Tänkte bara berätta om en helt vanlig fredagskväll hemma hos oss. I vår familj gillar vi fredagar (ja, så crazy är vi). Den senaste gottade vi till det riktigt och grillade, myste länge vid matbordet och av någon anledning (det här händer så ofta) vill tonåringen brottas med pappa.
Jag som känner mig ganska däst av för mycket mat och gott vin sitter kvar och tittar när hanarna mäter sina styrkor mot varandra i en, till en början, ganska stillsam kamp. Eftersom tonåringen är längre än pappan, duktigare på judo än pappan och väldigt nära starkare än pappan, måste pappan ta i VÄLDIGT MYCKET.
Kampen hårdnar och pappan tar i för kung och fosterland, låser fast sonens armarna, i ett ännu icke namngivet grepp, lyfter och med full kraft slänger ner sonen i golvet.
- Jag dör, jag dör!!!!!!!! Sonen har dödsångest.
- Nämen fan vad klumpigt!!!! Pappan har annan ångest.
- Men pappa det var ju inte din mening. 3-åringen tröstar pappan.
- Ska H dö nu?!! 5-åringen gråter förtvivlat.
Det såg riktigt läskigt ut och det sjöng i hela huset vid nedslaget. I sådana här lägen blir jag Robocop och asrationell. Efter att ha klappat lugnande på sonen och mannen får vi upp offret i soffan och inser att vi nog behöver ringa sjukvårdsupplysningen.
- Hej! Min 15-årige son har slagit i huvudet.
- Hur gick det till (hade hoppats slippa den frågan)?
- Eh... ja... han har liksom brottats med sin pappa och pappa fick ta i väldigt mycket för att vinna eftersom sonen blivit väldigt stor, stark och duktig på judo.
- Vad har ni för golv? Är pupillerna lika stora? Är ni helt friska eller...? (kanske att det sista var min egen tanke)
Det blir till att ta taxi in till Astrid Lindgren. Där de snabbt kommer att gå under benämningen "judokillarna". Hemma lägrar sig lugnet och när 11-åringen och jag ligger på varsin soffa kommer det.
- Jag tyckte det var skitläskigt när H sa att han skulle dö.
Lätt att tappa bort någon när det händer något i vår stora familj. Robocop fick småtjejerna i säng, dukade undan middan och slängde sig på soffan. Glömde att stämma av att alla var okej. Jag är tacksam över att mina barn väljer att prata med oss!
Allt ordande sig. Alla blev lugna. Huvudet var helt. Mannen ska aldrig brottas mer.
På söndagen var det dags för en tur till barnakuten igen men det är en annan historia med lyckligt slut.
//Åse
Wednesday, March 25, 2009
Friday, March 20, 2009
YouTube !
Jag säger bara youTube.
Vilken skattkista för en nyfiken 7åring.
jag sitter i en fåtölj bakom den sökande sonen.
Han hittar hit och han hittar dit, jag hör sporadiska musiktrudelutter från Idol, melodifestivalen,Starwars och annat...
Här någonstans försvinner jag in i min bok och är inte längre psykiskt närvarande.
-Mamma,maaaammmaaa, du måste titta, det här är jättekul.
jag tar mig upp ur boken och slänger ett öga på dataskärmen.
En tecknad filmsnutt.
- Hej, jag är ett päron!
-Å ja är en bajskorv!
Nu dör sonen av skratt.
Den lilla bruna bajskorven öppnar ett ännu brunare hål, munnen och säger en massa saker sen skjuter korven päronet.
Stort jubel från 7åringen, jag tyckte det var sådär.
Han ser att jag inte riktigt är med på tåget men själv har han ju kommit igång så nu gäller det att plocka fram ett ess ur rockärmen.
DEN här måste du se för den är jättebra!
Storfniss,storfniss och lysande barnaögon.
Jag går rakt in i fällan.
-OK,visa mig...
Upp på scen i en tecknad film kommer kuken och kukens mamma, tecknade på precis samma sätt som tummen och tummens mamma,den fina sagoboken ni vet.
Men detta är inga tummar,det är tuggummirosa snoppar.
Nu är det totalt skrattkalas och skrattkaos.
jag vet inte vad jag skrattar åt mest, den tecknade serien som faktiskt är rolig eller sonen som ligger i skrattkramper och riktigt kvillrar och kvider.
Vi skrattar hysteriskt båda två när kuken och kukens mamma går på picknick,äter glass och den härliga finalen när det kommer en hund som heter Hasse och biter i kuken.
