Föräldracoacherna

I sommar bloggas det på Tvärtemotbloggen

2010-06-02T05:38:00.000-07:00

Kommer inte blogga ihjäl oss på Tvärtemotbloggen heller men någonting kanske vi delar med oss av... om vi orkar... och har lust.

Den bästa sommaren till alla fina föräldrar!!!

/ Åse & Anna

Nu får du bita ihop!

2010-03-25T01:40:00.000-07:00

6-åringen var magsjuk igår men absolut frisk idag tyckte jag och maken med förnuftet djupt bortträngt. Vi har ju SÅ mycket och viktigt jobb idag.

- Jag mår illa...
- Ja, det kan man göra ett par dagar innan magen kommit igång riktigt. Men du ska ju till Konserthuset idag. Det blir väl kul! Så ta på dig skorna nu. 6-åring sitter på bänken i hallen och tittar uppgivet och blankögt framför sig. Jag tittar bort och tänker; jo, hon är frisk och kräktes ju bara lite igår och det var ju faktiskt mitt på dagen och sen kom det inget mer. Jo, hon är frisk idag!

För att understryka riktigheten i beslutet att lämna henne till skolan idag utbrister jag med bestämd röst,
- Spela inte på att du varit sjuk nu. Ibland får man bita ihop lite.

Dottern svarar inte ens utan reser sig upp och tar på sig skor och ytterkläder, greppar ryggan och går mot dörren.

Pappan och två flickor går ut genom dörren. Tittar på dottern genom dörrens runda lilla fönster. Ser en fin liten nacke eftersom huvudet lutar uppgivet fram.

SMACK! Något slår mig med full kraft i magen. Sanningen/dåligt samvete/ömhet/kärlek? Tar hand om mig själv några sekunder och kastar mig sen på mobilen för att ringa maken. Han svara inte och bilen åker iväg.

Efter en stund ringer maken upp och låter på rösten som jag känner det i kroppen.
- Vad är det? frågar jag.
- Jag har H i bilen. Det går ju fan inte att göra så här mot en människa! Hon åker med mig idag!

Vi delade på dagen och jag fick chansen att berätta för H hur jag tänkte i morse och att jag är hemskt ledsen för det.

Fina, fina, älskade barn! Du är mitt allt!

/Åse

Konsekvens

2010-03-24T13:11:00.000-07:00

Hämtade sonen på fritids igår,någonstan under dagen hade han fastnat i ett träd eller gren och fullkomligt rivit sina täckbyxor i småsmulor.
Grenen hade fastnat i en söm så hela benet var öppet och allt det vita täckbyxelurvet hängde fritt.
Byxorna såg ut som en prydnadskudde utan fodral.
Andra benet hade också fått sig en duvning men den revan var bara ett finger långt. Där tror jag att han hade hjälpt till för att kompensera för den andra revan,men jag grävde inte mer i det.
Hans stövlar var så blöta att de skulle ha gjort ett badhus avundsjukt.
Det gick att vrida ur skaften och när jag vände dem uppochner simmade det ut små strumpluddar.
Vad har du gjort idag??
Lekt!
Självklart har han lekt och han ska leka men att alla kläder och skor bara nöts,blöts,slits,smutsas hela tiden är inte kul,inte kul alls faktiskt.
Den här tiden på året suger verkligen,varje dag samma procedur med torka och tvätta,torka och tvätta.
Efter att ha kommit hem bedömde jag täckbyxorna som kasserade,det skulle aldrig gå att få till en snygg lagning på detta kuddlurv,ingen konstgjord andning här inte.
Åkte snabbt ner på stan för att försöka vaska fram ett par täckbyxor storlek 120 för tyvärr kommer de att behövas en kort period till.
Efter många turer och lång skattjakt hittades det ett par samt ett par rediga gummistövlar,nu jävlars blir det rejält..
Raggsocka+gummistövel= Torr fot , tyckte jag
Raggsocka+gummistövel= knögelstrump längst ner i tån tyckte sonen

Vi får se vem som får rätt.
När jag kom hem med min skatt kom vi på att det var ridning med fritids som idag .
Hur kul är det om nya byxorna gnussar runt i stallet med allt vad det innebär...Sådär tyckte jag.
Drog snabbt fram min gamla symaskin och sydde ihop sömmarna på de trasiga byxorna.
Asfult!!
Det såg ut som om det var volanger på utsidan av varje byxben,som vingar stod kanterna rakt ut, ut ur volangerna stack det här och där ut vita stoppningsstrån som liknade morrhår.
Fram med saxen,snagga stråna,låtsas som om byxorna var helt OK.
Sonen tittade på dem och sa:
Jag har dem i stallet men sen aldrig mer,är det OK?
Älskade unge,snacka om att ta konsekvensen för sina trasiga byxor.
Jag hade aldrig satt dem på mig.... /Anna

Då vill jag bara lägga mig i!

2010-03-23T01:28:00.000-07:00

Äldsta sonen går sitt sista år i grundskolan och tack gode gud för det! Både han och jag är så less på den skolan. Jobbar lite på att förlika mig med att det är fyra barn kvar som ska igenom.

Härom dagen kom han hem och var så förbannad. "Jag är så jävla kränkt! Jag tänkte fan gå därifrån!" Den kvinnliga biträdande rektorn hade varit inne i deras klassrum och låtit eleverna läsa en artikel med rubriken "Killarna är morgondagens förlorare". Ivrigt påhejade av tjejerna, drar hon sedan igång ett brandtal där hon talar om hur killarna har sämre betyg än tjejerna och att tjejerna kommer gå förbi killarna som då kommer vara förlorarna.

Nu vet ju inte jag hur det lät live och inte heller vad det var för artikel. Men vad var syftet med detta? Att kränka killarna? Att hissa tjejerna? Tänker jag snällt, kanske det var att lyfta jämställdhetsfrågan. Helt klart blev resultatet jävligt tråkigt för halva klassen.

Sonen tänker sig in i en omvänd situatuion; en manlig biträdande rektor kommer in och låter eleverna läsa artikeln, "Tjejerna är morgondagens förlorare", killarna hänger på och den manlige biträdande rektorn spinner igång.
"Då hade jag fan försvarat tjejerna!" utbrister sonen.

I det här läget blir jag också arg och blir så inåt helvete sugen på att kontakta skolan. Men med en son som snart är 16 år, håller jag mig i skinnet. Nu är det hans tur att kriga! Tack och lov är han en god debattör och dessutom en stridslysten, jämställd ung man.

//Åse

Stjärt eller Bert?

2010-03-22T03:19:00.000-07:00

Igår blev sonen och jag osams,eller om sanningen ska fram,han blev rejält osams med mig.
Han satt i mitt arbetsrum och spelade ett spel på datorn,några bollar som plippar upp och ploppar ner och som skall skjutas fort som fan..och är man inte tillräckligt snabb..förlorar man.
Sonen var helt inne i spelet och sköt för glatta livet..Men så hände det som händer när man spelar spel,han förlorade och skulle bli tvungen att börja om.

Liten dålig förlorare fick ett frispel och blev så arg att han var tvungen att slå ihjäl tangentbordet.
BAM BAM BAM
Jag tittade snabbt in,slå inte på tangentbordet sa jag med bister min.

Sonen: Vadå? Jag bara..skulle..
Anna: Slå inte på mitt tangentbord.OM du gör det en gång till får du inte låna min dator.OK?
Sonen: Jaaaaaa.

Inget glatt ja och inga handklappningar men ett ja, bra tänkte jag och fortsatte med mitt.
Tre minuter senare.. BAM BAM BAM
Mamma Vessla inne i rummet på en röd sekund, inte arg bara bestämd.

Anna: Varsegod att gå härifrån, du får inte låna min dator
Sonen: Määä ,jag slog inte..jag bara..
Anna: Gå bort från datorn nu.
Sonen: Mummel,mummel
Anna: NU!!

Sonen rasslar av skrivbordsstolen,han är arg på mig det syns.
Han vänder sig om innan han skall gå upp för trappan och säger: Du är en stjärt!
Det fulaste han kunde tänka sig, en stjärt!
Det kändes som om jag kunde leva med det så jag lyfte knappt på ögonbrynet.
Har man varit igenom två egna tonårsbrudar samt en hel massa andra tonåringar i sitt jobb så har man hört värre,mina öron är härdade och det finns inte mycket som kan rucka på mig i ordväg.
Sonen såg att det inte tog som han hade hoppats på,mamman var inte arg eller upprörd över att bli kallad stjärt,han var nu tvungen att ur rockärmen plocka fram något bättre,tyngre,något som skulle få hans elaka mamma att blåsa ur skorna,ligga som en blött fläck på marken.
Så då kommer det värsta han kan komma på.
Du är ju kär i Bert Karlsson!

Absurd kurs i strump-parning

2010-01-19T13:28:00.000-08:00

Jag ska introducera min 12-årige son i tvättandets ädla konst. Under alla år är det jag som ansvarat för tvätten, tills i höstas då äldste sonen kom med och bildade team tvätt med mig. Med nya överenskommelser kring månadspengen har det nu även blivit dags för K att joina teamet.

Vi laddar maskinen med en riktig kamikze-mix (hela familjens mörka strumpor + diverse udda plagg som ska hängas si eller så). Tänkte att det kan vara bra att köra kursen en gång för alla. Dessutom är K en jävel på att komma ihåg instruktioner.

Följande utspelar sig i ett måttligt fuktskadat badrum i Hägersten. Vi har kommit till momentet när tumlaren ska tömmas och strumporna paras ihop.

Å- Du kan ta den lilla pallen och sitta på för det här kommer ta tid.

K- Man skulle ha lite musik också.

Å- Men jag tycker det är mysigt att bara sitta här för mig själv och para ihop och vika i tystnad.

K- Ja, men då vill jag i alla fall sjunga.

Å - Tyvärr K, inte så här sent på kvällen, du väcker tjejerna och stör T som försöker somna.

K - De här strumporna känner jag igen, de är mina!

Å – Ja, men du ser att det är olika storlekar på dem va? De första vi köpte var ju lite mindre.

K – Men mamma det skiter jag i och det tycker jag att du också ska göra när du viker.

Å – Okej, du gör som du vill.

K – Ja, de glider ändå bara av och korvar sig. Det blir väl en lång korv och en kort, spela roll.

Å – Sen är det de här lite bleksvarta med den lite bredare mudden. Du ser att det är som små rutor i strukturen? De är mina och ska ligga på pappas och min hög. Sen ser du de här med den lite smalare kanten, som också är lite svartare än de andra, eftersom de är nyast. Det är T:s strumpor.

K – Va fan står det på den här – Friday – å, den hör ihop med den här va?!

Å – Men K! Den står det ju Newbody på och dessutom är den ju mindre!

K – Var är den andra Friday då?

Å – Det är den det står Thursday på.

K – Men hur funkar det?

Å – Jo det är för att de tappat bort sina partners.

K – Stackars dem!

Å – Sen kan du tänka att alla som är ut och in, är H:s. Men om det blir för många på H:s hög, måste du lägga några av dem på pappas hög för då har H varit och snott dem i pappas låda.

K – Ska jag vända dem rätt?

Å – Nej för fan! Har han lagt dem ut och in i tvätten, får han de ut och in tillbaka. Vi vränger bara tjejernas kläder för de är små och begriper inte bättre än.

K – De här som det bara finns en av varje…?

Å – Para lite till, så ska du se att de andra kommer fram. Gör de inte det, kan du kolla där uppe på röret. Där hänger såna som blivit ensamma och behöver en ny kompis.

K – Men det är ju jättemånga!

Å – Ja.

Å – Just det, sen är det ju de här svarta, med text i själva strukturen, under foten, det är pappas men om de är ut och in, så beror det bara på att H snott dem och då måste du vränga dem och lägga på pappas hög.

K – Det här går ju bra!

Å – Ja, du är jätteduktig!

K – Å, vilken mjuk!

Å – Ja, det är mina knästrumpor. De är ju också svarta men du känner igen dem på att de är så mjuka, lite luddiga och om du drar lite i dem, blir de jättelånga. De är lite sega liksom. De gillar jag verkligen.

K – Här är ju en sån här med lite rutig kant, en av dina och den har ingen partner.

Å – Nej, det stämmer faktiskt och det är jag lite ledsen för. Jag fick slänga den andra igår, så nu är den ensam.

K – Då kan jag ju para ihop den med den här ensamma Newbody!

Å – Men K, de är ju helt olika!

K – De är ju svarta!

Å – Ja, men inte lika svarta! Upp på röret med dem.

K – Kolla nu har jag parat tjejernas strumpor som blev över med några jag hittade på röret.

Å – Men hur tänker du nu?! Hur kompatibel är en rosarandig strumpa med en vit med My little Pony?!

K – Spelar det någon roll?

Å – Har Påven en rolig mössa?! Det går inte. Lägg dem på röret om några veckor kommer de ha dykt upp.

K – Hur då?

Å – Ja, säg det…

K – Vore det inte bättre om alla hade likadana strumpor?

Å – Jo.

K – Japp, nu var det klart. Kan jag få ett diplom nu?

K hur står du ut? Vad håller jag på med? Men faktum är att; jag gillar det.

Tryggheten i att känna igen sig och att veta vad man får.

2009-11-24T02:55:00.000-08:00

Hur många åker inte till samma ställe och semestrar varje år ,jag pratade med en farbror för ett tag sedan,han och hans fru hade bott på samma hotell , på samma ställe i Spanien, i tjugo år. Han tyckte det var skönt, det är som att komma hem varje gång sa han, folk känner igen oss och vi känner till stället,det är säkert och tryggt och vi behöver inte oroa oss för något. Vi behöver aldrig leta efter "skithus" för vi vet var de finns.
Tråkigt kan jag tycka att inte ha lusten att upptäcka nytt,att utforska nya platser. Men vi är alla olika.
Själv beställer jag ofta nästan samma sak när jag går ut och äter, jag scannar av menyn,läser beskrivningarna, mycket verkar bra men jag tar oftast det jag vet är gott, som jag ätit förut och varit nöjd med. De få gånger jag tar mig ut för att äta middag på restaurang vill jag inte få en ogod eller oätlig överraskning. Tråkigt men tryggt. Där går wild and crazy bort,mat är allvar..
Jag kommer ihåg hur jag som barn och även tonåring kunde läsa om samma bok massor av gånger, inte för att det inte fanns andra böcker utan för innehållet,ordväxlingar,själva historien talade till mig gång på gång. Man visste vad man fick och blev inte besviken.Flickorna har också gjort så,läst samma bok om och om igen, sett samma film så många gånger att repliker och ansiktsuttrycken hos skådespelarna sitter i ryggmärgen. “Nobody puts Baby in a corner”....
I lördags skulle vi ha en riktig mysdag, göra något tillsammans och sonen skulle få bestämma vad vi skulle hitta på.Det var liksom hans tur att bestämma. Han ville göra Naturhistoriska samt Cosmonova för vilken gång i ordningen vet jag inte, men minst en gång varje termin är vi nog där, jag försökte sukta med något annat,något nytt men möttes av huvudskakningar och kalla handen.
Antingen det eller så ville han ingenting!Det är hans favorit som gäller denna dag, dinosaurier,djur,fiskar,människokroppen,han kan inte upptäcka sig mätt på hela härligheten. Jag tycker det är helt Ok, men det börjar kännas som en trygg och ganska utnött repris. Man vet vad som skall komma och skulle bli glatt överraskad om det dök upp något nytt på vägen. Men det är kanske det han vill ha när han väljer samma varje gång, tryggheten i att veta vad han får och att han kan känna igen sig.Så det var bara för en liten mamma att återigen sätta på upptäckarbrillorna och förundras över vår världs historia och mångfald och det är ju inte så svårt. Vår värld är ju häftig och jag kan fascineras över människans litenhet och storhet i allt detta fantastiska.
Cosmonova visade filmen om havets monster och iförd 3D brillor blev jag uppäten av en massa storkäftade djur och fiskar som simmade över,under och på mig.Sonen som sett samma film förut med sin storasyster tyckte den var ännu bättre denna gång.Nöjd med sin dag sa han: Nu åker vi nog inte hit på ett tag, inte förrän till våren i alla fall..Jag undrar om han kommer bli en liten farbror som åker till samma hotell i 30 år?/ Anna

Kompanjonen Champinjonen !

