mycket mat och gott vin sitter kvar och tittar när hanarna mäter sina styrkor mot varandra i en, till en början, ganska stillsam kamp. Eftersom tonåringen är längre än pappan, duktigare på judo än pappan och väldigt nära starkare än pappan, måste pappan ta i VÄLDIGT MYCKET.
Kampen hårdnar och pappan tar i för kung och fosterland, låser fast sonens armarna, i ett ännu icke namngivet grepp, lyfter och med full kraft slänger ner sonen i golvet.
- Jag dör, jag dör!!!!!!!! Sonen har dödsångest.
- Nämen fan vad klumpigt!!!! Pappan har annan ångest.
- Men pappa det var ju inte din mening. 3-åringen tröstar pappan.
- Ska H dö nu?!! 5-åringen gråter förtvivlat.
Det såg riktigt läskigt ut och det sjöng i hela huset vid nedslaget. I sådana här lägen blir jag Robocop och asrationell. Efter att ha klappat lugnande på sonen och mannen får vi upp offret i soffan och inser att vi nog behöver ringa sjukvårdsupplysningen.
- Hej! Min 15-årige son har slagit i huvudet.
- Hur gick det till (hade hoppats slippa den frågan)?
- Eh... ja... han har liksom brottats med sin pappa och pappa fick ta i väldigt mycket för att vinna eftersom sonen blivit väldigt stor, stark och duktig på judo.
- Vad har ni för golv? Är pupillerna lika stora? Är ni helt friska eller...? (kanske att det sista var min egen tanke)
Det blir till att ta taxi in till Astrid Lindgren. Där de snabbt kommer att gå under benämningen "judokillarna". Hemma lägrar sig lugnet och när 11-åringen och jag ligger på varsin soffa kommer det.
- Jag tyckte det var skitläskigt när H sa att han skulle dö.
Lätt att tappa bort någon när det händer något i vår stora familj. Robocop fick småtjejerna i säng, dukade undan middan och slängde sig på soffan. Glömde att stämma av att alla var okej. Jag är tacksam över att mina barn väljer att prata med oss!
Allt ordande sig. Alla blev lugna. Huvudet var helt. Mannen ska aldrig brottas mer.
På söndagen var det dags för en tur till barnakuten igen men det är en annan historia med lyckligt slut.
//Åse
Jag som känner mig ganska däst av för mycket mat och gott vin sitter kvar och tittar när hanarna mäter sina styrkor mot varandra i en, till en början, ganska stillsam kamp. Eftersom tonåringen är längre än pappan, duktigare på judo än pappan och väldigt nära starkare än pappan, måste pappan ta i VÄLDIGT MYCKET.
Kampen hårdnar och pappan tar i för kung och fosterland, låser fast sonens armarna, i ett ännu icke namngivet grepp, lyfter och med full kraft slänger ner sonen i golvet.
- Jag dör, jag dör!!!!!!!! Sonen har dödsångest.
- Nämen fan vad klumpigt!!!! Pappan har annan ångest.
- Men pappa det var ju inte din mening. 3-åringen tröstar pappan.
- Ska H dö nu?!! 5-åringen gråter förtvivlat.
Det såg riktigt läskigt ut och det sjöng i hela huset vid nedslaget. I sådana här lägen blir jag Robocop och asrationell. Efter att ha klappat lugnande på sonen och mannen får vi upp offret i soffan och inser att vi nog behöver ringa sjukvårdsupplysningen.
- Hej! Min 15-årige son har slagit i huvudet.
- Hur gick det till (hade hoppats slippa den frågan)?
- Eh... ja... han har liksom brottats med sin pappa och pappa fick ta i väldigt mycket för att vinna eftersom sonen blivit väldigt stor, stark och duktig på judo.
- Vad har ni för golv? Är pupillerna lika stora? Är ni helt friska eller...? (kanske att det sista var min egen tanke)
Det blir till att ta taxi in till Astrid Lindgren. Där de snabbt kommer att gå under benämningen "judokillarna". Hemma lägrar sig lugnet och när 11-åringen och jag ligger på varsin soffa kommer det.
- Jag tyckte det var skitläskigt när H sa att han skulle dö.
Lätt att tappa bort någon när det händer något i vår stora familj. Robocop fick småtjejerna i säng, dukade undan middan och slängde sig på soffan. Glömde att stämma av att alla var okej. Jag är tacksam över att mina barn väljer att prata med oss!
Allt ordande sig. Alla blev lugna. Huvudet var helt. Mannen ska aldrig brottas mer.
På söndagen var det dags för en tur till barnakuten igen men det är en annan historia med lyckligt slut.
//Åse
Friday, March 20, 2009
YouTube !
Jag säger bara youTube.
Vilken skattkista för en nyfiken 7åring.
jag sitter i en fåtölj bakom den sökande sonen.
