Vi bor i alla fall inte på Gazaremsan!

Fick ett tröttsamt besked i förrgår! Det har upptäckts mögel på barnens dagis och vi behöver evakuera NU. Med en dags varsel inbjöds till föräldramöte tillsammans med ansvariga i stadsdelen. På måndag ska vi vara ute därifrån.

Precis det här hände när våra stora killar gick på dagis. Baracken (ett "provisorium" från -67) möglade och vi evakuerades. Det tog aplång tid innan vi kunde flytta tillbaka till den nya baracken.

Med detta i bagaget, var det svårt att gå på mötet med möjlighetstänk. Det blev ett riktigt skitmöte och en urusel lösning på problemet. Temat verkar vara barack. 26 barn ska in i en väldigt liten barack/koja tillsammans med fyra ur personalgruppen. Framför kojan finns en torftig parklek med en inhägnad rastgård (staketet var tillräckligt lågt för att en 3-åring ska kunna hoppa jämfota över det). Runt kojan finns ingen inhägnad och bakom kojan går en, ur en orolig mammas synvinkel, livsfarlig väg. Personalen måste därför typ hålla i, alternativt binda fast barnen.

Värst drabbade blev de med barn på småbarnsavdelningen (och småbarnen förstås). Den gruppen delas på fyra och sprids ut på olika förskolor i området. En av delarna fick en fröken med sig till sitt nya dagis och de andra får börja på nytt liksom.

Nu tenderar det här att bli en purken insändare och det var inte tanken även om jag känner mig purken över hela grejen.

Nej, jag ville egentligen filosofera lite över perspektiv. Jag tycker att man ska få uppleva och uttrycka att något är jobbigt, tråkigt, ledsamt eller vad det nu kan vara. Många gör det och avslutar med att; det finns ju de som har det värre eller jag har det ju egentligen bra eller det är ju verkligen ett i-landsproblem.
Ja, det är alldeles säkert någon som har det värre men det gör väl inte mitt mående bättre. Man lever sitt liv och alla har rätt att tänka och känna vad de vill. Ibland behöver man få uttrycka de tankarna och känslorna och det är bra om vi inte fastnar i att tycka synd om oss själva.

Men i morse träffade jag en pappa till de "drabbade" småbarnen. Vi pratade om hela situationen och mötet igår. Han gnällde, med all rätt, en lång stund och jag lyssnade. Efter en stund säger han; ja, vi bor i alla fall inte på Gazaremsan. Sen sa vi inget mer, han satte sig i bilen för att åka till jobbet och jag fortsatte hemåt.

När han sa så. Med det tonfallet han använde, så blev det inte sådär glättigt och foten-kläm-aktigt utan mer ett lugnt konstaterande. Svårt att förklara men det kändes bara så sant. Jag fick känslan av att det fortfarande är skit på dagis, och det får vi tycka, samtidigt som vi riktade vårt tänkande till några som också har det svårt - betydligt mycket svårare än vi. Men vi behöver faktiskt inte jämföra.

//Åse

Vad gör man med enen i den vissna julgruppen?

Satt och jobbade med radion på i bakgrunden och får då höra detta; vad gör man med enen i den vissna julgruppen? Först hamnade jag i chock som snabbt övergick i något som liknade apati och så småningom kom en enorm förundran över mig. Vem fan bryr sig om enjäveln?! Började titta tillbaka på mitt jullov med familjen och mitt liv i övrigt. Snacka om att lyssnaren och jag lever olika liv - och det är ju alltid intressant!

När jag funderat ett tag kan jag till och med se det fina i att undra över enen. Undrar om jag kommer göra det någon gång? Min julgrupp består av fem jullovslediga barn, maken och diverse, mer eller mindre rumsrena, husdjur. Jag vet vad man gör med de när jag själv har vissnat. Man ger tillbaka dem till skola och dagis. Djuren har jag inte löst - kom gärna med tips.

Den stora frågan för mig är nu vad man gör med sig själv när man känner sig vissen. Om det inte vore för tjälen (snacka om fel växtzon) kanske jag kunde plantera ut mig själv i trädgården. Jag provar med en kurs i improvisationsteater i helgen och återkommer med rapport.

//Åse