2009-11-10T07:46:00.000-08:00

Jag och sonen har ett gemensamt intresse i att plocka svamp. Jag älskar att gå i skogen och har en förmåga att se om det kommer att finnas svampar och vilken typ av svamp jag antagligen kommer att hitta.. Vilken begåvning!
Det har jag ju stor nytta av i mitt vardagsliv, not !
Men det ger en tillfredställelse när jag gör det och det är ett skönt sätt att koppla av från allt. Jag försvinner in i mig själv och är bara i skogen och ser bara svamparna.Gummistövel på och korgen i näven.
Men nu har jag alltså en son som tycker att svampplockning är jättekul! Och hans svampplockning ser inte ut som min.Vi ska inte vara tysta och bara njuta av skogen. Han ska prata hela tiden, gärna dunka sönder några ruttna pinnar på vägen. Gärna krascha några gamla maskätna svampar med en pinne så det säger slowsch i hela skogen.
Jag ska inte behöva gå själv, han ska gå ca en halvmeter ifrån mig och jag ska helst titta på det han pekar på och de svampar han ser. Frågorna haglar om vilken fågel som flyger över oss,vilken färg myrorna har på vintern,hur de vet när de ska vakna, om den silverfärgade svampen med lila hatt går att äta och vad som händer om man går vilse. Var ska vi sova då,mamma?Det blir inte längre min svamppromenad, det blir ett äventyr för en sjuåring.
Men han är helt otrolig på att hitta svamp!Han har ögat och det är så roligt att se när han hittar svamparna, lyckan är total när han ropar:HÄR är det JÄTTEmycket, kom och hjälp mig mamma…
I söndags skulle jag ta en liten egen tur,ville inte ha något sällskap och pratade med mycket små bokstäver för att kunna smita iväg alldeles själv.Men mycket små bokstäver är inte vanligt hemma hos oss så de hörs väldigt mycket…
-Vart ska du?
-Ut en stund?
-Ska du plocka svamp?
-Naeaja, mer få frisk lukt?
Du ska juu plocka svamp,får jag följa med?
-Naeajne!
-Snällaaaa.
Ledsna hundögon och ett huvud på sned är i vissa lägen svårt att motstå.
Jag kan visa dig mitt bästa ställe lockar han med.Det hakar jag på med ens,ibland är jag totalt lättköpt.
-Vad har du för ställe?
-Hittade förut,när jag var på berget och sen bakom en jättestor sten och där runt några stora tallar, svarar han.Vi klär på oss och går iväg, det är grått och kallt och klockan är eftermiddag så det börjar skymma lite.Sen bär det över stock och sten,över stora nedfallna trän och en hel massa blöt mossa och ett dike fyllt med vatten.
Framför mig går min svampguide som lovat utdelning på jakten….Det var här någonstans mumlar guiden,jag gick hit och då var stora stenen där och sen…. Han pratar inte med mig, utan är i sin egen svampletarvärld.Och, pang, där var det! Skatten! Jakten är över för den här gången.Framför oss massvis med trattkanareller som vi plockar ner i korgen,svåra att se tillsammans med alla löven,men han såg,han hittade.
Sonen är svamphittarlycklig och jag , stolt och glad över min roliga unge.
Min kompanjon Champinjon.Ibland är livet riktigt gott.

Nattsuddare

2009-11-02T04:09:00.000-08:00

Vi tog långhelg och åkte upp till Hälsingland.
Där vände vi på dygnet, nej inte värsta vända på ,men sent blev det om kvällarna och huset är så pyttelitet att ingen somnar före någon annan. Lampan slocknar,nu ska alla sova ,typ!
Sonen älskar detta, sena kvällar med storkusinerna, middagar med alla tillsammans,mysa i soffan och tillsammans med mig se läskig film som han ALDRIG skulle få se annars. När han väl var placerad i egen säng fortsatte han att i totalt mörker prata med oss vuxna om allt mellan himmel och jord. Filosofiska,existensiella tankar om liv och död och någon som hette Jesus, e han på riktigt eller är han låtsas? Vem vet det da? Hur kan man tro på någon som är i en bok? Hur vet man att man är död? Vad kommer sen efter det? Sover man,eller? Filmen som var på TV,skulle det kunna hända på riktigt fast det var på låtsas? Finns det varulvar,mamma?
Roliga samtal i totalt mörker och till slut från oss vuxna: GOD NATT, SOV GOTT, SLUTA PRATA, VI VILL SOVA!
Det blir tyst efter fjorton god natt och sjutton puss puss,jag älskar dig också.
Sedan låång sovmorgon,skönt, dra sig,liten pojke kryper ner och vill ha kli på ryggen och fortsätta prata.
Allt det här låter och är fantastiskt, ända till det är söndag kväll…
-Jag kan inte sova!
-Du kan läsa en liten stund sen så är det stopp..
Tass,tass tass….
-Det går inte, det kryper i benen… Ögonen går inte att stänga…
-Försök!
Så dumt, har någon ”försökt” att somna fast man inte är trött. Det går ju nästan inte att ens slappna av då. Till slut efter många vändor,framochtillbaka,läsa lite,dricka lite,prata lite,krama lite så somnade krigaren och då somnade hans mamma också på två röda sekunder.
Felet är mitt och då finns det ingen anledning att bli arg på sonen men det tar på mammakraften att ha tålamod med liten kvällskompis.
Men nattsudd kostar och betalar gör man måndag morgon när man ska upp med tuppen till jobb och skola.. Det var hårt och tufft men vi höll sams. Tysta ,trötta och sammanbitna tog vi oss in på skolan bara några minuter försent.
Nu är det slut på nattsudd ända fram till jul !
Ikväll ska vi sova tidigt.

Hur man gladar upp en liten syster.

2009-10-28T02:21:00.000-07:00

Shit, vad imonerad jag blir! I morse gick det upp för mig vilken gåva det kan vara att ha syskon (har ju inga egna). 4-ringen bryter ihop när jag hittar en hög med plastbokstäver i hennes rum och frågar om hon tagit med sig dem från dagis.

Först försöker hon med att alla fått bokstäver av fröknarna för att lära sig skriva sina namn (snabbtänkt). Jag köpte inte riktigt den eftersom det hade varit sjukt taskigt av fröknarna att ge ungarna helt fel bokstäver för att kunna bygga sitt eget namn. Snabbt kontrar dottern med att "de bara låg i min ficka". När jag dissar även det argumentet, bryter allt samman.
DU ÄR DUM MAMMA!!!!! fet smäll i dörren - dotter innanför, jag utanför.

Jag är trött och var, från början, beredd på striden som komma skulle men känner nu att jag inte vill. 6-åriga storasyster brukar vara bra på att "glada upp" lillasyster men orkar inte heller. 12-årige storebror tar sig an uppdraget. Han förklarar sitt upplägg; först måste jag ömka lite - å, är du jätteledsen, stackars dig... sen snackar vi.

Vad som sedan händer, vet jag inte eftersom det sker bakom lykta dörrar. Efter en stund öppnas dock dörrarna och förhandlingarna verkar vara över. Glad 4-åring väljer dagens outfit tillsammans med stor bror, som håller upp det ena plagget efter det andra. Han är helt med på vad som menas med en "för brun" kjol och tar genast fram en annan.

Efter en stund vågar jag mig in i rummet och blir då informerad om den överenskommelse som träffats. Stor bror berättar; liten syster ska ta bokstäverna i fickan. Ha dem där medan de är på gården och leker. När de går in, ska hon "leka järnet" med bokstäverna och sen lägga tillbaka dem bland de andra i bokstavsburken.

4-åringen är nöjd. Säger till och med att jag är den finaste, snyggaste och coolaste mamman - alltid. 12-åringen har växt en bit till. Jag är stolt, tacksam och förundrad. Familjefriden har åter sänkt sig över Teiners.

Ja, vad säger man? Vad hade jag lärt mig om jag haft syskon. Säkert något jag nu får lära mig på någon kurs för dyra pengar.

//Åse

Medlare

2009-10-20T05:46:00.000-07:00

Sonen har kommit på hur han kan skicka mail till mamman och pappan och storkusinen Tompa.
Jag får såna där fina som gör en mamma varm i hjärtat : Hej mamma Hur mår du jag mår bra puss puss L. Gulligt fint,något att spara. Jag printar ut och lägger i sparpärmen. Ååå,han kommer åma sig som en metmask den dagen jag plockar fram och visar alla gulligheter för hans tjejer. Eller jag kanske låter bli? Hmm,tillbaka till medlingsuppdraget.
I lördags gick mailandet åt pipsvängen. L satt vid datorn och skickade inbjudningsmail till sin pappa. Pappan som har mail i sin telefon svarade för fort, dvs. sprang ner för trappan för att säga att han blev glad.
Glad blev INTE 7åringen, pappan förstörde hela överraskningen och L hann inte gömma sig på rätt ställe och pappan kom rusande alldeles för snabbt. ARG och besviken 7 åring som måste hämnas.. vad är bästa hämnden?
Sonen skickade elaka och sura mail till pappan som inte blev glad. De där två är ibland alldeles för lika för sitt eget bästa. Så helt plötsligt satt jag mittemellan två surbullar i soffan. Lördagsmyset stod uppdukat,godis och läsk samt tre glas. Men frosten i soffan gjorde mys till frys.
Den glada stämningen infann sig inte!
I ena ringhörnan: sur och ledsen pojke, i andra ringhörnan sur pappa mellan dessa två kämpar satt jag som hade hoppats på en trevlig lördagskväll tillsammans.
Jag hör mig själv säga- så farligt var det väl inte, ni kan väl bli sams nu!
Iskall tystnad från båda ringhörnor. Efter en stund kände jag att det inte gick att överleva i detta frostiga klimat så sagt och gjort, jag gick ner och satte mig vid datorn. Med mig tog jag hela godisskålen och den stora läskflaskan. Meddelade frostknölarna att jag,godis och läsk skulle återvända när solen sken igen!
Fredsförhandling när den är som bäst…
Jag hade något de ville åt så det var bara att bita i det sura och bli sams för annars, inget godis och ingen läsk. Det tog en stund innan jag blev tillbakaropad.
Tänk om jag då hade ätit upp hela skålen med lördagsgodis!
Tanken är skrämmande men rolig, men jag vågade inte pröva. /Anna

En tråkig attityd - vad fan är det?

2009-09-29T01:06:00.000-07:00

Har torra lärare tagit patent på ordkombinationen tråkig attityd? Vet inte hur många gånger jag fått höra att min 12-åring har just en sådan, tråkig attidyd (eller ett tråkigt sätt och attityd, som det stod i mejlet - ett attityd? Jag är ert nya svenskläraret?)? Okej, nu är jag taskig. Jag kanske till och med har en tråkig attityd?

Jag kan tycka att det är väldigt fantasilöst att skicka ett mejl med tre meningar, alltid samma tre meningar. Redan det andra mejlet för några år sedan andades fantasilöshet (nu är vi uppe i tresiffrigt antal). Jag får en bild av någon som står och bankar pannan i en vägg och missar att öppna dörren som finns en meter till höger. Tänker att vi själva möter vår son med fantasi, respekt, hopp och klurighet. Många dörrar har vi öppnat genom åren. Somliga har varit svåra att finna men vi har alltid funnit dem till slut. Några få gånger har vi bankat pannan i väggen men eftersom det aldrig ger resultat, och dessutom gör ont, har vi höjt blicken och tittat oss omkring. Om vi som föräldrar står för fantasi, positivism och lösningsfokus, så står skolan för boxtänkande, negativism och problemfokus. Vi väljer hur vi vill förhålla oss och det gör skolan också. Vårt sätt funkar bra, även om det inte alltid är lätt. Skolans sätt funkar inte alls och det verkar alltid svårt.

Det andas något så otroligt håglöst och nedvärderande över tråkig attityd att jag blir galen! Uttrycket väcker jävulen och tonårsrebellen i mig. Jag tänker fula tankar och vill genast göra något "fel". Kan det vara så att min son funkar likadant? Är det kanske så att fler än vi funkar så? Är det möjligtvis så att skolan får vad de omedvetet/medvetet ber om?

DN har under några månader givit läsarna chansen att adoptera ord för att de inte ska försvinna. Härmed startar jag motsatsen - ordbegravning. Jag är först ut och har just grävt en stor, djup och jävligt lerig grav åt tråkig attityd. Ner med skiten och sen finns den inte mer. Nästa gång jag hör någon uttrycka de där orden (typ i ett mejl från skolan i övermorgon) kommer jag lägga ner noll och inget i energi på att försöka förstå, tolka eller irritera mig. Min energi kommer läggas enbart på min son, mitt föräldraskap och vår fina relation till varandra!

K du är underbar! Skolan är tänkt för alla men funkar inte riktig så. Pappa och jag hjälper dig hur mycket som helst - vi tröttnar aldrig! Du med din härliga personlighet kommer att ta dig dit du vill - på ditt sätt.

Med kärlek, mamma.

Skolstart

2009-08-19T05:30:00.000-07:00

Ingen vevande arm,inga sura grymtningar utan en ganska glad och mild pojke klev upp ur sängen i morse. Frukosten var snabbt avklarad,inga konstigheter!
Sedan var det att välja de perfekta kläderna till denna dag, efter några tröjbyten och byxfunderingar var det klart. Tandborsten kom han ihåg själv.
Han började tvåan idag, han är stor nu.
Väskan var packad och vi var på väg när han stoppar upp och säger med vuxen röst:
Nu har vi glömt något !
Vad då? Säger jag. Vad har vi med oss varje dag till skolan? säger sonen. Frukt! Han studsar iväg till skålen och greppar en nektarin. På väg till bilen vänder han sig om och frågar om jag kommit ihåg hans jacka… och det hade jag INTE.
Han började tvåan idag, han är stor nu.
Vi kommer till skolan,nya röda mattor i hallen rektor står och hälsar välkommen och han vet inte hur fort han skall gå för att komma till sitt klassrum,jag lunkar efter och säger hej till alla jag möter. Utanför ingången står alla barn och många föräldrar.Det är ju lite spännande,speciellt för de som börjar förskoleklassen och ettan. Men han är en tvåa nu,lite större,lite vanare och helt cool. Vi går in,hänger upp grejer på samma hängare som förra året,han ställer sig på kö för att ta sin nya ”fröken” i hand. Innan han hinner fram till fröken ser jag att han tvekar men sen sträcker han ut handen och klappar mig på kinden och säger: Hej då, du kan gå nu.
Där står jag med hans jacka i famnen och ser alla andra barns föräldrar gå in i klassrummet för att få insupa lite skolstartsatmosfär. Men då måste ju också jag få komma in tänker jag snabbt och ålar mig in i rummet. Han har hittat sin plats och satt sig ner när jag kommer fram, han tittar på mig när jag säger Hej. Blicken jag får är en fråga, vad gör du här? Jag förklarar snabbt- Jag såg att ALLA andra föräldrar följde med in och då ville jag också….. min unge är helt tyst och jag fortsätter…men om du inte tycker det,så går jag naturligtvis nu…
Då vill jag att du går nu säger min kloka,trygga och glada unge som börjar tvåan idag.
Så sorgligt och så fantastiskt.
Sorgligt att skiljas från det lilla barnet som varit en del av mig så länge,som alltid velat att jag ska vara med men helt fantastiskt att få säga hej till en förnöjsam och glad unge som inte behöver mig som krycka längre.
Han började tvåan idag, han är stor nu.