Han hittar hit och han hittar dit, jag hör sporadiska musiktrudelutter från Idol, melodifestivalen,Starwars och annat...
Här någonstans försvinner jag in i min bok och är inte längre psykiskt närvarande.
-Mamma,maaaammmaaa, du måste titta, det här är jättekul.
jag tar mig upp ur boken och slänger ett öga på dataskärmen.
En tecknad filmsnutt.
- Hej, jag är ett päron!
-Å ja är en bajskorv!
Nu dör sonen av skratt.
Den lilla bruna bajskorven öppnar ett ännu brunare hål, munnen och säger en massa saker sen skjuter korven päronet.
Stort jubel från 7åringen, jag tyckte det var sådär.
Han ser att jag inte riktigt är med på tåget men själv har han ju kommit igång så nu gäller det att plocka fram ett ess ur rockärmen.
DEN här måste du se för den är jättebra!
Storfniss,storfniss och lysande barnaögon.
Jag går rakt in i fällan.
-OK,visa mig...
Upp på scen i en tecknad film kommer kuken och kukens mamma, tecknade på precis samma sätt som tummen och tummens mamma,den fina sagoboken ni vet.
Men detta är inga tummar,det är tuggummirosa snoppar.
Nu är det totalt skrattkalas och skrattkaos.
jag vet inte vad jag skrattar åt mest, den tecknade serien som faktiskt är rolig eller sonen som ligger i skrattkramper och riktigt kvillrar och kvider.
Vi skrattar hysteriskt båda två när kuken och kukens mamma går på picknick,äter glass och den härliga finalen när det kommer en hund som heter Hasse och biter i kuken.
Vilken fröjd, vilken glädje.
När vi sen sitter i soffan innan läggdags har jag som mamma en liten oro inför all denna glädje över fula ord och annat.
-Vet du vad kuk betyder?
-Japp,snorre.
-Det är ett ganska fult ord.
-ja vet.
-Man får inte använda det i skolan eller till kompisar eller hemma heller för den delen
-ja vet.
Vad oroar jag mig för, han är kompetent och kapabel,han har koll och vet när saker är OK och när det inte är OK. Jag släpper hela grejen.
Han pussar godnatt för att sedan gå och natta med sin pappa, på vägen in i sovrummet stannar han upp,vänder sig om och säger:
-Godnatt ,kukens mamma!
-Godnatt, kuken svarar jag.
Med ett glatt fniss slutar vår dag tillsammans.
Vilken skattkista för en nyfiken 7åring.
jag sitter i en fåtölj bakom den sökande sonen.
Han hittar hit och han hittar dit, jag hör sporadiska musiktrudelutter från Idol, melodifestivalen,Starwars och annat...
Här någonstans försvinner jag in i min bok och är inte längre psykiskt närvarande.
-Mamma,maaaammmaaa, du måste titta, det här är jättekul.
jag tar mig upp ur boken och slänger ett öga på dataskärmen.
En tecknad filmsnutt.
- Hej, jag är ett päron!
-Å ja är en bajskorv!
Nu dör sonen av skratt.
Den lilla bruna bajskorven öppnar ett ännu brunare hål, munnen och säger en massa saker sen skjuter korven päronet.
Stort jubel från 7åringen, jag tyckte det var sådär.
Han ser att jag inte riktigt är med på tåget men själv har han ju kommit igång så nu gäller det att plocka fram ett ess ur rockärmen.
DEN här måste du se för den är jättebra!
Storfniss,storfniss och lysande barnaögon.
Jag går rakt in i fällan.
-OK,visa mig...
Upp på scen i en tecknad film kommer kuken och kukens mamma, tecknade på precis samma sätt som tummen och tummens mamma,den fina sagoboken ni vet.
Men detta är inga tummar,det är tuggummirosa snoppar.
Nu är det totalt skrattkalas och skrattkaos.
jag vet inte vad jag skrattar åt mest, den tecknade serien som faktiskt är rolig eller sonen som ligger i skrattkramper och riktigt kvillrar och kvider.
Vi skrattar hysteriskt båda två när kuken och kukens mamma går på picknick,äter glass och den härliga finalen när det kommer en hund som heter Hasse och biter i kuken.
Vilken fröjd, vilken glädje.
När vi sen sitter i soffan innan läggdags har jag som mamma en liten oro inför all denna glädje över fula ord och annat.
-Vet du vad kuk betyder?
-Japp,snorre.
-Det är ett ganska fult ord.
-ja vet.
-Man får inte använda det i skolan eller till kompisar eller hemma heller för den delen
-ja vet.
Vad oroar jag mig för, han är kompetent och kapabel,han har koll och vet när saker är OK och när det inte är OK. Jag släpper hela grejen.
Han pussar godnatt för att sedan gå och natta med sin pappa, på vägen in i sovrummet stannar han upp,vänder sig om och säger:
-Godnatt ,kukens mamma!