Vilken fröjd, vilken glädje.
När vi sen sitter i soffan innan läggdags har jag som mamma en liten oro inför all denna glädje över fula ord och annat.
-Vet du vad kuk betyder?
-Japp,snorre.
-Det är ett ganska fult ord.
-ja vet.
-Man får inte använda det i skolan eller till kompisar eller hemma heller för den delen
-ja vet.
Vad oroar jag mig för, han är kompetent och kapabel,han har koll och vet när saker är OK och när det inte är OK. Jag släpper hela grejen.
Han pussar godnatt för att sedan gå och natta med sin pappa, på vägen in i sovrummet stannar han upp,vänder sig om och säger:
-Godnatt ,kukens mamma!
-Godnatt, kuken svarar jag.
Med ett glatt fniss slutar vår dag tillsammans.
Vilken skattkista för en nyfiken 7åring.
jag sitter i en fåtölj bakom den sökande sonen.
Han hittar hit och han hittar dit, jag hör sporadiska musiktrudelutter från Idol, melodifestivalen,Starwars och annat...
Här någonstans försvinner jag in i min bok och är inte längre psykiskt närvarande.
-Mamma,maaaammmaaa, du måste titta, det här är jättekul.
jag tar mig upp ur boken och slänger ett öga på dataskärmen.
En tecknad filmsnutt.
- Hej, jag är ett päron!
-Å ja är en bajskorv!
Nu dör sonen av skratt.
Den lilla bruna bajskorven öppnar ett ännu brunare hål, munnen och säger en massa saker sen skjuter korven päronet.
Stort jubel från 7åringen, jag tyckte det var sådär.
Han ser att jag inte riktigt är med på tåget men själv har han ju kommit igång så nu gäller det att plocka fram ett ess ur rockärmen.
DEN här måste du se för den är jättebra!
Storfniss,storfniss och lysande barnaögon.
Jag går rakt in i fällan.
-OK,visa mig...
Upp på scen i en tecknad film kommer kuken och kukens mamma, tecknade på precis samma sätt som tummen och tummens mamma,den fina sagoboken ni vet.
Men detta är inga tummar,det är tuggummirosa snoppar.
Nu är det totalt skrattkalas och skrattkaos.
jag vet inte vad jag skrattar åt mest, den tecknade serien som faktiskt är rolig eller sonen som ligger i skrattkramper och riktigt kvillrar och kvider.
Vi skrattar hysteriskt båda två när kuken och kukens mamma går på picknick,äter glass och den härliga finalen när det kommer en hund som heter Hasse och biter i kuken.
Vilken fröjd, vilken glädje.
När vi sen sitter i soffan innan läggdags har jag som mamma en liten oro inför all denna glädje över fula ord och annat.
-Vet du vad kuk betyder?
-Japp,snorre.
-Det är ett ganska fult ord.
-ja vet.
-Man får inte använda det i skolan eller till kompisar eller hemma heller för den delen
-ja vet.
Vad oroar jag mig för, han är kompetent och kapabel,han har koll och vet när saker är OK och när det inte är OK. Jag släpper hela grejen.
Han pussar godnatt för att sedan gå och natta med sin pappa, på vägen in i sovrummet stannar han upp,vänder sig om och säger:
-Godnatt ,kukens mamma!
-Godnatt, kuken svarar jag.
Med ett glatt fniss slutar vår dag tillsammans.
Friday, March 13, 2009
Fiskbullar och makaroner
Än lever jag!
Igår åkte jag, helt oförberedd, på matlagningen - igen! Väntar och väntar på att mannen ska komma hem men icke... Barnen undrar och jag med. Vi sexsnåret ringer jag upp på hans mobil och får till svar att han är i t-banan, på T-centralen! Men för i... då måste ju jag laga mat, ryter jag. Ja, det trodde jag du visste. Hur ska jag veta det när jag aldrig annars lagar mat utan att ha förberett mig på det? Men det står ju fiskbullar i skafferiet (okej men jag har inte röntgensyn!!!) Fiskbullar = Åse lagar mat.
Nu känner jag mig riktigt upprörd. Sliter upp skafferiet och hittar burkarna. Slänger upp de på köksbänken, dyker in i skafferiet igen och fiskar fram makaronerna. Nu slås jag av en snilleblixt; jag har ju två Big Pack-paket fyllda med makaroner i kylen (från i måndags då jag också lagade mat, läs fskbullar och makaroner). Nu börjar det bli kul! Värsta matlagningsprogrammet; "jag har förberett lite".
