Tryggheten i att känna igen sig och att veta vad man får.

Hur många åker inte till samma ställe och semestrar varje år ,jag pratade med en farbror för ett tag sedan,han och hans fru hade bott på samma hotell , på samma ställe i Spanien, i tjugo år. Han tyckte det var skönt, det är som att komma hem varje gång sa han, folk känner igen oss och vi känner till stället,det är säkert och tryggt och vi behöver inte oroa oss för något. Vi behöver aldrig leta efter "skithus" för vi vet var de finns.
Tråkigt kan jag tycka att inte ha lusten att upptäcka nytt,att utforska nya platser. Men vi är alla olika.
Själv beställer jag ofta nästan samma sak när jag går ut och äter, jag scannar av menyn,läser beskrivningarna, mycket verkar bra men jag tar oftast det jag vet är gott, som jag ätit förut och varit nöjd med. De få gånger jag tar mig ut för att äta middag på restaurang vill jag inte få en ogod eller oätlig överraskning. Tråkigt men tryggt. Där går wild and crazy bort,mat är allvar..
Jag kommer ihåg hur jag som barn och även tonåring kunde läsa om samma bok massor av gånger, inte för att det inte fanns andra böcker utan för innehållet,ordväxlingar,själva historien talade till mig gång på gång. Man visste vad man fick och blev inte besviken.Flickorna har också gjort så,läst samma bok om och om igen, sett samma film så många gånger att repliker och ansiktsuttrycken hos skådespelarna sitter i ryggmärgen. “Nobody puts Baby in a corner”....
I lördags skulle vi ha en riktig mysdag, göra något tillsammans och sonen skulle få bestämma vad vi skulle hitta på.Det var liksom hans tur att bestämma. Han ville göra Naturhistoriska samt Cosmonova för vilken gång i ordningen vet jag inte, men minst en gång varje termin är vi nog där, jag försökte sukta med något annat,något nytt men möttes av huvudskakningar och kalla handen.
Antingen det eller så ville han ingenting!Det är hans favorit som gäller denna dag, dinosaurier,djur,fiskar,människokroppen,han kan inte upptäcka sig mätt på hela härligheten. Jag tycker det är helt Ok, men det börjar kännas som en trygg och ganska utnött repris. Man vet vad som skall komma och skulle bli glatt överraskad om det dök upp något nytt på vägen. Men det är kanske det han vill ha när han väljer samma varje gång, tryggheten i att veta vad han får och att han kan känna igen sig.Så det var bara för en liten mamma att återigen sätta på upptäckarbrillorna och förundras över vår världs historia och mångfald och det är ju inte så svårt. Vår värld är ju häftig och jag kan fascineras över människans litenhet och storhet i allt detta fantastiska.
Cosmonova visade filmen om havets monster och iförd 3D brillor blev jag uppäten av en massa storkäftade djur och fiskar som simmade över,under och på mig.Sonen som sett samma film förut med sin storasyster tyckte den var ännu bättre denna gång.Nöjd med sin dag sa han: Nu åker vi nog inte hit på ett tag, inte förrän till våren i alla fall..Jag undrar om han kommer bli en liten farbror som åker till samma hotell i 30 år?/ Anna

Kompanjonen Champinjonen !