-Godnatt, kuken svarar jag.
Med ett glatt fniss slutar vår dag tillsammans.
Friday, March 13, 2009
Fiskbullar och makaroner
Än lever jag!
Igår åkte jag, helt oförberedd, på matlagningen - igen! Väntar och väntar på att mannen ska komma hem men icke... Barnen undrar och jag med. Vi sexsnåret ringer jag upp på hans mobil och får till svar att han är i t-banan, på T-centralen! Men för i... då måste ju jag laga mat, ryter jag. Ja, det trodde jag du visste. Hur ska jag veta det när jag aldrig annars lagar mat utan att ha förberett mig på det? Men det står ju fiskbullar i skafferiet (okej men jag har inte röntgensyn!!!) Fiskbullar = Åse lagar mat.
Nu känner jag mig riktigt upprörd. Sliter upp skafferiet och hittar burkarna. Slänger upp de på köksbänken, dyker in i skafferiet igen och fiskar fram makaronerna. Nu slås jag av en snilleblixt; jag har ju två Big Pack-paket fyllda med makaroner i kylen (från i måndags då jag också lagade mat, läs fskbullar och makaroner). Nu börjar det bli kul! Värsta matlagningsprogrammet; "jag har förberett lite".
Nu går det fort. Fram med fyra tallrikar (storsonen i Tyskland). Öser upp lämpliga mängder makaroner på varje tallrik. Knäcker upp fiskbullsburkarna och pytsar upp de också. Fyss in i micron. Första portionen går i två minuter. Laborerar lite med tiderna med följande portioner.
Nu känner jag mig SÅ nöjd och kallar glatt på barnen som kommer springande. Nu är det nästan fint som i en reklamfilm och jag känner lite av den där härliga känslan av lycka över att få nära sina barn. Sen följer detta:
- Mamma, makaronerna är väldigt hårda.
- Blanda de med fiskbullesåsen, så mjuknar de!
- Jag har ju gjort det.
- Ja men du måste låta de ligga och dra lite. Tycker ni inte att det är lite som på restaurang? Alla får sin portion serverad direkt på tallriken!
-Jo lite kanske... glimten i ögat.
Här brister jag fullkomligt. Jag ser allt, som utifrån och det är bara så sjukt kul! Jag skrattar så tårarna rinner och de stora hänger på direkt. De inser ju också hur totalt skitusel jag är på att laga mat och hur roligt miserabelt allt är. De små skrattar för att vi har kul. Mamma är glad!
Nu går vi loss ordentligt och driver friskt med vår gourmetmiddag.
- Jag vill ha mer mamma.
- Det är bara att ta ur burkarna och värma på.
- Hur länge ska jag köra micron?
- Beror lite på hur hårda makaroner man vill ha, men säg... typ två minuter för knaprigt.
- Okej, då kör jag tre.
När allt är nästan slut vill 3-åringen ha mer. Nu finns det bara makaroner kvar.
- Men jag kan micra lite om du vill.
- Jag vill ha sås också.
Fixar jag genom att hälla mjölk i fiskbulleburkarna och skölja ur. Häller upp allt på tallriken och in i min vän micron.
- Titta mamma du kan göra soppa också!
Å, vad jag älskar att skratta med mina barn! Vi är så mycket på lag, vi är samkörda, vi gillar varandra och vi kan skratta med varandra i både med- och motgång. Vilken samhörighet! Jag känner mig så okej tillsammans med min familj!
//Åse
Igår åkte jag, helt oförberedd, på matlagningen - igen! Väntar och väntar på att mannen ska komma hem men icke... Barnen undrar och jag med. Vi sexsnåret ringer jag upp på hans mobil och får till svar att han är i t-banan, på T-centralen! Men för i... då måste ju jag laga mat, ryter jag. Ja, det trodde jag du visste. Hur ska jag veta det när jag aldrig annars lagar mat utan att ha förberett mig på det? Men det står ju fiskbullar i skafferiet (okej men jag har inte röntgensyn!!!) Fiskbullar = Åse lagar mat.
Nu känner jag mig riktigt upprörd. Sliter upp skafferiet och hittar burkarna. Slänger upp de på köksbänken, dyker in i skafferiet igen och fiskar fram makaronerna. Nu slås jag av en snilleblixt; jag har ju två Big Pack-paket fyllda med makaroner i kylen (från i måndags då jag också lagade mat, läs fskbullar och makaroner). Nu börjar det bli kul! Värsta matlagningsprogrammet; "jag har förberett lite".
Nu går det fort. Fram med fyra tallrikar (storsonen i Tyskland). Öser upp lämpliga mängder makaroner på varje tallrik. Knäcker upp fiskbullsburkarna och pytsar upp de också. Fyss in i micron. Första portionen går i två minuter. Laborerar lite med tiderna med följande portioner.