Lever vi?

2009-07-04T10:14:00.000-07:00

Ja det gör vi faktiskt men bloggen har varit lågprioriterad under våren. Vi har skrivit Tvärtemotbok som idisar och lämnade in vårt manus till Norstedts för en månad sedan. Sen var vi helt slut men tog i alla fall tag i allt som blivit undaskuffat av skrivandet. När det var gjort la vi oss på rygg (kanske mer ett önsketänkande än en sanning) och där ligger vi fortfarande. Vi göder våra latmaskar som ska ha ätit sig riktigt feta och fina till jobbstarten i höst. Då, långt där framme efter semestern, upptar vi vårt bloggande igen. Till dess får ni hålla till godo med Annas braiga blogg på Norrtelje Tidning http://www.norrteljetidning.se/lasarnytt/bloggar/14/read

Ha en underbart rolig, skön, avkopplande, hektisk... - ja, vad ni nu vill/behöver/kan tänkas få - sommar!!!

Kalhygge

2009-05-13T06:55:00.000-07:00

Mannen har investerat pengar i en hårtrimmer. Nu kommer det bli billigt att klippa hår i familjen! Jag har redan betackat mig och sagt att detta nöje kan han och sonen roa sig med.
Och roa sig var just vad de gjorde...
Inne i badrummet surrade den lilla trimmern och jag hörde ett gemytligt småpratande pappa och son emellan.
Men helt plötsligt, ett avgrundsvrål...
Jag var övertygad om att han snippat av ett halvt öra på sonen eller något.
Dörren var låst,ingen fick komma in.
Efter en lång stund öppnades dörren och den söta lilla pojken har en NY frisyr.
Pappan har klippt honom efter alla konstens regler och när han var klar med lagom långt hår så vill bara pappan göra riktigt fint på ena sidan.
Av någon anledning så har han fipplat med någon knapp så saxen står helt plötsligt på 3 mm, så mitt i skogen finns nu ett kalhygge på ca. 10 centimeter. Väl investerade pengar!
Jag tyckte pappan kunde vara solidarisk ock klippa en ränna på sig själv också och han erbjöd sig, men sonen tyckte det räckte med att en var ful i familjen. Snacka om att bygga upp dåligt samvete hos en förälder, det här kan han leva länge på! // Anna

Barnpsykologi

2009-04-21T10:51:00.000-07:00

Våra vardagsmiddagar är ibland under all kritik.
När ingen av oss känner det minsta lilla inspiration till något kreativt i köket.
Falukorven vinkar till oss från en hylla i kylen och ingen är sugen, varken på matlagning eller korv.
Jag har ätit väldigt sen lunch, är fortfarande stinn efter för mycket och för gott och kommer inte vara hungrig före läggdags, känns det som.
Ena dottern är på galej och den andra annonserar glatt att hon kan äta resterna från gårdagen,godare än falukompisen i kylen i alla fall.
P är inte heller sugen på falu, det ser jag på honom, men nu ska han bara övertyga husets minsta om annan mat. Något enkelt och lättlagat.
Sonen är på övervåningen och hans pappa ropar:
-L! Vill du ha bajs eller våffla till middag?
-Våffla!
-Då gör jag det nu,ropar pappan tillbaka
- Men vad var det där da ? frågar jag.
-Barnpsykologi, svarar pappan.
-Han får två saker att välja på och då tar han det godaste.
Nöjd med sig själv och sitt skitsnack trallar min älskling ut i köket.
Tur att sonen valde våffla !

Glad påsk?

2009-04-09T05:29:00.000-07:00

Påminna
Jag känner mig som en tjatkärring.
En elak,bitter påskhäxa som jagar livet ur två helt oskyldiga döttrar som tycker att ordning är prio 1
På deras lista. INTE ALLS !
Jag har ett behov av att det i alla fall ser någorlunda ut här hemma, att alla plockar undan sina högar av kläder,handdukar,thekoppar ,tidningar och bananskal.
Jag är inte pedant men en viss nivå ska vi väl ändå kunna hålla,eller? Hallåååå!
Exempel 1
Tidningshögen på köksbordet.
När tidningen och annat papprigt är läst vill jag att de skall ligga i en liten hög som man (läs JAG) kan bära ut till returpapperspåsen. Jag läser tidningen ,lägger den i min lilla hög. Känner mig nöjd.
Någon annan i familjen läser tidning och helt plötsligt är det tidningar och reklamblad över hela bordet som får ligga kvar i oordnade,skräpiga högar. Ingen bryr sig.
Exempel 2
Badrummet som flickorna använder.
I tisdags var jag på besök eftersom kära tvättmaskinen står där.
Runt toastolen ligger det en människa! Hjälp ! Nej vilken tur, det var ingen människa som dött runt toaletten ,det var bara en gigantisk klädhög som hamnat där….
Någon med simultankapacitet har suttit på toa samtidigt som man utfört ett totalt klädbyte.
Jeans,tröja,kofta,strumpor,trosor,väska och kamera ligger som en tjock mask på golvet.
Någon har som Stålmannen utfört ett klädbyte på två röda sekunder för att sen flyga vidare mot nya mål där en helt annan outfit krävdes.
Vilken förmåga!
Jag blir lätt galen och meddelar klädhögsägaren att högen ska bort. NU !
-Jaaa, ja skaaa. Va sur du är! Du behöver inte vara så otrevlig!
Idag torsdag ligger högen kvar och jag funderar på om jeans går att spola ner i muggen eller blir det stopp då?
Exempel 3
Det som verkar allra jobbigast i vår familj är diskmaskinen. Tänk, VE O FASA! Om det är nydiskat och man ska behöva tömma den på ren disk. Lika bra att inte öppna alls utan ställa disken uppepå,för det jag inte sett finns inte. Jag kanske till och med hör hur den brummar lite i smyg och då är den ju igång lite i smyg…och då ska man ju absolut inte öppna och titta.
Jag vet att det är en lyxproblematik och att jag gnäller men just nu skulle jag vilja ha ett eget litet krypin. Jag vill ha något städat,rent ,snyggt och trevligt boende, finns det någon som vill byta?
Jag funderar på om Blåkulla är något för mig för det är så det känns.
Ha en riktigt skön påsk
Önskar
Den bittra och sura påskhäxan Anna

Shaking teenage syndrome

2009-03-25T07:08:00.000-07:00

Tänkte bara berätta om en helt vanlig fredagskväll hemma hos oss. I vår familj gillar vi fredagar (ja, så crazy är vi). Den senaste gottade vi till det riktigt och grillade, myste länge vid matbordet och av någon anledning (det här händer så ofta) vill tonåringen brottas med pappa.

Jag som känner mig ganska däst av för mycket mat och gott vin sitter kvar och tittar när hanarna mäter sina styrkor mot varandra i en, till en början, ganska stillsam kamp. Eftersom tonåringen är längre än pappan, duktigare på judo än pappan och väldigt nära starkare än pappan, måste pappan ta i VÄLDIGT MYCKET.

Kampen hårdnar och pappan tar i för kung och fosterland, låser fast sonens armarna, i ett ännu icke namngivet grepp, lyfter och med full kraft slänger ner sonen i golvet.

- Jag dör, jag dör!!!!!!!! Sonen har dödsångest.
- Nämen fan vad klumpigt!!!! Pappan har annan ångest.
- Men pappa det var ju inte din mening. 3-åringen tröstar pappan.
- Ska H dö nu?!! 5-åringen gråter förtvivlat.

Det såg riktigt läskigt ut och det sjöng i hela huset vid nedslaget. I sådana här lägen blir jag Robocop och asrationell. Efter att ha klappat lugnande på sonen och mannen får vi upp offret i soffan och inser att vi nog behöver ringa sjukvårdsupplysningen.

- Hej! Min 15-årige son har slagit i huvudet.
- Hur gick det till (hade hoppats slippa den frågan)?
- Eh... ja... han har liksom brottats med sin pappa och pappa fick ta i väldigt mycket för att vinna eftersom sonen blivit väldigt stor, stark och duktig på judo.
- Vad har ni för golv? Är pupillerna lika stora? Är ni helt friska eller...? (kanske att det sista var min egen tanke)

Det blir till att ta taxi in till Astrid Lindgren. Där de snabbt kommer att gå under benämningen "judokillarna". Hemma lägrar sig lugnet och när 11-åringen och jag ligger på varsin soffa kommer det.
- Jag tyckte det var skitläskigt när H sa att han skulle dö.
Lätt att tappa bort någon när det händer något i vår stora familj. Robocop fick småtjejerna i säng, dukade undan middan och slängde sig på soffan. Glömde att stämma av att alla var okej. Jag är tacksam över att mina barn väljer att prata med oss!

Allt ordande sig. Alla blev lugna. Huvudet var helt. Mannen ska aldrig brottas mer.

På söndagen var det dags för en tur till barnakuten igen men det är en annan historia med lyckligt slut.

//Åse

YouTube !

2009-03-20T01:53:00.000-07:00

Jag säger bara youTube.
Vilken skattkista för en nyfiken 7åring.
jag sitter i en fåtölj bakom den sökande sonen.
Han hittar hit och han hittar dit, jag hör sporadiska musiktrudelutter från Idol, melodifestivalen,Starwars och annat...
Här någonstans försvinner jag in i min bok och är inte längre psykiskt närvarande.

-Mamma,maaaammmaaa, du måste titta, det här är jättekul.
jag tar mig upp ur boken och slänger ett öga på dataskärmen.
En tecknad filmsnutt.
- Hej, jag är ett päron!
-Å ja är en bajskorv!
Nu dör sonen av skratt.
Den lilla bruna bajskorven öppnar ett ännu brunare hål, munnen och säger en massa saker sen skjuter korven päronet.
Stort jubel från 7åringen, jag tyckte det var sådär.
Han ser att jag inte riktigt är med på tåget men själv har han ju kommit igång så nu gäller det att plocka fram ett ess ur rockärmen.

DEN här måste du se för den är jättebra!
Storfniss,storfniss och lysande barnaögon.
Jag går rakt in i fällan.
-OK,visa mig...
Upp på scen i en tecknad film kommer kuken och kukens mamma, tecknade på precis samma sätt som tummen och tummens mamma,den fina sagoboken ni vet.
Men detta är inga tummar,det är tuggummirosa snoppar.
Nu är det totalt skrattkalas och skrattkaos.
jag vet inte vad jag skrattar åt mest, den tecknade serien som faktiskt är rolig eller sonen som ligger i skrattkramper och riktigt kvillrar och kvider.
Vi skrattar hysteriskt båda två när kuken och kukens mamma går på picknick,äter glass och den härliga finalen när det kommer en hund som heter Hasse och biter i kuken.
Vilken fröjd, vilken glädje.
När vi sen sitter i soffan innan läggdags har jag som mamma en liten oro inför all denna glädje över fula ord och annat.
-Vet du vad kuk betyder?
-Japp,snorre.
-Det är ett ganska fult ord.
-ja vet.
-Man får inte använda det i skolan eller till kompisar eller hemma heller för den delen
-ja vet.

Vad oroar jag mig för, han är kompetent och kapabel,han har koll och vet när saker är OK och när det inte är OK. Jag släpper hela grejen.
Han pussar godnatt för att sedan gå och natta med sin pappa, på vägen in i sovrummet stannar han upp,vänder sig om och säger:
-Godnatt ,kukens mamma!
-Godnatt, kuken svarar jag.
Med ett glatt fniss slutar vår dag tillsammans.

Fiskbullar och makaroner

2009-03-13T01:52:00.000-07:00

Än lever jag!

Igår åkte jag, helt oförberedd, på matlagningen - igen! Väntar och väntar på att mannen ska komma hem men icke... Barnen undrar och jag med. Vi sexsnåret ringer jag upp på hans mobil och får till svar att han är i t-banan, på T-centralen! Men för i... då måste ju jag laga mat, ryter jag. Ja, det trodde jag du visste. Hur ska jag veta det när jag aldrig annars lagar mat utan att ha förberett mig på det? Men det står ju fiskbullar i skafferiet (okej men jag har inte röntgensyn!!!) Fiskbullar = Åse lagar mat.

Nu känner jag mig riktigt upprörd. Sliter upp skafferiet och hittar burkarna. Slänger upp de på köksbänken, dyker in i skafferiet igen och fiskar fram makaronerna. Nu slås jag av en snilleblixt; jag har ju två Big Pack-paket fyllda med makaroner i kylen (från i måndags då jag också lagade mat, läs fskbullar och makaroner). Nu börjar det bli kul! Värsta matlagningsprogrammet; "jag har förberett lite".

Nu går det fort. Fram med fyra tallrikar (storsonen i Tyskland). Öser upp lämpliga mängder makaroner på varje tallrik. Knäcker upp fiskbullsburkarna och pytsar upp de också. Fyss in i micron. Första portionen går i två minuter. Laborerar lite med tiderna med följande portioner.
Nu känner jag mig SÅ nöjd och kallar glatt på barnen som kommer springande. Nu är det nästan fint som i en reklamfilm och jag känner lite av den där härliga känslan av lycka över att få nära sina barn. Sen följer detta:
- Mamma, makaronerna är väldigt hårda.
- Blanda de med fiskbullesåsen, så mjuknar de!
- Jag har ju gjort det.
- Ja men du måste låta de ligga och dra lite. Tycker ni inte att det är lite som på restaurang? Alla får sin portion serverad direkt på tallriken!
-Jo lite kanske... glimten i ögat.
Här brister jag fullkomligt. Jag ser allt, som utifrån och det är bara så sjukt kul! Jag skrattar så tårarna rinner och de stora hänger på direkt. De inser ju också hur totalt skitusel jag är på att laga mat och hur roligt miserabelt allt är. De små skrattar för att vi har kul. Mamma är glad!

Nu går vi loss ordentligt och driver friskt med vår gourmetmiddag.
- Jag vill ha mer mamma.
- Det är bara att ta ur burkarna och värma på.
- Hur länge ska jag köra micron?
- Beror lite på hur hårda makaroner man vill ha, men säg... typ två minuter för knaprigt.
- Okej, då kör jag tre.

När allt är nästan slut vill 3-åringen ha mer. Nu finns det bara makaroner kvar.
- Men jag kan micra lite om du vill.
- Jag vill ha sås också.
Fixar jag genom att hälla mjölk i fiskbulleburkarna och skölja ur. Häller upp allt på tallriken och in i min vän micron.
- Titta mamma du kan göra soppa också!

Å, vad jag älskar att skratta med mina barn! Vi är så mycket på lag, vi är samkörda, vi gillar varandra och vi kan skratta med varandra i både med- och motgång. Vilken samhörighet! Jag känner mig så okej tillsammans med min familj!

//Åse

Nära döden i mars!