Jag och sonen har ett gemensamt intresse i att plocka svamp. Jag älskar att gå i skogen och har en förmåga att se om det kommer att finnas svampar och vilken typ av svamp jag antagligen kommer att hitta.. Vilken begåvning!
Det har jag ju stor nytta av i mitt vardagsliv, not !
Men det ger en tillfredställelse när jag gör det och det är ett skönt sätt att koppla av från allt. Jag försvinner in i mig själv och är bara i skogen och ser bara svamparna.Gummistövel på och korgen i näven.
Men nu har jag alltså en son som tycker att svampplockning är jättekul! Och hans svampplockning ser inte ut som min.Vi ska inte vara tysta och bara njuta av skogen. Han ska prata hela tiden, gärna dunka sönder några ruttna pinnar på vägen. Gärna krascha några gamla maskätna svampar med en pinne så det säger slowsch i hela skogen.
Jag ska inte behöva gå själv, han ska gå ca en halvmeter ifrån mig och jag ska helst titta på det han pekar på och de svampar han ser. Frågorna haglar om vilken fågel som flyger över oss,vilken färg myrorna har på vintern,hur de vet när de ska vakna, om den silverfärgade svampen med lila hatt går att äta och vad som händer om man går vilse. Var ska vi sova då,mamma?Det blir inte längre min svamppromenad, det blir ett äventyr för en sjuåring.
Men han är helt otrolig på att hitta svamp!Han har ögat och det är så roligt att se när han hittar svamparna, lyckan är total när han ropar:HÄR är det JÄTTEmycket, kom och hjälp mig mamma…
I söndags skulle jag ta en liten egen tur,ville inte ha något sällskap och pratade med mycket små bokstäver för att kunna smita iväg alldeles själv.Men mycket små bokstäver är inte vanligt hemma hos oss så de hörs väldigt mycket…
-Vart ska du?
-Ut en stund?
-Ska du plocka svamp?
-Naeaja, mer få frisk lukt?
Du ska juu plocka svamp,får jag följa med?
-Naeajne!
-Snällaaaa.
Ledsna hundögon och ett huvud på sned är i vissa lägen svårt att motstå.
Jag kan visa dig mitt bästa ställe lockar han med.Det hakar jag på med ens,ibland är jag totalt lättköpt.
-Vad har du för ställe?
-Hittade förut,när jag var på berget och sen bakom en jättestor sten och där runt några stora tallar, svarar han.Vi klär på oss och går iväg, det är grått och kallt och klockan är eftermiddag så det börjar skymma lite.Sen bär det över stock och sten,över stora nedfallna trän och en hel massa blöt mossa och ett dike fyllt med vatten.
Framför mig går min svampguide som lovat utdelning på jakten….Det var här någonstans mumlar guiden,jag gick hit och då var stora stenen där och sen…. Han pratar inte med mig, utan är i sin egen svampletarvärld.Och, pang, där var det! Skatten! Jakten är över för den här gången.Framför oss massvis med trattkanareller som vi plockar ner i korgen,svåra att se tillsammans med alla löven,men han såg,han hittade.
Sonen är svamphittarlycklig och jag , stolt och glad över min roliga unge.
Min kompanjon Champinjon.Ibland är livet riktigt gott.

Nattsuddare

Vi tog långhelg och åkte upp till Hälsingland.
Där vände vi på dygnet, nej inte värsta vända på ,men sent blev det om kvällarna och huset är så pyttelitet att ingen somnar före någon annan. Lampan slocknar,nu ska alla sova ,typ!
Sonen älskar detta, sena kvällar med storkusinerna, middagar med alla tillsammans,mysa i soffan och tillsammans med mig se läskig film som han ALDRIG skulle få se annars. När han väl var placerad i egen säng fortsatte han att i totalt mörker prata med oss vuxna om allt mellan himmel och jord. Filosofiska,existensiella tankar om liv och död och någon som hette Jesus, e han på riktigt eller är han låtsas? Vem vet det da? Hur kan man tro på någon som är i en bok? Hur vet man att man är död? Vad kommer sen efter det? Sover man,eller? Filmen som var på TV,skulle det kunna hända på riktigt fast det var på låtsas? Finns det varulvar,mamma?
Roliga samtal i totalt mörker och till slut från oss vuxna: GOD NATT, SOV GOTT, SLUTA PRATA, VI VILL SOVA!
Det blir tyst efter fjorton god natt och sjutton puss puss,jag älskar dig också.
Sedan låång sovmorgon,skönt, dra sig,liten pojke kryper ner och vill ha kli på ryggen och fortsätta prata.
Allt det här låter och är fantastiskt, ända till det är söndag kväll…
-Jag kan inte sova!
-Du kan läsa en liten stund sen så är det stopp..
Tass,tass tass….
-Det går inte, det kryper i benen… Ögonen går inte att stänga…
-Försök!
Så dumt, har någon ”försökt” att somna fast man inte är trött. Det går ju nästan inte att ens slappna av då. Till slut efter många vändor,framochtillbaka,läsa lite,dricka lite,prata lite,krama lite så somnade krigaren och då somnade hans mamma också på två röda sekunder.
Felet är mitt och då finns det ingen anledning att bli arg på sonen men det tar på mammakraften att ha tålamod med liten kvällskompis.
Men nattsudd kostar och betalar gör man måndag morgon när man ska upp med tuppen till jobb och skola.. Det var hårt och tufft men vi höll sams. Tysta ,trötta och sammanbitna tog vi oss in på skolan bara några minuter försent.
Nu är det slut på nattsudd ända fram till jul !
Ikväll ska vi sova tidigt.