Nu känner jag mig SÅ nöjd och kallar glatt på barnen som kommer springande. Nu är det nästan fint som i en reklamfilm och jag känner lite av den där härliga känslan av lycka över att få nära sina barn. Sen följer detta:
- Mamma, makaronerna är väldigt hårda.
- Blanda de med fiskbullesåsen, så mjuknar de!
- Jag har ju gjort det.
- Ja men du måste låta de ligga och dra lite. Tycker ni inte att det är lite som på restaurang? Alla får sin portion serverad direkt på tallriken!
-Jo lite kanske... glimten i ögat.
Här brister jag fullkomligt. Jag ser allt, som utifrån och det är bara så sjukt kul! Jag skrattar så tårarna rinner och de stora hänger på direkt. De inser ju också hur totalt skitusel jag är på att laga mat och hur roligt miserabelt allt är. De små skrattar för att vi har kul. Mamma är glad!
Nu går vi loss ordentligt och driver friskt med vår gourmetmiddag.
- Jag vill ha mer mamma.
- Det är bara att ta ur burkarna och värma på.
- Hur länge ska jag köra micron?
- Beror lite på hur hårda makaroner man vill ha, men säg... typ två minuter för knaprigt.
- Okej, då kör jag tre.
När allt är nästan slut vill 3-åringen ha mer. Nu finns det bara makaroner kvar.
- Men jag kan micra lite om du vill.
- Jag vill ha sås också.
Fixar jag genom att hälla mjölk i fiskbulleburkarna och skölja ur. Häller upp allt på tallriken och in i min vän micron.
- Titta mamma du kan göra soppa också!
Å, vad jag älskar att skratta med mina barn! Vi är så mycket på lag, vi är samkörda, vi gillar varandra och vi kan skratta med varandra i både med- och motgång. Vilken samhörighet! Jag känner mig så okej tillsammans med min familj!
//Åse
Tuesday, March 10, 2009
Nära döden i mars!
Varje år, vid den här tiden, tror jag att jag är allvarligt sjuk. Jag är konstant trött och då menar jag inte så där lite trött och hängig som man kan vara i november. Nej, det här drar åt narkolepsihållet. Jag vaknar på morgonen med en gråtklump i halsen, mår illa och vill bara INTE gå upp. Rör mig långsamt och är inte till nytta för varken mig själv eller någon annan. Är otroligt otrevlig mot alla i min familj (utom hunden som av någon anledning är den enda jag vill vara med).
Börjar sedan planera för hur jag ska få till något eller några sovpass under dagen. Kanske jobba hemifrån idag? Mattan på kontoret är ju ganska tjock och fluffig... Lägger man sen yogamattan av ull ovanpå och en filt över sig, blir det nog ganska skönt... Kan ju också halvligga i en av fåtöljerna och lägga upp benen på det lilla bordet...
Jag vet inte hur det går till men jag börjar i alla fall jobba. Sitter mycket framför datorn och hamnar hela tiden i "arbete" som är tämligen oviktigt (uppdateringar på Facebook o dyl). Självdisciplinen är nästintill obefintlig. Kommer på mig själv med att ögonbrynen är väldigt mycket rynkade och munnen så där stängd och strutig som den kan bli när man precis vaknat.
Vill bara sova och om inte det går vill jag äta och om inte det går vill jag gråta. Det här kan verka skämtsamt men det är allvar, som fan! Hur kan en människa bli så här trött? Först trodde jag ju att jag bar på en dödlig sjukdom men sen kom jag på att jag brukar må så här i mars. Jävla skitsnö! Kan det vara så att jag är född i fel världsdel? Finns det någon i Australien som deppar ihop av sol och värme? Hur ska jag lösa det här eländet. Det är som med pms:en, det blir så mycket värre med åren.
Det är ju inte bara det att jag är en plåga för mig själv. Jag är en mardröm för andra! Min familj vill jag knappt befatta mig med - de är jobbiga. Övrig släkt kan jag bara inte underhålla. Vänner, om de är assnälla mot mig, går bäst.
Jag vet att jag kommer ut på andra sidan i april, om jag överlever. Jag vet att jag då drar en lättnadens suck och tänker; JAG KLARADE DET!!!!!!
Ja, men gilla läget då. Du vet ju att det blir bättre. Lite Mindfulness liksom - blunda och tugga på ett russin, som om det var första gången. Jag gillar inte russin och det är SVÅRT att gilla läget när man på allvar tror att man ska dö och bara vill sova, äta eller gråta!
//Åse
Börjar sedan planera för hur jag ska få till något eller några sovpass under dagen. Kanske jobba hemifrån idag? Mattan på kontoret är ju ganska tjock och fluffig... Lägger man sen yogamattan av ull ovanpå och en filt över sig, blir det nog ganska skönt... Kan ju också halvligga i en av fåtöljerna och lägga upp benen på det lilla bordet...