2009-03-10T01:54:00.000-07:00

Varje år, vid den här tiden, tror jag att jag är allvarligt sjuk. Jag är konstant trött och då menar jag inte så där lite trött och hängig som man kan vara i november. Nej, det här drar åt narkolepsihållet. Jag vaknar på morgonen med en gråtklump i halsen, mår illa och vill bara INTE gå upp. Rör mig långsamt och är inte till nytta för varken mig själv eller någon annan. Är otroligt otrevlig mot alla i min familj (utom hunden som av någon anledning är den enda jag vill vara med).

Börjar sedan planera för hur jag ska få till något eller några sovpass under dagen. Kanske jobba hemifrån idag? Mattan på kontoret är ju ganska tjock och fluffig... Lägger man sen yogamattan av ull ovanpå och en filt över sig, blir det nog ganska skönt... Kan ju också halvligga i en av fåtöljerna och lägga upp benen på det lilla bordet...

Jag vet inte hur det går till men jag börjar i alla fall jobba. Sitter mycket framför datorn och hamnar hela tiden i "arbete" som är tämligen oviktigt (uppdateringar på Facebook o dyl). Självdisciplinen är nästintill obefintlig. Kommer på mig själv med att ögonbrynen är väldigt mycket rynkade och munnen så där stängd och strutig som den kan bli när man precis vaknat.

Vill bara sova och om inte det går vill jag äta och om inte det går vill jag gråta. Det här kan verka skämtsamt men det är allvar, som fan! Hur kan en människa bli så här trött? Först trodde jag ju att jag bar på en dödlig sjukdom men sen kom jag på att jag brukar må så här i mars. Jävla skitsnö! Kan det vara så att jag är född i fel världsdel? Finns det någon i Australien som deppar ihop av sol och värme? Hur ska jag lösa det här eländet. Det är som med pms:en, det blir så mycket värre med åren.

Det är ju inte bara det att jag är en plåga för mig själv. Jag är en mardröm för andra! Min familj vill jag knappt befatta mig med - de är jobbiga. Övrig släkt kan jag bara inte underhålla. Vänner, om de är assnälla mot mig, går bäst.

Jag vet att jag kommer ut på andra sidan i april, om jag överlever. Jag vet att jag då drar en lättnadens suck och tänker; JAG KLARADE DET!!!!!!

Ja, men gilla läget då. Du vet ju att det blir bättre. Lite Mindfulness liksom - blunda och tugga på ett russin, som om det var första gången. Jag gillar inte russin och det är SVÅRT att gilla läget när man på allvar tror att man ska dö och bara vill sova, äta eller gråta!

//Åse

Baby & Barn

2009-03-10T01:45:00.000-07:00

Tack alla roliga och inspirerande föräldrar som vi träffade på Baby & Barn! Det är ni som gör att vårt jobb är bäst! Tack också till alla roliga och inspirerande människor i branschen! I er har vi fått nya affärskontakter och nya vänner. Särskilt vill vi hissa våra vänner på Kronan www.kronan.com och topptjejerna på House of Lola www.houseoflola.se
Tävling! Vårt vardagspussel innehöll 156 bitar (notera att det är vårt, ert kanske innehåller betydligt färre, eller fler...). Vinnare blev Maria Persson som gissade på exakt 156 bitar. Föräldracoaching till ett värde av 2900 :- väntar på henne och vi ser riktigt mycket fram emot att få coacha Maria!
Mässerbjudande (gäller ju mars månad ut)!
Ge dig själv eller någon förälder i din omgivning möjligheten att utvecklas som förälder och samtidigt ha riktigt kul. Passa på att utnyttja våra mässerbjudanden.

//Åse & Anna

Nu drar vi på mässa!

2009-02-26T01:00:00.000-08:00

Idag bär det av till Göteborg och Baby & Barn-mässan. Kom och hälsa på oss i Kronans monter! Vi finns där från fredag till söndag.

//Åse & Anna

Pappa vann!

2009-02-25T02:05:00.000-08:00

Just nu har vi ett helvete med treåringen. Det är det där klassiska avsluta-något-påbörja-något-nytt-under-tidspress-helvetet. Visar sig från sin allra fulaste sida i hallen på morgonen. Egentligen börjar det redan då vi väcker monstret:
Öppnar dörren till hennes rum...
- GÅ!!! MAMMA SKA VÄCKA MIG!!! (hon har inte ens öppnat ögonen)
- God morgon hjärtat... det är mamma...(sjukt len på rösten)
-PAPPA SKA VÄCKA MIG!!!!! GÅ!!!!!

Här är det lätt att tappa sugen men dagen är ny och båda föräldrarna har gett sig fasen på att lyckas den här morgonen. Eftersom maken har bättre tålamod än mig får han ta över. Själv slinker jag ut i köket till den förvirrade 5-åringen (kommer inte ihåg att de blev så när de närmade sig sex år). Hör hur det lirkas och skojas i 3-åringens rum. Allt vägs på guldvåg innan det levereras. Hur orkar han?!

Till slut kommer hon påklädd till frukostbordet och då börjar nästa rond.
- Jag har gjort en rullmacka till dig.
- Pappa ska göra rullmacka till mig!
Pappan gör rullmacka...
- Jag vill ha rostmacka!
Nu går vi från matbordet och 3-åring, stämningen är sjukt spänd. Det är nära nu.

Hon får i sig frukosten i alla fall och sen kommer le grand finale; påklädning av ytterkläderna. Nu får man typ lukta på något starkt, slå sig på lår och kinder och peppa varandra järnet. Som vanligt, spårar det ur direkt och vi kör först "en ond en god" (vi har helt lagt bort lirkandet som aldrig funkar i den här fasen). Vi klarar inte "en ond en god" eftersom vi båda är väldigt onda vid det här laget. Det blir "två onda... och starka" och sen är det korta pass som gäller. Nu jävlar ska kläderna på!

Treåringen skriker som besatt samtidigt som vi turas om att hålla fast och klä på. Runt omkring oss står tryckt 5-åring, oberörd 10-åring, medlande 11-åring och retlig tonåring... och asglad hundvalp som vill bära allas vantar och mössor.

Det här sista racet har sin gång i mig;
* arg och bestämd
* arg som gränsar mot hysterisk (jag får lust att bryta av ett ben eller en arm och undrar vad som stoppar, för så här arg har jag knappt varit tidigare)
* svettig och utmattad
* färdig, arg och ledsen

I det här läget, då känslorna stormar i en liten mamma, tittar tonåringen först på mig och sen på pappa (som ägnat sig åt att hjälpa 5-åringen att bli klar och nu är färdig med det och står och väntar på oss). Sen levererar han sitt konstaterande till mig;
- Pappa vann!

//Åse

För sent!

2009-02-04T04:41:00.000-08:00

Det är grått nu.
Grått och kallt.
Jag har stora problem att ta mig ur sängen på morgonen.
Jag är så trött,det är så kallt och sängen är aldrig skönare än den är en vardagsmorgon före sju.

Det tycker sonen också, han och jag är en skitdålig kombo när det gäller att hålla tiden.
Vi är som två sömngångare ihop,allt går sååå lååångsamt....
Upp,äta,kläder,tandborstning,packa tar för oss mer tid än vad vi har varje morgon.

Nu skakar tidens väktare på huvudet (min man) och säger det handlar om planering och om att gå upp en kvart tidigare.
När han lämnar kommer de alltid i tid minsann.... Så det handlar om struktur och ordning!
Vi har en bra struktur på morgonen och även med en kvart extra såå kooommer vi prick eller ett par minuter sent.
Det är inte roligt för någon av oss när vi som två skamsna bovar vinkar av varandra utanför klassrummet.
Klassen har redan börjat sin morgonläsning och sonen smyger in och mamman smyger ut.
Vi har hamnat i ett taskigt mönster som vi har problem med att ta oss ur.
När jag nu skriver vi och oss menar jag mig själv för jag ser också att ansvaret är mitt.

Måste fundera över detta och komma tillbaka med ny strategi.
I´ll be back/ Anna

Vi bor i alla fall inte på Gazaremsan!

2009-01-14T05:06:00.000-08:00

Fick ett tröttsamt besked i förrgår! Det har upptäckts mögel på barnens dagis och vi behöver evakuera NU. Med en dags varsel inbjöds till föräldramöte tillsammans med ansvariga i stadsdelen. På måndag ska vi vara ute därifrån.

Precis det här hände när våra stora killar gick på dagis. Baracken (ett "provisorium" från -67) möglade och vi evakuerades. Det tog aplång tid innan vi kunde flytta tillbaka till den nya baracken.

Med detta i bagaget, var det svårt att gå på mötet med möjlighetstänk. Det blev ett riktigt skitmöte och en urusel lösning på problemet. Temat verkar vara barack. 26 barn ska in i en väldigt liten barack/koja tillsammans med fyra ur personalgruppen. Framför kojan finns en torftig parklek med en inhägnad rastgård (staketet var tillräckligt lågt för att en 3-åring ska kunna hoppa jämfota över det). Runt kojan finns ingen inhägnad och bakom kojan går en, ur en orolig mammas synvinkel, livsfarlig väg. Personalen måste därför typ hålla i, alternativt binda fast barnen.

Värst drabbade blev de med barn på småbarnsavdelningen (och småbarnen förstås). Den gruppen delas på fyra och sprids ut på olika förskolor i området. En av delarna fick en fröken med sig till sitt nya dagis och de andra får börja på nytt liksom.

Nu tenderar det här att bli en purken insändare och det var inte tanken även om jag känner mig purken över hela grejen.

Nej, jag ville egentligen filosofera lite över perspektiv. Jag tycker att man ska få uppleva och uttrycka att något är jobbigt, tråkigt, ledsamt eller vad det nu kan vara. Många gör det och avslutar med att; det finns ju de som har det värre eller jag har det ju egentligen bra eller det är ju verkligen ett i-landsproblem.
Ja, det är alldeles säkert någon som har det värre men det gör väl inte mitt mående bättre. Man lever sitt liv och alla har rätt att tänka och känna vad de vill. Ibland behöver man få uttrycka de tankarna och känslorna och det är bra om vi inte fastnar i att tycka synd om oss själva.

Men i morse träffade jag en pappa till de "drabbade" småbarnen. Vi pratade om hela situationen och mötet igår. Han gnällde, med all rätt, en lång stund och jag lyssnade. Efter en stund säger han; ja, vi bor i alla fall inte på Gazaremsan. Sen sa vi inget mer, han satte sig i bilen för att åka till jobbet och jag fortsatte hemåt.

När han sa så. Med det tonfallet han använde, så blev det inte sådär glättigt och foten-kläm-aktigt utan mer ett lugnt konstaterande. Svårt att förklara men det kändes bara så sant. Jag fick känslan av att det fortfarande är skit på dagis, och det får vi tycka, samtidigt som vi riktade vårt tänkande till några som också har det svårt - betydligt mycket svårare än vi. Men vi behöver faktiskt inte jämföra.

//Åse

Vad gör man med enen i den vissna julgruppen?

2009-01-08T05:25:00.000-08:00

Satt och jobbade med radion på i bakgrunden och får då höra detta; vad gör man med enen i den vissna julgruppen? Först hamnade jag i chock som snabbt övergick i något som liknade apati och så småningom kom en enorm förundran över mig. Vem fan bryr sig om enjäveln?! Började titta tillbaka på mitt jullov med familjen och mitt liv i övrigt. Snacka om att lyssnaren och jag lever olika liv - och det är ju alltid intressant!

När jag funderat ett tag kan jag till och med se det fina i att undra över enen. Undrar om jag kommer göra det någon gång? Min julgrupp består av fem jullovslediga barn, maken och diverse, mer eller mindre rumsrena, husdjur. Jag vet vad man gör med de när jag själv har vissnat. Man ger tillbaka dem till skola och dagis. Djuren har jag inte löst - kom gärna med tips.

Den stora frågan för mig är nu vad man gör med sig själv när man känner sig vissen. Om det inte vore för tjälen (snacka om fel växtzon) kanske jag kunde plantera ut mig själv i trädgården. Jag provar med en kurs i improvisationsteater i helgen och återkommer med rapport.

//Åse

Tomtelycka

2008-12-03T02:41:00.000-08:00

Jag blev förälskad i söndags.
Tog en lång promenad och hamnade på en julmarknad i en gammal lada.
Jag är verkligen inte mycket för julprylar,krusiduller men där stod han....

Tomten i mitt liv!
Tovad ull,cirka 1 meter hög med ett skägg som kändes som lent bebislamm.
En alldeles kritvit golvtomte som skulle platsa i vilket inredningsmagasin som helst.
500 spänn kostade kalaset och där och då kändes han värd det.
Har aldrig köpt en julprydnad för så mycket pengar så jag bestämde mig för att ta en kort promenad ,bort från min nya kärlek för att skapa lite distans till den vanvittsaffär jag precis var på väg att göra.

Jag såg hur fint han skulle passa i mitt matrum, hur han skulle matcha mina saker och höja känslan av äkta jul.
Sedan kom vardagsrealismen....

Tomten som innebandymålvakt med fasttejad klubba tar emot bollar så det dammar ur luvan.

Tomten som två blöta tofflor och en vante med skägg,söndertuggad av en galen hund.

Tomten som klösbräda
jag ser mig själv kliva in i hallen hemma och se små fjun av ett föredetta tomteskägg när någon av katterna gått lös på inkräktaren.

Tomten med grått skägg eftersom hundarnas hår säkert fastnar på hans kritvita mjuka skägg.

Tomte med spill,tomte med damm,tuggad tomte.........

Sen kunna försvara att jag betalat 500 spänn för detta underverk.
Någon av döttrarna skulle helt klart skrika
-500 SPÄNN för en TOMTE, du är inte klok, ska du slänga pengarna i sjön kan du väl kasta dom på mig istället!

Jag gick tillbaka till ladan för att säga adjö
I mitt nästa liv kanske jag kan ha en kritvit golvtomte men som det är idag,
så passar vi inte ihop.
Jag klappade på hans vita luva,sa adjö.
Vi är inte menade för varandra,men jag kommer alltid minnas dig.
I hans blick läste jag ett löfte.
Han kommer att vänta på mig ända tills jag är redo för en vit tomte/Anna

Shit vad kul det är att vara förälder!

2008-12-01T06:04:00.000-08:00

Tänk vad mycket jag får skratta som har fem barn (och en galen hundvalp). Det är så sjukt dråpligt att umgås med barn. Det uppstår så tokiga situationer och I love it!

Förra veckan skulle favvofröken på dagis sluta, för att flytta till Göteborg, och jag hade skrivit värsta fina brevet/intyget till henne och svidit i flera veckor över att hon skulle sluta. Hon har "haft hand om" alla våra ungar och senast mest 3-åringen.

När det då var dags att ta avsked, blev det lite snyftigt och "stort". Jag kände det, min man kände det och 5-åringen kände det. Vi försökte kalla in 3-åringen för att joina vår sentimentala klubb. Det var stört omöjligt! Hon for omkring på dagisgården och sjöng för full hals;
- Alla heter Glenn i Göteborg! och...
- Alla rensar fisk i Göteborg!

Det är min humor - fasen vad kul! Sentimentala klubben kom helt av sig och avskedet blev glädjefyllt och, absolut, minnesvärt.

Lycka till i Göteborg Zahra! Du vet vad som väntar; namnbyte och fiskrensning!

//Åse

"Ni tyckte inte det räckte med fem barn eller...?"

2008-11-18T00:23:00.000-08:00

Den kommentaren har jag fått cirka 100 gånger under de tre veckor vi haft hund. Senast i morse var det en pappa på dagis som fällde den. Jag frågade då maken hur många gånger han fått den och han sa att det var ungefär lika många gånger som jag - senast igår.

