JAG HATAR GALONISAR!

All utevistelse mellan november och februari - låt säga mars -

är totalt överskattad!

Om vi börjar där någonstans...

Vi bor i ett land där det är i princip outhärdligt att vara ute under en dryg fjärdedel av året. Jag har verkligen försökt gilla läget och jag går inte ut, mer än nödvändigt, under den här perioden. Detta av en anledning - det är vidrigt. Kallt, mörkt, blött och grymt deprimerande. Levde jag själv, hade jag kunnat löpa hela linan ut och verkligen varit inne hela tiden. Det mesta kan faktiskt skötas via dator och telefon. Jag kommer ihåg, i 8:an, när jag och min kompis Gurra bestämde oss för att inte gå till skolan när det regnade. Jo tjena, hur mottogs det av omgivningen när det regnat en vecka i sträck. Men nu är jag ju vuxen och får bestämma själv...

... om det inte vore för barnen.

Barn och dåligt väder gifter sig inte och nu står jag inför ett galonhelvete varje morgon (inte helgerna för då går vi absolut inte ut). Vetenskapen har gjort att vi kan resa till månen och transplantera hjärtan men när det gäller galonisar, har tiden stått stilla. De är precis lika vansinnigt skitäckliga som de var när jag var liten. Snälla någon, med galonkunskap, uppfinn galonisar som inte skapar sådan ångest!

I morse när jag själv (vi brukar vara två om det här) skulle få på de små fleece, overall, galonisar, mössor och, det här är sjukt, galonvantar - var jag riktigt nära ett nervous breakdown. Här snackar vi behov av en terapeut, inte coach, för det här ligger djupt lagrat.

4-åringen bryter ihop varje gång hon ska ta på sig galonisarna och 2-åringen skriker "det räcker nu" och syftar på storasyster som gallskriker. Själv går jag från rosenrasande till gråtfärdig på några minuter. När allt väl är på och vi kommer ut så spöregnar det men "på det här dagiset - oj förskolan - är vi ALLTID ute eftersom barnen älskar det och alla mår så bra av det och man lär sig så mycket i naturen, och det finns så mycket att upptäcka och leka med." Okej snickarlådan ni är SÅ bra - värsta bästa pedagogerna!

2-åringen sällar sig faktiskt till friskusgänget och tycker det är okej, till och med kul, att vara ute men 4-åringen känner sig ledsen, påbyltad och har väldigt lågt KASAM (känsla av sammanhang). Hon sa för ett tag sen, när vi kom till dagis, det spöregnade och hon just hade fått veta att de skulle vara ute (vilken överraskning - eftersom de är det varje dag - men hoppet är det sista...), "mamma jag tycker faktiskt att det är helt galet att vara ute när det regnar". Jag kunde ju inte annat än att hålla med.

När jag lämnat på dagis i morse och var på väg hem, möter jag min gulligaste granntant. Vi småpratar lite och hon håller mig i handen - för det gör hon alltid när vi pratar och trots vantar emellan kan jag känna hennes otroligt torra, varma och lena hand, den är magisk. Jag vet att hon varit sjuk länge och hon berättar att hon är på väg till sjukhuset för en kontroll. Lite senare i samtalet frågar jag vart hon ska fira jul.
- Ja, vi får se vart jag kommer fira jul, säger hon och sneglar uppåt.
Jag inser då att hon inte vet om hon lever till jul. Tänker att; ja är man nära döden, ligger det väldigt nära till hands att den inträffar den här årstiden.

Jag vill inte att min favvotant ska dö!

Med det här mötet i tankarna fick jag lite perspektiv på mitt galonhelvete. Och som en klok vän sa till mig för ett tag sedan;
DU FÅR DET DU BEHÖVER.

Jag kommer greja vintern, igen, och jag kommer komma ut på andra sidan och vara glad att jag lever. Jag ska verkligen försöka att njuta av livet, även när jag är utomhus.

//Åse