Jag vet inte hur det går till men jag börjar i alla fall jobba. Sitter mycket framför datorn och hamnar hela tiden i "arbete" som är tämligen oviktigt (uppdateringar på Facebook o dyl). Självdisciplinen är nästintill obefintlig. Kommer på mig själv med att ögonbrynen är väldigt mycket rynkade och munnen så där stängd och strutig som den kan bli när man precis vaknat.
Vill bara sova och om inte det går vill jag äta och om inte det går vill jag gråta. Det här kan verka skämtsamt men det är allvar, som fan! Hur kan en människa bli så här trött? Först trodde jag ju att jag bar på en dödlig sjukdom men sen kom jag på att jag brukar må så här i mars. Jävla skitsnö! Kan det vara så att jag är född i fel världsdel? Finns det någon i Australien som deppar ihop av sol och värme? Hur ska jag lösa det här eländet. Det är som med pms:en, det blir så mycket värre med åren.
Det är ju inte bara det att jag är en plåga för mig själv. Jag är en mardröm för andra! Min familj vill jag knappt befatta mig med - de är jobbiga. Övrig släkt kan jag bara inte underhålla. Vänner, om de är assnälla mot mig, går bäst.
Jag vet att jag kommer ut på andra sidan i april, om jag överlever. Jag vet att jag då drar en lättnadens suck och tänker; JAG KLARADE DET!!!!!!
Ja, men gilla läget då. Du vet ju att det blir bättre. Lite Mindfulness liksom - blunda och tugga på ett russin, som om det var första gången. Jag gillar inte russin och det är SVÅRT att gilla läget när man på allvar tror att man ska dö och bara vill sova, äta eller gråta!
//Åse
Baby & Barn
Tack alla roliga och inspirerande föräldrar som vi träffade på Baby & Barn! Det är ni som gör att vårt jobb är bäst! Tack också till alla roliga och inspirerande människor i branschen! I er har vi fått nya affärskontakter och nya vänner. Särskilt vill vi hissa våra vänner på Kronan www.kronan.com och topptjejerna på House of Lola www.houseoflola.se
Tävling! Vårt vardagspussel innehöll 156 bitar (notera att det är vårt, ert kanske innehåller betydligt färre, eller fler...). Vinnare blev Maria Persson som gissade på exakt 156 bitar. Föräldracoaching till ett värde av 2900 :- väntar på henne och vi ser riktigt mycket fram emot att få coacha Maria!
Mässerbjudande (gäller ju mars månad ut)!
Ge dig själv eller någon förälder i din omgivning möjligheten att utvecklas som förälder och samtidigt ha riktigt kul. Passa på att utnyttja våra mässerbjudanden.
//Åse & Anna
Tävling! Vårt vardagspussel innehöll 156 bitar (notera att det är vårt, ert kanske innehåller betydligt färre, eller fler...). Vinnare blev Maria Persson som gissade på exakt 156 bitar. Föräldracoaching till ett värde av 2900 :- väntar på henne och vi ser riktigt mycket fram emot att få coacha Maria!
Mässerbjudande (gäller ju mars månad ut)!
Ge dig själv eller någon förälder i din omgivning möjligheten att utvecklas som förälder och samtidigt ha riktigt kul. Passa på att utnyttja våra mässerbjudanden.
//Åse & Anna
Thursday, February 26, 2009
Nu drar vi på mässa!
Idag bär det av till Göteborg och Baby & Barn-mässan. Kom och hälsa på oss i Kronans monter! Vi finns där från fredag till söndag.
//Åse & Anna
//Åse & Anna
Wednesday, February 25, 2009
Pappa vann!
Just nu har vi ett helvete med treåringen. Det är det där klassiska avsluta-något-påbörja-något-nytt-under-tidspress-helvetet. Visar sig från sin allra fulaste sida i hallen på morgonen. Egentligen börjar det redan då vi väcker monstret:
Öppnar dörren till hennes rum...
- GÅ!!! MAMMA SKA VÄCKA MIG!!! (hon har inte ens öppnat ögonen)
- God morgon hjärtat... det är mamma...(sjukt len på rösten)
-PAPPA SKA VÄCKA MIG!!!!! GÅ!!!!!
Här är det lätt att tappa sugen men dagen är ny och båda föräldrarna har gett sig fasen på att lyckas den här morgonen. Eftersom maken har bättre tålamod än mig får han ta över. Själv slinker jag ut i köket till den förvirrade 5-åringen (kommer inte ihåg att de blev så när de närmade sig sex år). Hör hur det lirkas och skojas i 3-åringens rum. Allt vägs på guldvåg innan det levereras. Hur orkar han?!
Till slut kommer hon påklädd till frukostbordet och då börjar nästa rond.