Vad betyder den? Med vilken rätt kommenterar andra människor mina livsval?

Likadant har det varit när vi skaffade fjärde och femte barnet, för nu börjar de bli många, eller tredje, för den delen, som kom så tätt inpå det andra eller det första, förresten, som vi valde att skaffa när vi var SÅ unga!

Jag funderar på om jag skulle börja kommentera min omgivning på samma sätt;
Till den som gått upp i vikt: Du gillade inte att vara smal och vältränad eller...?
Till paret som har ett barn: Ni tycker det är tillräckligt med ett barn eller...?
Till den nyseparerade: Det passade inte dig att vara gift eller...?
Till den som nyligen blivit arbetslös: Den fritid du hade räckte inte till eller...?

Ja, jag skulle kunna rabbla upp hur många som helst. Jag går igång på att höra sådant här!
- De vill bara väl! säger maken.
Så fan heller tänker jag! De kan inte hantera sina impulsiva tankar och värderingar om andra! Okej då, de menar säkert inget illa men vad menar de då?!

Jag vet inte hur jag ska bemöta kommentarerna. Jag blir irriterad och ibland arg. Jag tror att jag brukar säga något i stil med - nej, vi vill ha ännu roligare!

När jag tittar tillbaka i tiden så ser jag en Åse som under hela sitt vuxna liv har gjort det som fallit henne in. Jag drivs ju av min förmåga att välja mitt liv och att i största möjliga mån, välja det roliga. Det innebär att gå utanför normen. Jag har inga problem med det. Har andra det? och om det är så; vad är problemet?

Jag hyser den största respekt för hur andra människor väljer att leva sina liv! Jag värderar också min omgivning, även om jag jobbar för att minimera det, men jag försöker att hålla det för mig själv. Jag har inget behov av att uttrycka mina åsikter på det sättet.

Sen finns det underbara röster omkring mig som väljer att säga något helt annat:
- Vilken fin hund ni har!
- Vad mysigt det ser ut!
- Jag drömmer också om en hund!
- Vad roligt för familjen!
... och den mest underbara, som jag fick av vännen Eva...
- Vad härligt, i er familj finns det liksom alltid plats för en till!

Handlar det inte om att vara där någon annan är? Att glädjas med någon som är glad. Att bekräfta någon annans sinnesstämning och visa att jag respekterar dig och hur du väljer. I just det läget är det ju faktiskt skit samma vilken åsikt jag har i det ämnet eller...?

Jag föreslår att vi istället hyllar de som väljer att leva sina liv på ett sådant sätt som gör de glada och tillfreds! Till alla er som inte gör det; jag respekterar ert val och skulle ni vilja göra annorlunda, peppar och inspirerar jag gärna!

//Åse

Tack alla som besökte oss på UnderBARA BARN-mässan!

2008-11-06T01:46:00.001-08:00

Vi hade jätteroligt på mässan och det är alltid spännande att möta föräldrar. Många kloka och roliga frågor! Nu är vi påfyllda och jobbar i rätt riktning. Till våren står vi på mässa i Göteborg och till hösten kommer det böcker...

Som ni sett har både Anna och jag livit med hund. Vi torkar kiss och räddar skor men i början på nästa vecka meddelar vi vem som vunnit utlottningen av vår e-kurs "Bli den förälder du vill vara"

//Åse

Jag har en hund som heter Ann-Britt... och hon kissar inne!

2008-11-06T01:12:00.000-08:00

Hon är UNDERBAR! Ann-Britt gör underverk med oss.

//Åse

Vem ska spela huvudrollen när mitt liv blir film?

2008-11-06T00:46:00.000-08:00

Här kommer några scener från filmen som är mitt liv.........
Igår kom jag och sonen hem vi 16 tiden
I Stellahundens säng låg det två skor,den ena var lite gnagad..... M:s naturligtvis,hon som verkligen älskar sina skor. Som har en liten låda till varje par och ser dem som sina barn ibland.
Tog Stella på bar gärning, när hon försökte släpa en halsduk samt gympapåse till boet.
Avhyvling.
18.00
Kalas
Mosters lilla M fyllde 1 år.
Uthärdade min mor i två timmar, men det var på hottehåret.
Ibland undrar jag vilken planet hon kommer ifrån och hur hennes fem barn kunnat bli hyfsat normala.
20.00
Kom hem
Stella har nu tre nya skor i boet.
Hon har inte bara inventerat hallen utan kört en runda i M:s rum.
En av M:s bästa Adidas skor , som ser ut som Stan Smith men har svarta detaljer istället för gröna är halvt uppäten.
Nästan hela bakkappan är bara ludd.
Stor sorg och gråt och jag förstår.
Då kommer grannen och är på röken, han vill prata luftvärmepump men det handlade nog mer om att frun inte var hemma och att han kände sig lite sällskapssjuk.
Det tog en halvtimme innan P baxat ut honom ur huset.
Lugnet spred sig,jag kryper upp i soffan och myser in mig i hörnan.
Tills P går in i vårt sovrum, där någon av katterna pissat ner hela sängen,täcke,kuddar,madrass,tutti!!!!
Där och då brister min man som i vanliga fall håller sig hyfsat lugn.
Hela tvättstugan blir belamrad med säng,P har argt hämtat saker på vinden.
Gamla skumgummikuddar,en sovsäck till honom,täcke och madrass till mig.
Han morrade och muttrade hela tiden så jag sa inte ens flasklock.
Sedan var det god natt på en mosig gammal kudde som luktade vind, i ett sovrum som såg ut som en tältplats, men med en svag doft av kattpiss....
Vaknade 7 imorse.
Började pussa på sonen, konstigt,han känns varm!
Tog tempen 37,9 ,ont i halsen,
-Det gör ont när jag sväljer mamma!
Vi slutade med Kåvepenin i söndags ,va fan är det här?
Flisahunden har börjat tokjucka på Stellahunden så jag orkar inte med henne, hon kastas in i tvättstugan tillsammans med alla sängkläder.
Jag vill jobba men ser hur min dag kommer bli upphackad som fan,jävlar,jävlar,jävlar.
Kom dessutom på igårkväll att vi bjudit hit folk på lördag,middagsbjud!
Ska börja med att städa fram köksbordet.
Puss å ha en bra dag/Hushållsslaven Anna

In my face!

2008-10-27T08:01:00.000-07:00

Höstlov.
Smaka på det ni!
Jag har gjort det hela dagen och är rätt så trött.
Streptokocken snart 7 år var ju dessutom hemma förra veckan med halsont så vår samvaro är inte helt gnisselfri just nu.
Klockan 07.30 sitter han på min kudde,färdigklädd och klar.
Klockan 07.45 är frukosten äten och frågorna haglar.
Vad ska vi göra idag, är Jakob ledig, vem är ledig,kan vi hämta en kompis från fritids?
Han är överallt och alla min förslag dissas stenhårt, baka är botten,pyssla är skittråkigt och svampplockning är för gamla tanter.
Jag hade dessutom en liten , liten ide om att jag skulle kunna jobba en stund vid datorn.
GLÖM DET tänkte streptokocken och sitter innanför mitt skinn och kliar.
All uppmärksamhet är bra uppmärksamhet och även om jag sprider onda ögonkast samt morrar så syns han.
Framåt 10 snåret börjar jag tycka att ideen om att hämta en kompis från fritids är hur bra som helst. Strålande bra, rent av.
Jag ringer en mamma.... och ber om att få hämta hennes son.
Glada och sams åker vi till fritids för en fritagning som lyckas.
Lugnet sprider sig i mitt hem och jag sätter mig vid datorn......
Då sitter det helt plötsligt två Gremlins i mitt ansikte, två Gremlins slåss om min uppmärksamhet och två Gremlins tycker att just han fick den minsta frukten,bullen,platsen vid bordet.
Imorgon blir det ny strategi,någon som har ett tips?/Anna

Längta hem

2008-10-17T03:19:00.000-07:00

19 åringen bestämde sig en tisdag och drog redan på torsdagen.
För snabbt ska det gå och nya möjligheter och planer dyker upp snabbare än jag hinner blinka.
Veckan innan var det Milano som gällde men det blev Norge istället.
Luttrad mamma höjer inte ens ögonbrynet.

Nu är hon där,ska jobba skiten av sig, bli rik och sen dra till Asien på låååååång resa.
Hon delar hus med ett gäng svenskar.(ju fler desto billigare/roligare)
Hon lagar köttfärssås så att det räcker en hel vecka .(så behöver man inte tänka på mat)
Hon hugger på allt som heter jobb och har prövat att jobba på tvätteri.(Det sög fett... men hon har testat)
Jag är verkligen jättestolt.
Hon lever vuxenliv och klarar sig galant.
Men
Hon längtar hem.
Min lilla humla brummar ledsen i luren och mantrat Jag ger inte upp ,skorrar halvfalskt.

Jag lyssnar,peppar och kommer med glada tillrop när hon saknar kaffe,familjen,kompisarna och allt annat som är hemma.
Hemma finns kvar!
November ut!
Vänta tills lådan med ditt duntäcke kommer!

Hur det än är och hur det än blir så är jag stolt.
Jag tycker det viktigaste är att våga pröva, att ha modet att testa sina vingar.
Att våga flyga fritt
och det har min humla gjort./Anna

En kissblöja på huvudet

2008-10-15T23:51:00.000-07:00

Kände mig nere igår och utstrålade deppighet. Såg tv-programmet "Första Andra Tredje" härom dagen och funderade på om man kan lämna in barn till auktionen. Tog upp det med maken som undrade om vi skulle ha något lägsta pris. Vi kom fram till att vi inte har några sådana krav - vi kunde till och med tänka oss att betala en slant.

Vad är det med barnen? 3/5 är galna! Passar på att njuta av resterande femtedelar och tänker att det är tur att i alla fall maken och jag är på lag.

Så igår då, när jag var ledsen, kommer tonåringen och lägger armen om mig. Jag förbereder mig på ett judokast och tänker att jag inte kommer orka stå kvar. Men det kommer inget judokast...
Så underbart att få en arm runt sig från sin långa, stora tonåring. En stor, liten gest.
Han ska inte auktioneras!

Vid matbordet blir jag själv med småtjejerna. Den galna 3-åringen, uppfattar min sinnesstämning och försöker att få mig att förstå att hennes dag inte heller varit så rolig;
- Idag blev jag ledsen på fröknarna.
- Vad var det som hände?
- De kallade mig för bajskorv och det tycker jag inte om!
Nu kan varken jag eller 5-åringen hålla oss för skratt. Vi försöker i alla fall.
- Nämen, nu skojar du med oss va?
- Nej, de sa så - många gånger!
- Nämen, vi tror att du skojar med oss!
- Jaaa, jag skojar och sen kan man ta en kissblöja och lägga på huvudet så att det bara rinner ner kiss i hela ansiktet.
Vi skrattar och hon har rott sitt roa-mamma-projekt iland. Proffsigt!
Hon ska inte auktioneras!

Senare på kvällen kommer den mopsiga 11-åringen hem från träning. Får en stund själv med honom och storebror och passar på att prata om hur trist jag tycker det är hemma just nu. Alla går runt och surar, är frustrerade och totalt utan impulskontroll. Hur vill ni ha det? Jag berättar hur jag skulle vilja att det var. Tonåringen grymtar lite och jag förstår inte helt vad han vill säga men han ligger redan på plus. 11-åringen kommer med kloka inlägg, hummar och nickar. Föreslår hur han vill bli väckt på morgonen för att må bättre. Nu börjar livet kännas lite lättare. Han ska inte auktioneras!

Trött och betydligt mindre deppig somnar jag in på soffan. Vaknar av telefonen. Äter en halv chokladkaka. Tänker på att jag är rik och att det är okej att vi inte är glada jämt och att vi inte förstår varandra alla gånger. Det är okej.

//Åse

Jag vill ha en hund och hon ska heta Ann-Britt!!!!!

2008-09-24T04:53:00.000-07:00

Jag drömmer om hundar på nätterna. Har spanat in den fina Cockerpoon (blandning mellan Cocker spaniel och Pudel). Jag har gått med i ett Cockerpoo-forum på nätet och i lördags var jag på Cockerpoo-träff. Jag har skitkul men riskerar hela min image.

Tonårssonen vägrar gå ut med en "Cockerpoooooo". Vad säger jag om någon frågar vad det är för ras?! Ska jag säga "det där ordet" då?! Jag har berättat om hundtricket och andra tonåringar som, med glädje, går med sina hundar på agility och som är jättelyckade (tror jag).

11-åringen delar mina drömmar och längtar, längtar, längtar... 10-åringen tycker hund är okej om den är liten och inte når honom om han står i soffan. Småtjejerna bryr sig inte ett spår och maken tycker att; "om du väldigt gärna vill, så kör vi så". Fina, bästa, älskade man!

Mödrar och fäder i vår närhet hänger som vanligt inte med i svängarna och tycker nog att det här är ännu ett av Åses och Anders impulsiva infall.

Ja, vi är impulsiva och snabba. Det funkar för oss. Det mesta blir jävligt bra och när det inte blir det, löser vi det tillsammans. För vi är oslagbara!

SENAST DEN 31/10 2008 HAR VI EN ANN-BRITT! (Funkade ju när jag ville ha en lokal i Midsommarkransen.)

//Åse

Avslutade midsommarhelgen med en "Lasse Kongo"

2008-06-22T11:45:00.000-07:00

Har just avnjutit midsommar 2008 i båten med familjen. Fett med härligt!

Nu när jag överlevt avslutningarna - i år igen - och haft en bra midsommar känner jag att jag börjar bli riktigt skön. Annat var det i torsdags då vi hetspackade (glömde bara småtjejernas tandborstar, mina tamponger, mina glasögon och parmesanosten - jävligt bra jobbat tycker jag) och åkte med långa inköpslistan till storköpet på väg till båten. Som det suger att handla i storköp man aldrig tidigare handlat i! Vi hittade typ inget och allt var skitdyrt (ruttna jordgubbar för 40 kr lådan!). Åkte i alla fall därifrån med några kassar och ett par tusen spänn mindre i plånkan.

Kom ut till Träskö Storö där vi sammanstrålade med tio andra båtar. Midsommarafton kommer och någon i sällskapet föreslår gemensam midsommarlunch, iland!!! Knytis - hurra vad kul!!!!!

Finns det någon, på riktigt, som tycker att knytis är kul? Jag får ångest! Jag har köpt den mat jag vill äta och mår asdåligt av att ställa den på ett bord bland det andra människor tänkt äta - fast jag tror att de som föreslår knytis är de som köpt äcklig mat och alldeles för lite. Jag blir sjukt misstänksam när det vankas knytis.

- Ungar, nu tar ni av vår mat, fort som fan! Ös tallrikarna fulla så att det blir tomt på knytisbordet. Ge fan i de andras skålar, för då måste vi bara bjuda. Okej, ni väljer om ni vill ha vår goda genomtänkta mat (prinskorv, köttbullar, potatis och tre sorters sill) eller om ni vill äta de andra familjernas micrade Gorbypiroger.

Bära, bära, bära. Få ner familjen på marken, efter att de öst tallrikarna fulla. Försök njuta av den lunchen! Jordgubbarna fick stå kvar i båten. De åt vi i smyg medan de andra bastade, tillsammans - hua, hua!

Okej, det var lite trevligt att träffa de andra, ganska mycket faktiskt men det var jätteskönt när vi åkte till den egna viken på midsommardagen. Vi blommar när vi får grotta tillsammans. Jag tror att vi alla har ett grymt behov av att umgås just nu - vi myser i kvadrat.

Idag när vi åkte hem kände jag mig som en ny människa. Vi tar bilfärjan från Rindö.
T - Mamma, jag kissar på mig!!!!!!!!
Åse - Du får hålla dig till vi kommit över till andra sidan.
T - Det går inte!!!!!
Åse - Ja, jag vet inte vad vi ska göra då.
T - Kan jag inte göra en Lasse Kongo?
Åse - I vaddå - vi har väl ingen flaska här?
T - Jo, H har en gammal Mc Donalds-mugg.
Åse - Vad gör vi av den sen då?
T - Vi slänger ut skiten!
Åse - Det kan vi väl inte göra!
T - Sluta dividera och ge mig muggen innan jag pissar ner hela bilen!

Historien fick ett lyckligt slut och en buske i Vaxholms hamn blev jätteglad över extra gödning. För er som inte vet vad en Lasse Kongo är, rekommenderar jag er att se filmen Torsk på Tallin.

Glad sommar!
//Åse

Först på listan

2008-06-18T12:49:00.000-07:00

Nu när alla avslutningar är gjorda, alla studenter firade och alla fikakorgar uppätna utbreder sig lugnet...
Det är sommarledigt, äntligen.
Jag har en kort men ambitiös lista att göra.
Det första är att städa förrådet där man nu tar sig in på egen risk.
Det andra är att städa garaget där bilen åker in med hjälp av skohorn och god vilja från fyra vinterdäck
som ligger kvar från en bil vi inte längre äger....

Jag bestämmer mig för att börja i förrådet.
Tar mig in,ställer mig där mitt i allt bröte.
Ingen inspiration kommer till mig.
Jag börjar plocka lite planlöst bland färgpytsar och gamla penslar, lusten är obefintlig.
Jag glor runt på alla papperspåsar och kartonger som bara står.
Varför har vi sparat en hel låda videofilmer?
Energinivån under nollsträcket.

Sonen öppnar dörren och frågar vad jag gör.
Jag städar säger jag.
Gör du inte, säger han, du står ju bara där!

Jag lägger ner städet för ett tag, har hela sommaren på mig eller igentligen hur mycket tid jag bara vill.
Jag ska göra saker när jag har lust,inte för att jag har en lista.
Det här ska bli en listfri sommar,en kravfri sommar, faktiskt en helt fantastisk sommar.
Det är det enda som står på min lista.//A

Hur galet får det bli?

2008-06-08T12:40:00.000-07:00

... en mysig tur med båten - bädda rent - och bädda ur - hem - lördagsmysa - mannen upp tidigt - jag får sova, tack o lov - sen upp - arra diverse utflykter, avslutningar, tandläkarbesök, brännbollskvällar - lyckas servera ungarna frukost - tror att jag har en lugn dag framför mig (jävla rookie!) - lillH ska på kalas på Leklandet ("mamma jag vet inte om jag vågar åka till det landet") - slog in presenten då jag slog in den förra i fredags (fan vad smart jag är!!) - fixar med en stödmamma som kan hjälpa H i det "nya landet" - klipper K som blir jättefin - fixar lunch - arrar present och skjuts till K som ska på bowlingkalas - just fan, T har ju fotbollsträning och ska ha pengar till klubbkläder med sig - vem passar M eftersom storH är hos en kompis, lillH på kalas, K på kalas , T på träning pappan på jobbsegling och mamman på väg till Umeå - ja, inte vet jag men det ordnar sig väl - K är klar för kalas ska bara lufta marsvinen i trädgården, kommer då på att den nya frisyren får honom att se ut som en pajas, tant eller kärring - jamen, jag tycker du är jättefin! - jag tänker inte gå på kalaset och jag tänker inte gå till skolan!!!!!!!!!!!!!!!!! - mitt hjärta blöder och jag börjar få fett bråttom till Arlanda - vi fixar frissan med asmycket gelé och spray - nu har jag tio minuter på mig att få ner väskan från vinden, packa, klä om och få iväg T på träning - då, kommer älskade mannen in genom dörren efter en dags segling med höjdarna på Ericson - tror att jag pussar på honom men kommer inte riktigt ihåg - han kör mig till tunnelbanan - hinner med tåget!

Nu är jag på elevhemmet i Umeå igen och hemma har mannen övertagit stafettpinnen. Jag missar skolavslutningen men hinner hem till gårdsfesten på dagis på onsdag.

Nästa vecka, när skola och aktiviteter är avslutade, kommer mitt liv se helt annorlunda ut och jag kommer tänka att; shit jag överlevde den här gången också!

Så här ser mitt liv ut så här års och det känns faktiskt okej.

//Åse

Pusselbitar

2008-05-27T01:07:00.000-07:00

Att vara mamma är som att vara ett tusenbitars pussel.
Alla kantbitar som håller ihop konstruktionen, alla blåa himmelsbitar i en hög som man tar sist när allt annat fallit på plats ( så är det för mig iallafall) Vissa mörka bitar som man inte har en aning om var de ska passa, är det vatten? eller kanske mitten på huset?
Man testar allt och plötsligt faller den på plats... Ahhahh!

När sen hela pusslet är lagt och bilden ligger färdig så saknas det en eller två bitar, jag ser vad bilden föreställer men den är inte komlett, den är inte hel. Det stör att det fattas bitar.

Igårkväll var mitt pussel komplett......
Alla mina tre barn runt köksbordet,pratande, skrattande,rapande,retande.
Ingen bit fattades och jag kände mig hel./Anna

Vilka modiga barn jag har!

2008-05-19T06:11:00.000-07:00

Äldsta sonen började på judo i höstas. 13 år gammal. Efter att ha spelat fotboll i flera år, bestämmer han sig för att sluta med det. Tänker ett tag och bestämmer sig sedan för judo, som småbrorsorna börjat med halvåret innan.

Tufft att komma in som 13-åring och total nybörjare. Det är ju i den här åldern många slutar och sedan inte börjar på något nytt för att det är så jobbigt att vara nybörjare. Men H gör det och har så kul. Klubben, SPIF judo, är helt fantastisk! Det är som om sonen hittat sin grej. Vi ser hur han växer och det är SÅ härligt!

I helgen var det dags för den första tävlingen - i Sundsvall. Jag lämnar H vid en mack i Solna därifrån de ska åka med hyrd minibuss. De ska övernatta i en dojo i Söderhamn och sen ta sig vidare till Sundsvall. Han ser sjukt hängig ut när jag lämnar av honom och jag vill helst ta med honom hem, lägga honom i en vagn och bädda med fårskinn. Min unge! Han kastar sig ut i ovisshet.

På lördagen ringer han! Har vunnit silver! Är så in-i-helvete glad! Bubblar om allt som hänt, om hur lättad han är över att det gått så bra och hur roligt han har.

Om han växt av att börja på judon så växte han ännu mer av det han gjorde i helgen.

Andra sonen bestämmer sig för att åka två veckor på kollo - utan kompis - i sommar. Lägg därtill önskemål om att få börja i ny skola, med musikinriktning, till hösten . På lördag är det intagningsprov.

Som coach träffar jag, dagligen, människor som gör stora och modiga saker. Jag har nog bara glömt hur modiga mina barn är.

Fan vad glad jag är för mina modiga barn! Vill de sen bli nerbäddade i fårskinn - så finns jag här!

Älskar er!

//Åse

Stora barn, STORA bekymmer

2008-05-16T00:06:00.000-07:00

Stora barn:

Går på lokal Inga konstigheter ! De har åldern inne och bestämmer själva. Det är kul att gå ut!
Blir nermejade av pruttfulla killar på krogen Hur kommer det sig att killar inte bara blir Ap-raka
utan även får en apas rörelsemönster? Förklara det den som kan?

Ringer mamma 00.30 en lördagnatt-Vad är ett glas vatten vid sängkanten jämfört med en blixtsnabb åktur till akuten. Hela kudden satt kvar i mammas ansikte. M hade serietidningsbula, hjärnskakning och varit avsvimmad.

Får ensam ligga kvar för observation- Åk hem och sov nu mamma!
Kl. 04.00....

Bestämmer själv att hon vill åka hem dan efter- Vinglar och ser suddigt men kan typ inte vara kvar på en sal som luktar kiss och gammal tant...

Bestämmer själv att det är helt OK att mingla med kompisar och gå till affären och hämta sin nya mobil trots yrsel och illamående.
jada jada bla bla bla tycker hon om sin oroliga mamma.

Kommer själv fram till att det att det är bäst att göra en reklamation d.v.s åka tillbaka till sjukhuset.....
Kan du köra mig mamma?

Här tar sjukvården över, det blir fasta, dropp, skallröntgen, ett par coola övernattningar på sal med gamla tanter.
Men idag är det fredag och då börjar det stora barnet bestämma igen.
Jag har bestämt att åka hem idag!
Kan du hämta mig mamma?

Jag vill inte ligga inne över helgen!
För hur kul är det på en skala!

Dessutom åker jag och E till Grekland på måndag så jag behöver packa!
För vi ska åka till vilket pris som helst!

Jag önskar just bara idag att myndighetsåldern borde höjas till 25 år, att ens barn ska ha lapp från mamma om de ska boka en resa eller bli utskrivna från sjukhus.
Jag önskar också bara små barn och små bekymmer.
Kan jag få det?/Anna

Åtta ben! Tacka för att den kunde springa!

2008-05-12T10:55:00.000-07:00

Har just fått veta att spindlar har åtta ben! Jag som skrapade sex från toffeln och hittade det sjunde som ett kycklingben på skrivbordet...

... vart tog det åttonde vägen....?

//Åse

Den spindeln hade fett mycket hjärna!

2008-05-11T07:18:00.000-07:00

För ett par veckor sedan råkade jag på en spindel som sprang runt på mitt kontor. Jag är inte rädd för spindlar men kände ändå att den var på tok för stor och köttig för att få dela lokal med mig (dessutom utan att betala hyra). Ville inte riktigt ta i den utan försökte fösa ut den med min toffel, vilket inte gick. Istället lyckas jag få upp den på dörrmattan samtidigt som jag, med andra handen, öppnar ytterdörren. Spindeln är väldigt stor och jag börjar känna mig ganska uppjagad. Sliter upp dörren, vrålar ut ett stridsrop och skickar iväg både matta och spindel. Jag ser spindeln som landat på marken, ett par meter framför ytterdörren.

Pjuh... det där var inte kul, hinner jag precis tänka när jag ser hur den jäveln vänder sig om och, med mord i blicken, tar sats och springer fort som fan mot mig och dörren. Jag är lite snabbare och lyckas slå igen dörren precis framför näsan på den.

Tänker faktiskt inte så mycket mer på det här förrän jag nu i veckan kommer till kontoret efter några dagars bortavaro. Sticker nyckeln i låset och känner mig så där glad och lycklig, som jag alltid gör när jag får komma till mitt fina kontor. Slår upp dörren...
... och vad ser jag?!

Något stort, ludet och hånleende som höjer ett av de sex och ger mig ett långfinger. På min dörrmatta! På insidan (hur fan gick det till)!

Nu glömmer jag helt bort att jag inte är rädd för spindlar. Jag reagerar blixsnabbt, sliter tag i min toffel - hinner tänka att det kommer krasa något grönjävligt.

Sen höjer jag toffeln och skriker riktigt högt (det höjer min fighting spirit och tar bort en del av kraset, tror jag) och smackar till. Precis innan jag träffar hör jag någon väsa "I'll be back".

Efteråt är alt tyst och lugnt. Jag låter toffeln stå kvar men sätter en gul post it-lapp på den där jag skriver; Obs spindeln!

Tar mina prylar och åker hem.

När jag berättar om händelsen på kvällen ser barnen på mig med beundrande blickar. Maken undrar om han ska åka upp och ta hand om liket. Ok, men då vill jag att du spikar fast honom i kistan, så den fan inte kan komma tillbaka igen. Nej förresten, jag tar honom själv imorgon bitti.

Dagen efter kommer jag till kontoret, öppnar dörren och vem sitter på min dörrmatta...

Nej då, han låg kvar under toffeln för att inte säga integrerad med toffeln. Jag bröt loss eländet från golvet och skrapade bort resterna. När jag äter min lunch ser jag något, typ kycklingklubba, på mitt skrivbord. Tittar lite närmare och ser att det är ett av de sex, med långfingret fortfarande höjt.

//Åse

Tandlöse mannen

2008-04-30T04:22:00.000-07:00

Jag har en riktig goding här hemma, söt som socker är han.
Två framtänder saknas i underkäken och sedan igår två stycken i överkäken.
När han gnaver på ett äpple gör han det från sidan och visslet funkar inte så bra det heller.

Tandlöse mannen vill veta hur mycket stålar man kan få av tandfen, för tio kronor är ju ändå
lite snålt för en av hans små vita pärlor.
Han har hört att om man lägger tanden i vattenglas får man en tia.
Jag nickar och håller med.
Men om man lägger tanden under kudden får man en tjuga, för det har T i tvån sagt.
Vet jag inget om säger jag.
Men om man lägger den under mattan i sitt rum blir det en hundring!
Säger tandlöse mannen och ler med hela sitt tandlösa garnityr.
Vem har sagt det frågar jag.
Men det kommer han inte ihåg så jag frågar om det är en luring.
Men det förnekas bestämt......

På kvällen riggar vi vattenglaset efter alla konstens regler,lagom högt glas,lagom med vatten och en alldeles vansinnigt söt tand på botten.
Vi ställer glaset i fönstret,efter en stund ropar mannen.
Jag går in i hans rum.
-Snälla mamma,kan vi ställa glaset i hallen istället för jag tycker det är äckligt med tandfens
vingar, om dom ska slafsa runt här inne i mitt rum.
Han säger det på fullt allvar så jag håller masken och nickar, självklart behöver inte tandfen flaxa in i hans rum.
Jag frågar om det är OK att glaset står i mitt rum och det är det.
Så sen låg jag vaken hela natten och väntade på att hon skulle komma men inte fan dök hon upp.....
Så i morse blev jag tvungen att rigga med en tia så att tandlöse mannen skulle tro att hon varit och hälsat på.
Vad gör man inte för sina barn?/Anna

En söndagkväll på elevhemmet

2008-04-20T10:08:00.000-07:00

Jag har förflyttat mig tillbaka i tiden och till Umeå. Ska utbilda coacher här imorgon och bor på Forslunda gymnasiums elevhem. Intressant! Sedan jag fick veta att vi skulle bo här har jag skojat om att jag inte vill ha något spring i korridorerna och att lamporna ska vara släckta senast 21.00 (men det är okej att prata, lite tyst, fram till 21.30).

Efter kort flygresa sätter vi oss i taxin och far förbi city och ut på landet. Taxichauffören släpper av oss på en ödslig plats, typ industriområde. Vi har fått instruktion om att våra nycklar ligger i den gröna brevlådan på elevhemmets gavel. Vi hittar den och våra nycklar och lyckas efter visst letande hitta vår barack.
Kliver in.
Öppnar dörren till vår korridor.
Techno - det här kan ju bli något!
Stöter ihop med några kids som bor i samma korridor.
Inser att vi inte har toalett och dusch på rummet men lakan och handduk - yippi!
Kollar in tv-rummet där kidsen hänger som klasar i sofforna.