- Jag har gjort en rullmacka till dig.
- Pappa ska göra rullmacka till mig!
Pappan gör rullmacka...
- Jag vill ha rostmacka!
Nu går vi från matbordet och 3-åring, stämningen är sjukt spänd. Det är nära nu.
Hon får i sig frukosten i alla fall och sen kommer le grand finale; påklädning av ytterkläderna. Nu får man typ lukta på något starkt, slå sig på lår och kinder och peppa varandra järnet. Som vanligt, spårar det ur direkt och vi kör först "en ond en god" (vi har helt lagt bort lirkandet som aldrig funkar i den här fasen). Vi klarar inte "en ond en god" eftersom vi båda är väldigt onda vid det här laget. Det blir "två onda... och starka" och sen är det korta pass som gäller. Nu jävlar ska kläderna på!
Treåringen skriker som besatt samtidigt som vi turas om att hålla fast och klä på. Runt omkring oss står tryckt 5-åring, oberörd 10-åring, medlande 11-åring och retlig tonåring... och asglad hundvalp som vill bära allas vantar och mössor.
Det här sista racet har sin gång i mig;
* arg och bestämd
* arg som gränsar mot hysterisk (jag får lust att bryta av ett ben eller en arm och undrar vad som stoppar, för så här arg har jag knappt varit tidigare)
* svettig och utmattad
* färdig, arg och ledsen
I det här läget, då känslorna stormar i en liten mamma, tittar tonåringen först på mig och sen på pappa (som ägnat sig åt att hjälpa 5-åringen att bli klar och nu är färdig med det och står och väntar på oss). Sen levererar han sitt konstaterande till mig;
- Pappa vann!
//Åse
Öppnar dörren till hennes rum...
- GÅ!!! MAMMA SKA VÄCKA MIG!!! (hon har inte ens öppnat ögonen)
- God morgon hjärtat... det är mamma...(sjukt len på rösten)
-PAPPA SKA VÄCKA MIG!!!!! GÅ!!!!!
Här är det lätt att tappa sugen men dagen är ny och båda föräldrarna har gett sig fasen på att lyckas den här morgonen. Eftersom maken har bättre tålamod än mig får han ta över. Själv slinker jag ut i köket till den förvirrade 5-åringen (kommer inte ihåg att de blev så när de närmade sig sex år). Hör hur det lirkas och skojas i 3-åringens rum. Allt vägs på guldvåg innan det levereras. Hur orkar han?!
Till slut kommer hon påklädd till frukostbordet och då börjar nästa rond.
- Jag har gjort en rullmacka till dig.
- Pappa ska göra rullmacka till mig!
Pappan gör rullmacka...
- Jag vill ha rostmacka!
Nu går vi från matbordet och 3-åring, stämningen är sjukt spänd. Det är nära nu.
Hon får i sig frukosten i alla fall och sen kommer le grand finale; påklädning av ytterkläderna. Nu får man typ lukta på något starkt, slå sig på lår och kinder och peppa varandra järnet. Som vanligt, spårar det ur direkt och vi kör först "en ond en god" (vi har helt lagt bort lirkandet som aldrig funkar i den här fasen). Vi klarar inte "en ond en god" eftersom vi båda är väldigt onda vid det här laget. Det blir "två onda... och starka" och sen är det korta pass som gäller. Nu jävlar ska kläderna på!
Treåringen skriker som besatt samtidigt som vi turas om att hålla fast och klä på. Runt omkring oss står tryckt 5-åring, oberörd 10-åring, medlande 11-åring och retlig tonåring... och asglad hundvalp som vill bära allas vantar och mössor.
Det här sista racet har sin gång i mig;
* arg och bestämd
* arg som gränsar mot hysterisk (jag får lust att bryta av ett ben eller en arm och undrar vad som stoppar, för så här arg har jag knappt varit tidigare)
* svettig och utmattad
* färdig, arg och ledsen
I det här läget, då känslorna stormar i en liten mamma, tittar tonåringen först på mig och sen på pappa (som ägnat sig åt att hjälpa 5-åringen att bli klar och nu är färdig med det och står och väntar på oss). Sen levererar han sitt konstaterande till mig;
- Pappa vann!
//Åse
Wednesday, February 4, 2009
För sent!
Det är grått nu.
Grått och kallt.
Jag har stora problem att ta mig ur sängen på morgonen.
Jag är så trött,det är så kallt och sängen är aldrig skönare än den är en vardagsmorgon före sju.
Det tycker sonen också, han och jag är en skitdålig kombo när det gäller att hålla tiden.
Vi är som två sömngångare ihop,allt går sååå lååångsamt....
Upp,äta,kläder,tandborstning,packa tar för oss mer tid än vad vi har varje morgon.
Nu skakar tidens väktare på huvudet (min man) och säger det handlar om planering och om att gå upp en kvart tidigare.