Vi är nu informerade om att det tar typ 45 minuter att gå till närmaste affär och att vi kan äta frulle i skolbespisningen imorgon. G har dragit sig tillbaka med en film och sin dator och jag bloggar samtidigt som jag undrar var mitt moderskepp tog vägen.

Undrar om kidsen blir sura om jag går i och slår på nyheterna?

//Åse

Det ligger en hög i min hall

2008-04-17T02:17:00.000-07:00

Idag är det naturskola!
Vilket innebär Helvetesmorgon!
Det börjar redan när 6 åringen slår upp ögonen.
-Vad är det för dag?
Torsdag! säger jag med äckelglad röst.
-ÅÅÅ nej inte naturskolan skriker sonen.
Ska jag gå på det hela livet, eller?
Nej snart är det slut för terminen säger jag.
-Men sen börjar det i ettan igen och i tvåan och i trean.
Ät din frukost nu säger trött mamma.
Jag vill inte gå idag, det är tråkigt hulkar sonen.
Så här fortsätter det....
Jag trugar,peppar,blir tyst.
Sonen snyftar,gnäller och surar
Sedan har vi nått nålsögat,hallen och ytterdörren!
Helt plötsligt ligger det en liten hög i hallen, en lealös utan ben.
Jag lägger mig bredvid lika lealös, luften har gått ur mig.
Vi ligger där och glor på varandra,länge.
Då reser sig sonen upp och säger
-Vi får skärpa oss nu mamma, ibland måste vi göra saker som inte är kul.
Den kloke mannen sätter på sig jackan och öppnar dörren.

Som jag älskar dig unge,som jag älskar dig!
/Anna

Jag skrev och skiten försvann!

2008-04-13T11:37:00.000-07:00

Nu är jag arg! Hade bloggat fett och klickade på "publicera". Vad händer? Jo, det mobila bredbandet hade, av någon outgrundlig jävla anledning, kopplat ner och vips - var hela texthelvetet borta!

Jag hade skrivit om hur vi, från och med nu, kommer att blogga kontinuerligt med minst ett inlägg i veckan. Hade skrivit en massa bra, kloka och roliga saker men jag tänker inte skriva om det en gång till - för nu är jag sur!

Bye bye!

//Åse

JAG HATAR GALONISAR!

2007-12-02T23:23:00.000-08:00

All utevistelse mellan november och februari - låt säga mars -

är totalt överskattad!

Om vi börjar där någonstans...

Vi bor i ett land där det är i princip outhärdligt att vara ute under en dryg fjärdedel av året. Jag har verkligen försökt gilla läget och jag går inte ut, mer än nödvändigt, under den här perioden. Detta av en anledning - det är vidrigt. Kallt, mörkt, blött och grymt deprimerande. Levde jag själv, hade jag kunnat löpa hela linan ut och verkligen varit inne hela tiden. Det mesta kan faktiskt skötas via dator och telefon. Jag kommer ihåg, i 8:an, när jag och min kompis Gurra bestämde oss för att inte gå till skolan när det regnade. Jo tjena, hur mottogs det av omgivningen när det regnat en vecka i sträck. Men nu är jag ju vuxen och får bestämma själv...

... om det inte vore för barnen.

Barn och dåligt väder gifter sig inte och nu står jag inför ett galonhelvete varje morgon (inte helgerna för då går vi absolut inte ut). Vetenskapen har gjort att vi kan resa till månen och transplantera hjärtan men när det gäller galonisar, har tiden stått stilla. De är precis lika vansinnigt skitäckliga som de var när jag var liten. Snälla någon, med galonkunskap, uppfinn galonisar som inte skapar sådan ångest!

I morse när jag själv (vi brukar vara två om det här) skulle få på de små fleece, overall, galonisar, mössor och, det här är sjukt, galonvantar - var jag riktigt nära ett nervous breakdown. Här snackar vi behov av en terapeut, inte coach, för det här ligger djupt lagrat.

4-åringen bryter ihop varje gång hon ska ta på sig galonisarna och 2-åringen skriker "det räcker nu" och syftar på storasyster som gallskriker. Själv går jag från rosenrasande till gråtfärdig på några minuter. När allt väl är på och vi kommer ut så spöregnar det men "på det här dagiset - oj förskolan - är vi ALLTID ute eftersom barnen älskar det och alla mår så bra av det och man lär sig så mycket i naturen, och det finns så mycket att upptäcka och leka med." Okej snickarlådan ni är SÅ bra - värsta bästa pedagogerna!

2-åringen sällar sig faktiskt till friskusgänget och tycker det är okej, till och med kul, att vara ute men 4-åringen känner sig ledsen, påbyltad och har väldigt lågt KASAM (känsla av sammanhang). Hon sa för ett tag sen, när vi kom till dagis, det spöregnade och hon just hade fått veta att de skulle vara ute (vilken överraskning - eftersom de är det varje dag - men hoppet är det sista...), "mamma jag tycker faktiskt att det är helt galet att vara ute när det regnar". Jag kunde ju inte annat än att hålla med.

När jag lämnat på dagis i morse och var på väg hem, möter jag min gulligaste granntant. Vi småpratar lite och hon håller mig i handen - för det gör hon alltid när vi pratar och trots vantar emellan kan jag känna hennes otroligt torra, varma och lena hand, den är magisk. Jag vet att hon varit sjuk länge och hon berättar att hon är på väg till sjukhuset för en kontroll. Lite senare i samtalet frågar jag vart hon ska fira jul.
- Ja, vi får se vart jag kommer fira jul, säger hon och sneglar uppåt.
Jag inser då att hon inte vet om hon lever till jul. Tänker att; ja är man nära döden, ligger det väldigt nära till hands att den inträffar den här årstiden.

Jag vill inte att min favvotant ska dö!

Med det här mötet i tankarna fick jag lite perspektiv på mitt galonhelvete. Och som en klok vän sa till mig för ett tag sedan;
DU FÅR DET DU BEHÖVER.

Jag kommer greja vintern, igen, och jag kommer komma ut på andra sidan och vara glad att jag lever. Jag ska verkligen försöka att njuta av livet, även när jag är utomhus.

//Åse

Vilken helg!

2007-11-09T01:10:00.000-08:00

Ja, om förra veckan präglades av framgång, så har den här präglats att massiv trötthet! Jag blir lite trött av så mycket, koncentrerad framgång på kort tid. Sen är det ju skillnad på framgångströttma och annan tröttma. Framgångströttman är dåsig och sötaktig och okej att handskas med medan annan tröttma kan vara besk och tråkig.

Vad roligt vi hade på mässan! Att hänga med Kronan är något bland det roligaste vi gör och nu lutar det åt att vi gör det i vår igen, på mässan i Göteborg. Tack underbara Maria, Anette, Jenny och Malin!

Att på detta, få träffa så många mysiga föräldrar gjorde vår mässhelg ännu mer fantastisk. Vi vet att föräldrar är ett klokt, roligt och mysigt klientel men att ni var SÅ kloka, roliga och mysiga - det visste vi inte (fast vi har sett tydliga tendenser tidigare). Roligt också att ni var så många som besökte vårt seminarium "Att vara en tillräckligt bra förälder".

Sen var det ju TV 4 också. Vilken upplevelse! Jag fick känslan av att vara liten och få följa med mamma eller pappa på jobbet. Oj, vad det var mycket att titta på och vad kul det var att göra något jag aldrig tidigare gjort. Jag vill göra det igen! Att få jobba med föräldraskap är ju det Föräldracoacherna brinner för och att sen få göra det i TV - lovley!

När det händer mycket omkring mig på bortaplan njuter jag, men vad galet skönt det är att komma hem till min familj. De är som vanligt men med något fler frågor om hur det var på mässan och hur det var på TV. De är intresserade av mig och jag är grymt intresserade av det dem gör. Så det allra största hjärtat och tacket till min bästa familj! Tillsammans med er får jag energi, glädje, fotfäste, kunskap och inte minst - massor av kärlek. Älskar er!

Nu ska jag ta tag i det något mindre glammiga jobbet, väggrivning i min lokal. Oj, vad fint det kommer bli! Drog faktiskt iväg ett mejl till "Äntligen hemma" (ja menar, vi är ju lite jobbarkompisar nu) för att tipsa om ett riktigt roligt projekt i Midsommarkransen. Har inte fått svar ännu men det är nog bara en tidsfråga - jag har ju framgång nu.

//Åse

FRAMGÅNG!!!!!!!!!

2007-10-31T23:54:00.000-07:00

Ville bara tala om att jag i tisdags, den 30/10, skrev på ett kontrakt för en lokal i Midsommarkransen. Så galet roligt att jag nästan smäller av! Det lönar sig att leva sin dröm! Som jag har letat, kotaktat värdar - bostadsrättföreningar - förvaltare, pratat runt med alla mysiga småföretagare i Midsommarkransen, kikat in genom fönster mm.

Som en sista grej (fast jag hade nog kommit på något mer också), la jag ut en önskas hyra - annons på BLOCKET. Efter fyra dagar ringer en man - Anders, vars stämma jag aldrig kommer glömma,
- Jag ser på BLOCKET att du letar lokal i Midsommarkransen.
- Ja
- Har du fått tag på någon?
- Nej, inte än.
- Jag har två.
Den ena var som klippt och skuren för mig och jag åkte och tittade på den på stört. Perfekt! Anders ger min tillgång till lokalen nu men står för hyran till årsskiftet. Goda människa! I tisdags signade jag på kontraktet och nu är lokalen MIN!

Det här var bara början! Sen har veckan fortsatt med rolig föreläsning på Handelsbanken, medverkan i DN. I helgen står Anna och jag på underBARA BARN-mässan och coachar föräldrar tillsammans med Kronan.

Som final på en helt galen vecka så håller jag och Anna seminarium på mässan på söndag kl 13.15. Men innan det ska jag kvista över till tv4 och medverka i Nyhetsmorgon söndag.

JAG ÄLSKAR MITT LIV!

//Åse

Färje-pervon

2007-10-23T02:08:00.000-07:00

Nytt uttryck som myntades av maken i lördags.
Hela familjen hade varit på mysig middag hos vänner på Ekerö. Tillsammans har vi åtta barn och kvällen hade varit härligt rörig och klockan hann bli mycket innan vi var på väg hem. Smartaste vägen från Ekerö till Hägersten går via vägfärjan och därför tog vi den. Vi hann med sista turen och färjan, med oss som enda bil, glider ut från kajen.

Nu har barn och tonåring blivit riktigt uppspelta och far runt som dårar i bilen. De tonade rutorna immar igen och hela bilen gungar av aktiviteterna på insidan.

Maken - Lugna ner er, bilen välter!
Inget händer
Åse - Ska dem inte komma och ta betalt?
M - De kommer nog, det är en bit kvar.
Å - Har du tänkt på en sak?
Gapskratt!
M - Ja, immiga rutor och gungande bil!
I det här läget kan jag inte hålla mig ifrån att slaska upp en handflata á la Titanic på den immiga bilrutan.
Å - Jag tror inte att dem kommer!
M - Ungar, gunga vidare!
Ungarna - Varför då? Vad skrattar ni åt?
Å M - INGENTING!

Och där satt vi, två riktigt snuskiga färje-pervon som skulle gett mycket för att höra snacket i styrhytten.

Den här idén måste vi spinna vidare på! Finns kanske fler tillfällen då vi kan dra nytta av ungar som röjer i bilen.

//Åse

Det går, det går!

2007-10-10T00:21:00.000-07:00

För er som undrar; så gick det jättebra i simhallen. Det var ju inte alls så fuktigt som jag ville minnas. Det var varmt och mysigt!

I bilen på väg hem från simningen börjar jag fundera på vad som händer om man stoppar fingrarna emellan när man hissar upp fönstret. I vår moderna bil finns det säkert någon liten dator som känner av att någon håller på att knäcka fingrarna i fönsterglipan och då bromsar upp farten. Kanske att det ljuder en signal också.
Blir mer och mer sugen och frågar 10-åringen om inte han vill prova.
- Är du galen eller! Prova själv!
- Jamen, det är inget farligt. Jag tror att den stannar bara.
- Då kan ju du prova!

Fan också, hade ju varit mycket bättre om han gjorde det. Kan ju faktiskt vara så att den lilla datorn i vår moderna bil känner av att det är ett barns fingrar som kommit emellan och därför bromsar upp extra mycket eller kanske stoppar helt.

Nu har jag väckt nyfikenheten även hos sonen och han peppar friskt för att jag ska prova.
- Okej då, det är ju inget farligt, säger jag och hissar ned fönstret.

Placerar högerhandens alla fingrar (kunde ju varit smart och tagit den vänstra som ändå är ganska oanvändbar för mig) mellan fönster och dörrkarm.

Nu köbi (= "kör vi" enligt 2-åringen)! hojtar jag och trycker på knappen.

Vi har ingen liten dator i vår moderna bil!
Jävlars vad det klämde!

Senare på kvällen när jag, lite försiktigt - så där i förbigående, frågar maken hur fönsterhissarna i bilen fungerar får jag veta att det är någon typ av utväxling i själva maskineriet som gör att fönsterhissmotorn tar i utav bara den när den känner motstånd.

Hade jag vetat det hade jag förmodligen behövt testa ändå. Jag vill alltid prova. Känna om det är nymålat, ta på tallriken när servitören varnar för att den är väldigt varm, ha "fel" kläder för ändamålet...

Det handlar kanske inte om att prova, utan mer om att göra tvärtom. Jag vill liksom sätta min prägel på det mesta jag gör. Beskrivningen av en olidlig person? Ja kanske, men det är mycket bättre nu. Det är faktiskt ganska roligt också. Kanske inte är så konstigt att jag lever efter parollen; gör annorlunda, få något nytt! Jag gör ofta annorlunda och får ofta något nytt - inte alltid bättre men...
...något nytt.

Blev riktigt glad när de i skolan beskrev min 10-åring med följande ord;

"Men är inte han lite så, att om man ger honom ett papper så (stående), så måste han liksom vrida det så (liggande)."

Jo, så är han min älskade unge och det kommer göra hans liv både roligt, spännande och ibland lite jobbigt.
Fråga en som vet!

//Åse

Värsta problemet!

2007-09-27T23:09:00.000-07:00

Tänker inte så mycket på stövlarna längre men desto mer på byxorna jag köpte den här veckan. För att inte tala om det snygga garnet som jag ska göra till en sjal (blir typ min trehundrade).

Jag är verkligen på topp just nu. Massor av roliga saker har hänt och jag har gjort en dröm till ett grymt tydligt mål.

Senast den sista oktober har jag en ny lokal för min verksamhet, i Midsommarkransen!

Jag vill det NUUUUU! Jag drömmer om det på nätterna och på dagarna hänger jag i Midsommarkransen och myser runt bland alla roliga småentreprenörer. Jag gottar mig och ser verkligen hur mycket jag behöver Midsommarkransen i mitt liv och hur mycket Midsommarkransen behöver mig. Jag letar som besatt och har gett mig f-n på att hitta min lokal!

Okej, jag är på topp men i morse slår det mig som en blixt;

Det är min tur att köra till simningen ikväll. Jag ska skjutsa min och några andra killar dit, sitta i simhallen och vänta och sen köra hem.

Oh no (som 2-åringen brukar säga)! Här har jag ett riktigt fett problem!

Mitt hår! Jag behöver bara tänka fuktig simhall så blir mitt hår tio gånger större än det är i snyggt normalfall. Lockigt hår och fukt är en sjukt dålig kombo. Jag kommer bli som ett troll och det har jag ingen lust med!