När han lämnar kommer de alltid i tid minsann.... Så det handlar om struktur och ordning!
Vi har en bra struktur på morgonen och även med en kvart extra såå kooommer vi prick eller ett par minuter sent.
Det är inte roligt för någon av oss när vi som två skamsna bovar vinkar av varandra utanför klassrummet.
Klassen har redan börjat sin morgonläsning och sonen smyger in och mamman smyger ut.
Vi har hamnat i ett taskigt mönster som vi har problem med att ta oss ur.
När jag nu skriver vi och oss menar jag mig själv för jag ser också att ansvaret är mitt.
Måste fundera över detta och komma tillbaka med ny strategi.
I´ll be back/ Anna
Grått och kallt.
Jag har stora problem att ta mig ur sängen på morgonen.
Jag är så trött,det är så kallt och sängen är aldrig skönare än den är en vardagsmorgon före sju.
Det tycker sonen också, han och jag är en skitdålig kombo när det gäller att hålla tiden.
Vi är som två sömngångare ihop,allt går sååå lååångsamt....
Upp,äta,kläder,tandborstning,packa tar för oss mer tid än vad vi har varje morgon.
Nu skakar tidens väktare på huvudet (min man) och säger det handlar om planering och om att gå upp en kvart tidigare.
När han lämnar kommer de alltid i tid minsann.... Så det handlar om struktur och ordning!
Vi har en bra struktur på morgonen och även med en kvart extra såå kooommer vi prick eller ett par minuter sent.
Det är inte roligt för någon av oss när vi som två skamsna bovar vinkar av varandra utanför klassrummet.
Klassen har redan börjat sin morgonläsning och sonen smyger in och mamman smyger ut.
Vi har hamnat i ett taskigt mönster som vi har problem med att ta oss ur.
När jag nu skriver vi och oss menar jag mig själv för jag ser också att ansvaret är mitt.
Måste fundera över detta och komma tillbaka med ny strategi.
I´ll be back/ Anna
Wednesday, January 14, 2009
Vi bor i alla fall inte på Gazaremsan!
Fick ett tröttsamt besked i förrgår! Det har upptäckts mögel på barnens dagis och vi behöver evakuera NU. Med en dags varsel inbjöds till föräldramöte tillsammans med ansvariga i stadsdelen. På måndag ska vi vara ute därifrån.
Precis det här hände när våra stora killar gick på dagis. Baracken (ett "provisorium" från -67) möglade och vi evakuerades. Det tog aplång tid innan vi kunde flytta tillbaka till den nya baracken.
Med detta i bagaget, var det svårt att gå på mötet med möjlighetstänk. Det blev ett riktigt skitmöte och en urusel lösning på problemet. Temat verkar vara barack. 26 barn ska in i en väldigt liten barack/koja tillsammans med fyra ur personalgruppen. Framför kojan finns en torftig parklek med en inhägnad rastgård (staketet var tillräckligt lågt för att en 3-åring ska kunna hoppa jämfota över det). Runt kojan finns ingen inhägnad och bakom kojan går en, ur en orolig mammas synvinkel, livsfarlig väg. Personalen måste därför typ hålla i, alternativt binda fast barnen.
Värst drabbade blev de med barn på småbarnsavdelningen (och småbarnen förstås). Den gruppen delas på fyra och sprids ut på olika förskolor i området. En av delarna fick en fröken med sig till sitt nya dagis och de andra får börja på nytt liksom.
Nu tenderar det här att bli en purken insändare och det var inte tanken även om jag känner mig purken över hela grejen.
Nej, jag ville egentligen filosofera lite över perspektiv. Jag tycker att man ska få uppleva och uttrycka att något är jobbigt, tråkigt, ledsamt eller vad det nu kan vara. Många gör det och avslutar med att; det finns ju de som har det värre eller jag har det ju egentligen bra eller det är ju verkligen ett i-landsproblem.
Ja, det är alldeles säkert någon som har det värre men det gör väl inte mitt mående bättre. Man lever sitt liv och alla har rätt att tänka och känna vad de vill. Ibland behöver man få uttrycka de tankarna och känslorna och det är bra om vi inte fastnar i att tycka synd om oss själva.
Men i morse träffade jag en pappa till de "drabbade" småbarnen. Vi pratade om hela situationen och mötet igår. Han gnällde, med all rätt, en lång stund och jag lyssnade. Efter en stund säger han; ja, vi bor i alla fall inte på Gazaremsan. Sen sa vi inget mer, han satte sig i bilen för att åka till jobbet och jag fortsatte hemåt.
När han sa så. Med det tonfallet han använde, så blev det inte sådär glättigt och foten-kläm-aktigt utan mer ett lugnt konstaterande. Svårt att förklara men det kändes bara så sant. Jag fick känslan av att det fortfarande är skit på dagis, och det får vi tycka, samtidigt som vi riktade vårt tänkande till några som också har det svårt - betydligt mycket svårare än vi. Men vi behöver faktiskt inte jämföra.
//Åse
Precis det här hände när våra stora killar gick på dagis. Baracken (ett "provisorium" från -67) möglade och vi evakuerades. Det tog aplång tid innan vi kunde flytta tillbaka till den nya baracken.
Med detta i bagaget, var det svårt att gå på mötet med möjlighetstänk. Det blev ett riktigt skitmöte och en urusel lösning på problemet. Temat verkar vara barack. 26 barn ska in i en väldigt liten barack/koja tillsammans med fyra ur personalgruppen. Framför kojan finns en torftig parklek med en inhägnad rastgård (staketet var tillräckligt lågt för att en 3-åring ska kunna hoppa jämfota över det). Runt kojan finns ingen inhägnad och bakom kojan går en, ur en orolig mammas synvinkel, livsfarlig väg. Personalen måste därför typ hålla i, alternativt binda fast barnen.
Värst drabbade blev de med barn på småbarnsavdelningen (och småbarnen förstås). Den gruppen delas på fyra och sprids ut på olika förskolor i området. En av delarna fick en fröken med sig till sitt nya dagis och de andra får börja på nytt liksom.
Nu tenderar det här att bli en purken insändare och det var inte tanken även om jag känner mig purken över hela grejen.
Nej, jag ville egentligen filosofera lite över perspektiv. Jag tycker att man ska få uppleva och uttrycka att något är jobbigt, tråkigt, ledsamt eller vad det nu kan vara. Många gör det och avslutar med att; det finns ju de som har det värre eller jag har det ju egentligen bra eller det är ju verkligen ett i-landsproblem.
Ja, det är alldeles säkert någon som har det värre men det gör väl inte mitt mående bättre. Man lever sitt liv och alla har rätt att tänka och känna vad de vill. Ibland behöver man få uttrycka de tankarna och känslorna och det är bra om vi inte fastnar i att tycka synd om oss själva.
Men i morse träffade jag en pappa till de "drabbade" småbarnen. Vi pratade om hela situationen och mötet igår. Han gnällde, med all rätt, en lång stund och jag lyssnade. Efter en stund säger han; ja, vi bor i alla fall inte på Gazaremsan. Sen sa vi inget mer, han satte sig i bilen för att åka till jobbet och jag fortsatte hemåt.
När han sa så. Med det tonfallet han använde, så blev det inte sådär glättigt och foten-kläm-aktigt utan mer ett lugnt konstaterande. Svårt att förklara men det kändes bara så sant. Jag fick känslan av att det fortfarande är skit på dagis, och det får vi tycka, samtidigt som vi riktade vårt tänkande till några som också har det svårt - betydligt mycket svårare än vi. Men vi behöver faktiskt inte jämföra.
//Åse
Thursday, January 8, 2009
Vad gör man med enen i den vissna julgruppen?
Satt och jobbade med radion på i bakgrunden och får då höra detta; vad gör man med enen i den vissna julgruppen? Först hamnade jag i chock som snabbt övergick i något som liknade apati och så småningom kom en enorm förundran över mig. Vem fan bryr sig om enjäveln?! Började titta tillbaka på mitt jullov med familjen och mitt liv i övrigt. Snacka om att lyssnaren och jag lever olika liv - och det är ju alltid intressant!
När jag funderat ett tag kan jag till och med se det fina i att undra över enen. Undrar om jag kommer göra det någon gång? Min julgrupp består av fem jullovslediga barn, maken och diverse, mer eller mindre rumsrena, husdjur. Jag vet vad man gör med de när jag själv har vissnat. Man ger tillbaka dem till skola och dagis. Djuren har jag inte löst - kom gärna med tips.
Den stora frågan för mig är nu vad man gör med sig själv när man känner sig vissen. Om det inte vore för tjälen (snacka om fel växtzon) kanske jag kunde plantera ut mig själv i trädgården. Jag provar med en kurs i improvisationsteater i helgen och återkommer med rapport.
//Åse
När jag funderat ett tag kan jag till och med se det fina i att undra över enen. Undrar om jag kommer göra det någon gång? Min julgrupp består av fem jullovslediga barn, maken och diverse, mer eller mindre rumsrena, husdjur. Jag vet vad man gör med de när jag själv har vissnat. Man ger tillbaka dem till skola och dagis. Djuren har jag inte löst - kom gärna med tips.
Den stora frågan för mig är nu vad man gör med sig själv när man känner sig vissen. Om det inte vore för tjälen (snacka om fel växtzon) kanske jag kunde plantera ut mig själv i trädgården. Jag provar med en kurs i improvisationsteater i helgen och återkommer med rapport.
//Åse
Subscribe to:
Posts (Atom)