Men lösningsinriktad som jag är, nu på toppen, funderar jag på att;
1. Föreslå simklubben att ändra träningstid.
2. Låta de andra föräldrarna ta alla simfredagar.
3. Be simhallen installera någon typ av avfuktningssystem.
4. Säga till 10-åringen att han får börja på kast med liten boll istället.
5. Bära mössa

Ja, när jag nu tittar på mina förslag tror jag kanske mest på ettan och tvåan, trean är inte tokig den heller. Eller så tar jag mössan? Ja, att ha fem barn är inte alltid en dans på rosor. Idag ska jag ägna hela dagen åt att välja rätt lösning och jag tror att jag ska göra det på ett fik i Midsommarkransen.

//Åse

Jag köpte stövlar istället!

2007-09-23T23:56:00.000-07:00

Här kommer fortsättningen på mitt försök att vara lättroad som en 2-åring. Det gick inte bra! Jag försökte verkligen och skrattade väl då och då men det var liksom inte äkta kul.
Nähä! Vad blir jag glad av då?

I torsdags stod det klart vad som gläder mig. Gjorde värsta reafynden! Två par stövlar och ett par hur snygga stövletter som helst! Tillsammans skulle de kostat 4393:- men...

... jag betalade ENDAST 1097:-!

Jävlars vad glad jag var för det! Jag är faktiskt glad fortfarande. Jag behöver liksom bara tänka på hur snygga de är, vilket klipp jag gjort och att det faktiskt är mina, bara mina, alldeles egna stövlar. Jag tippar på att lyckan kommer hålla i sig i alla fall den här veckan också. Sen kan jag ju försöka fundera ut något nytt att köpa eller något annat sätt att bli glad på.

Rea-glädje är äkta glädje! Det kommer nog min 2-åring också lära sig.

//Åse

Lättroad som en 2-åring

2007-09-12T02:10:00.000-07:00

Jag har funderat mycket på en sak. Efter semestern har jag haft otroligt svårt att komma igång och jobba. Nu går det ganska bra men lite tung och småseg känner jag mig fortfarande. Jag skulle behöva skratta! Inte småle utan gapskratta. Tänk nytt - det är ju jag visst en mästare på!?

Nu till det jag funderat på; hur gör barnen för att skratta så mycket som de gör? Jag har stilstuderat mina egna och kommit fram till att de skrattar mindre ju äldre de blir. Varför då? Således skrattar 2-åringen i familjen mest. Vad skrattar hon åt då?

Hon skrattar när:
* vi hämtar henne på dagis
* någon busjagar henne
* vi kittlar henne
* vi upprört letar efter hennes hand i tröjärmen och sen hittar den
* hon slänger något i golvet
* hon gömt sig under en filt och vi letar
* vi springer fort med henne i vagnen
* vi läser en tokig bok
* hon kör sina storasyskon på skrammelbilen mellan vardagsrummet och hallen
* hon lagt sig i sängen och vi hugger tag i hennes fötter genom täcket

Hur kan jag använda mig av det här? Går det här att översätta till mig? Hur skulle det se ut och skulle jag också skratta?

* Bli hämtad på jobbet - funkar dåligt eftersom jag jobbar så mycket hemifrån (ännu ett argument för ett kontor till mig).
* Bli busjagad av mannen, barnen och kanske någon busig vän - skulle absolut funka!
* Kittlad - finns risk för att jag börjar slåss men absolut värt ett försök.
* Leta hand i tröjärm - kanske en lek för maken och mig?
* Slänga något i golvet - skulle vara riktigt kul!
* Gömma mig under en filt - askul och jävligt oväntat!
* Skjutsas fort i vagnen - får nog inte plats i vagnen.
* Läsa tokig bok - det gör jag gärna och gärna själv.
* Köra ungar i skrammelbilen - påminner för mycket om mina vardagssysslor.
* Någon hugger tag i mina fötter genom täcket - jag kommer förmodligen bli skiträdd och inte glad.

Jo men det här tror jag på! Ikväll informerar jag min familj om att jag vill bli behandlad som en 2-åring!

Fortsättning följer...

//Åse

Gör annorlunda, få något nytt!

2007-09-05T01:26:00.000-07:00

Ja, det är parollen i mitt liv och i helgen blev jag, åter igen, varse att det verkligen är så. Min 4-åriga dotter skulle ha sitt första barnkalas och såg med grym förväntan fram emot det. Vi har ju haft en del barnkalas i vårt liv och känner oss rutinerade. När jag satt och snickrade på inbjudan slog det mig att barnkalas alltid är i två timmar. Varför då? Jo, för att det alltid varit så! Ett argument som väcker tonåringen i mig.

Det här kalaset ska vara i en och en halv timme! Hur kul är det egentligen med kalas när man är fyra år? In stormar alla dagiskompisar, visserligen med paket, leker med alla ens prylar och tar ens mammas och pappas uppmärksamhet. Det räcker med en och en halv timme!

Fast besluten i att få något nytt (mindre dötid att busa omkring=mer lugn) så gjorde vi annorlunda. Jag kände mig rätt nöjd när jag delade ut inbjudan men undrade ändå om föräldrarna skulle kommentera nedkortningen. Jag menar, detta har ju aldrig tidigare hänt. Helt nytt och hur crazy som helst (nuförtiden behövs inte så mycket för att jag ska känna mig crazy)! Ingen sa något, till en början.

När väl söndagen kom - allt var inhandlat och förberett, storebrorsorna var väl förtrogna med körschemat, vi föräldrar var mentalt förberedda och dottern var förväntansfull i kvadrat - stod vi där redo att bara köra.

Körschema:

14.30 Gästerna kommer - välkomnande och paketöppning.
14.45 Fika med glass, kakor och saft - ingen går förrän alla är klara och får någon myror i brallan hjälps vi åt att göra det roligt och trevligt vid bordet.
15.10 Sagostund i storebrors rum på nedervåningen - storebrorsorna tar själva! hand om att placera tio 4-åringar på kuddar på golvet (okej, de lockade med fiskdammen som skulle komma efter om det satt tyst och lyssnade - smart), vi föräldrar dukar av och underhåller lillasyster som störde för mycket.
15.30 Fiskdamm - storebrorsorna ilar upp och ställer sig i fiskdammen som de arrangerat så kul att ungarna verkligen har roligt och skrattar så där riktigt skönt.
15.45 Godismums - lugnet lägrar sig när alla sitter med sina påsar.
16.00 Hämtning - föräldrar börjar dyka upp för att hämta sina barn.

Det är vid hämtningen kommentarerna kommer.
- Är ni helt slut nu? (klassikern)
(- Nej! och den här gången talar vi sanning)
- Har det varit så här lugnt hela tiden?
(Ja, det har det)
- Vad smart att bara ha kalas i en och en halv timme!
(Vi vet, vi är smarta!)

Vi skojar om att vi kan tävla om vem som kan ha det kortaste kalaset och hur det skulle gå till. Kanske bara cykla förbi och slänga in ett paket i trädgården samtidigt som man greppar en glass som står i någon slags ställning. Idéerna är många och fantasirika.

Hur upplevde vi då kalaset?
Dottern; "Roligt, men lite jobbigt att det kom så många" (tio med henne).
Brorsorna; "Vad roliga de var och det var ju inget stök och bråk."
Mamman & pappan; "Lugnt och roligt. Vi såg alla och behövde inte lösa konflikter. Roligt med killarna som ville hjälpa till och som verkligen var påhittiga."

Jag tror att vi skapat en ny trend. Det ska bli kul och se om många hänger på. Själva kommer vi i alla fall ha en och en halvtimmes kalas i fortsättningen, åtminstone till de kommer upp i skolåldern och orkar med ett längre kalas.

Så tipset för idag är;

GÖR ANNORLUNDA, FÅ NÅGOT NYTT!
(Det nya kanske inte blir bättre än det gamla men du har definitivt fått något nytt - och det piggar upp!)

//Åse

2007-04-09T12:52:00.000-07:00

... nej, men det blir mycket pynt!

Har just avnjutit en påskhelg med familjen. Mycket godis, mat och samvaro. Började med megahandling i torsdags (påskpresent till min älskade man). Det tog två timmar och då räknar jag inte tiden jag la på att tänka ut vad jag skulle köpa eller tiden det tog att packa upp allt och få undan det. Inser att jag ska vara ännu mer glad över att jag inte behöver bry mig om matinköpen. Mannen gör ett heroiskt arbete som både planerar, handlar och lagar maten!

Lyckades bra med inköpen och åker hem för att pynta till det lite. Passar på när ungarna inte är hemma, så jag får det som jag vill. Inte för att jag vill speciellt mycket med pyntet eller det kanske är det som är problemet; jag vill bara ha lite och barnen massproducerar och vill ställa fram allt. 13-åringen fick hjälpa till och var perfekt motsträvig så att det blev lagom gult och fjädrigt.

Minst en gång i veckan är det någon som frågar mig om det inte är jobbigt med fem barn. Jag vet aldrig riktigt vad jag ska svara på den frågan. Jovisst kan det vara jobbigt ibland men det tyckte jag när jag hade ett barn också. Både jag och mannen jobbar hårt men vi gör det tillsammans och oftast är det roligt. Jag tycker att det är okej att det är jobbigt ibland. Hade någon frågat mig på skärtorsdagen hade jag i alla fall svarat;
- Nej, men det blir mycket pynt!

//Åse

E´ru skön eller !

2007-02-06T04:08:00.000-08:00

- T, kan du flytta dina jeans från hallgolvet,typ NU?
-E´ru skön eller!(som betyder men hallå! eller vad menar du? alternativt jag behöver lite mer tid för att bestämma mig.)
-NU!
-Jaa, ja skaa!
-Jag dammsuger ,ta väck eller jag slänger ut dem.
-Mää, e´ru skön eller!
Tonåring masar sig ut i hallen, suckar, tar jeansen och kryper tillbaka in i boet med ett morr.
Min rundvandring med dammsugaren fortsätter,jag har nu nått TVsoffan...
På bordet står två tekoppar, en halväten macka och ett gäng DVDfilmer.
-T, det är saker i vardagsrummet som du ska plocka undan,vill du vara snäll och göra det nu..
-E´RU SKÖN, eller!
Nej,inte ett dugg jävla skön ,bara trött på städning och less på tonåringens söta sidor!
Snälla någon, ge mig ett liv utan städ,tjat,gnat och tonåringar, ett liv där solen alltid lyser, barnen står på rad och säger ja mamma, till allt! Hemmet är tiptop, alla plockar undan efter sig och det alltid sitter en toarulle i hållaren!!
Det blir säkert tråkigt i längden men bara en pyttestund skulle räcka!
Jag blundar och önskar.
Helt plötsligt hör jag en röst som svarar.
-E´RU SKÖN, ELLER?
/Anna

När välja blir ett tvång

2007-01-26T05:15:00.000-08:00

Så roligt att få möjlighet att välja förskoleklass åt sonen.
Att ha kontroll och bara få bestämma.
Snabbt har vi övergivit tanken på friskolor, skönt att ett val är klart.
Sedan kommer häften från de två närbelägna skolor som kan komma ifråga.
Allt låter jättebra! Fina ord, söta bilder, myspys. jag i vel och våndaträsket.
Ringer runt i bekantskapskretsen, hetsar alla att säga bu eller bä!
Slutligen får sonens kompis mammas val avgöra!
Skolan är vald, jag kan vila.
MEN bara en stund nu skall det väljas klass.. Västanvind eller Östanvind!
Två lika bra förskolelärare som jobbar på samma sätt och tillsammans men hur ser det ut sedan? När dessa små delas i två¨"spår" som innehåller de pedagoger som skall följa med till sexan.
Vilka pedagoger kommer följa med på vägen upp och tampas med mig och sonen.
Det måste vara några med glimt i ögat, som har humor, som tycker om sonen och gärna tycker om mig också!
Efterforskningen fortsätter och jag är inte rolig längre! Hetsar människor att berätta gamla historier från skolan och om pedagoger. Vilka är bra ,vem är inte.
Väljer äntligen klass eller önskar som det heter!
Och nu kan jag vila! INTE!!!!!
Nu skall jag välja ett av fyra fritids och här är jag nu.
Jag orkar inte ett val till- placera oss bara . Gör vad ni vill. Det blir bra.
Jag skiter i hela grejen.
Men det är några veckor kvar så när orken återvänt skall jag nog ta reda på vilket fritids som är bäst....
För välja det ska jag!/Anna

Julefrid blev kräksjuka

2007-01-12T02:39:00.000-08:00

Jag hann njuta av julefriden i tre dagar och det är jag tacksam för. Efter styrelsemöte i skolans föräldraförening kommer jag hem till ett nerspytt hus.
- Men det behöver ju inte vara kräksjukan, säger min optimistiske (blåögde) man.
- Det fattar du väl att det är, ryter jag som verkligen skulle behöva lite av makens optimism.

Efter fem byten av lakan inser även maken att det är kräksjukan. Jag har jobbat mig rödrosig i tvättstugan (fy f-n, vad äckligt det är att pilla bort halvsmälta makaroner och falukorvsbitar, insnodda i långa hårstrån, ur avloppet!). Ångorna av Alcogel ligger tunga i huset. Nu gäller det att lägga upp en bra strategi; egna handukar, handtvätt à la sluten kirurgavdelning, gossedjur bort från sängen, sänghimlen uppknuten i taket och en tvättstuga med tom maskin redo. Vi lyckas få till det och jag känner mig något lugnare. Jag försöker att inte se skräckscenariot, alla i familjen kräksjuka, och lyckas ganska bra. När vi gjort allt som står i vår makt, är det bara att vänta...
... och hoppas!

Ett halvt dygn har förflutit och inget mer kräks har kommit. Nu känns det riktigt bra faktiskt. Snart är det vår också och sen kommer sommaren och då brukar ju ungarna vara friska. Lössen verkar också vara borta och jag har ju inte gått upp i vikt under julen. Vad har jag att klaga över? Ingenting!

Ännu än gång har jag lyckats med konststycket att gilla läget. Hurra, vad jag är bra på det! Hurra, vad jag är bra på mycket!

//Åse

Så kom då äntligen julefriden

2007-01-09T14:48:00.001-08:00

Över två veckor ledigt med hela stora familjen. "Gud va mysigt att få vara tillsammans allihop!" tänkte jag. Men hallå, fem barn och jag tänker fortfarande som en rookie. Alla sjuka, inklusive mamman, lunginflammation, hosta, snor, feber, uttråkade familjemedlemmar och på toppen av det - huvudlöss.

Så idag, äntligen, är vardagen här igen. Alla barnen lämnade till skola och dagis. Jag hämtar morgontidningen, sätter mig i soffan och känner plötsligt,efter att ha hetsläst några sidor, hur den där efterlängtade julefriden väller in över mig. Som jag väntat på detta!

Okej, jag säger ju alltid att jag älskar röran i min stora familj och vi hade många roliga, röriga och mysiga stunder men det handlar om ett rejält uppställ från oss vuxna.

Maken och jag blir i alla fall sammansvetsade. Får lite känslan av Karl Oskar och Kristina. Alla har sin uppgift och den måste skötas för att ro skörden iland. Dessutom är det bra att nötas lite mot varandra, har jag hört (vem sa det?).

Undrar om jag minns det här när det är dags att planera sportlovet. Då skulle jag kunna ha en mer realistisk inställning från början. Eller så gör jag som jag brukar, njuter innan av fantasibilden, tar lovet för vad det är och gottar mig som fasen efteråt.

Ja, älskade familj vad glad jag är för att ni finns!

//Åse