Nu går det fort. Fram med fyra tallrikar (storsonen i Tyskland). Öser upp lämpliga mängder makaroner på varje tallrik. Knäcker upp fiskbullsburkarna och pytsar upp de också. Fyss in i micron. Första portionen går i två minuter. Laborerar lite med tiderna med följande portioner.
Nu känner jag mig SÅ nöjd och kallar glatt på barnen som kommer springande. Nu är det nästan fint som i en reklamfilm och jag känner lite av den där härliga känslan av lycka över att få nära sina barn. Sen följer detta:
- Mamma, makaronerna är väldigt hårda.
- Blanda de med fiskbullesåsen, så mjuknar de!
- Jag har ju gjort det.
- Ja men du måste låta de ligga och dra lite. Tycker ni inte att det är lite som på restaurang? Alla får sin portion serverad direkt på tallriken!
-Jo lite kanske... glimten i ögat.
Här brister jag fullkomligt. Jag ser allt, som utifrån och det är bara så sjukt kul! Jag skrattar så tårarna rinner och de stora hänger på direkt. De inser ju också hur totalt skitusel jag är på att laga mat och hur roligt miserabelt allt är. De små skrattar för att vi har kul. Mamma är glad!
Nu går vi loss ordentligt och driver friskt med vår gourmetmiddag.
- Jag vill ha mer mamma.
- Det är bara att ta ur burkarna och värma på.
- Hur länge ska jag köra micron?
- Beror lite på hur hårda makaroner man vill ha, men säg... typ två minuter för knaprigt.
- Okej, då kör jag tre.
När allt är nästan slut vill 3-åringen ha mer. Nu finns det bara makaroner kvar.
- Men jag kan micra lite om du vill.
- Jag vill ha sås också.
Fixar jag genom att hälla mjölk i fiskbulleburkarna och skölja ur. Häller upp allt på tallriken och in i min vän micron.
- Titta mamma du kan göra soppa också!
Å, vad jag älskar att skratta med mina barn! Vi är så mycket på lag, vi är samkörda, vi gillar varandra och vi kan skratta med varandra i både med- och motgång. Vilken samhörighet! Jag känner mig så okej tillsammans med min familj!
//Åse
Igår åkte jag, helt oförberedd, på matlagningen - igen! Väntar och väntar på att mannen ska komma hem men icke... Barnen undrar och jag med. Vi sexsnåret ringer jag upp på hans mobil och får till svar att han är i t-banan, på T-centralen! Men för i... då måste ju jag laga mat, ryter jag. Ja, det trodde jag du visste. Hur ska jag veta det när jag aldrig annars lagar mat utan att ha förberett mig på det? Men det står ju fiskbullar i skafferiet (okej men jag har inte röntgensyn!!!) Fiskbullar = Åse lagar mat.
Nu känner jag mig riktigt upprörd. Sliter upp skafferiet och hittar burkarna. Slänger upp de på köksbänken, dyker in i skafferiet igen och fiskar fram makaronerna. Nu slås jag av en snilleblixt; jag har ju två Big Pack-paket fyllda med makaroner i kylen (från i måndags då jag också lagade mat, läs fskbullar och makaroner). Nu börjar det bli kul! Värsta matlagningsprogrammet; "jag har förberett lite".
Nu går det fort. Fram med fyra tallrikar (storsonen i Tyskland). Öser upp lämpliga mängder makaroner på varje tallrik. Knäcker upp fiskbullsburkarna och pytsar upp de också. Fyss in i micron. Första portionen går i två minuter. Laborerar lite med tiderna med följande portioner.
Nu känner jag mig SÅ nöjd och kallar glatt på barnen som kommer springande. Nu är det nästan fint som i en reklamfilm och jag känner lite av den där härliga känslan av lycka över att få nära sina barn. Sen följer detta:
- Mamma, makaronerna är väldigt hårda.
- Blanda de med fiskbullesåsen, så mjuknar de!
- Jag har ju gjort det.
- Ja men du måste låta de ligga och dra lite. Tycker ni inte att det är lite som på restaurang? Alla får sin portion serverad direkt på tallriken!
-Jo lite kanske... glimten i ögat.
Här brister jag fullkomligt. Jag ser allt, som utifrån och det är bara så sjukt kul! Jag skrattar så tårarna rinner och de stora hänger på direkt. De inser ju också hur totalt skitusel jag är på att laga mat och hur roligt miserabelt allt är. De små skrattar för att vi har kul. Mamma är glad!
Nu går vi loss ordentligt och driver friskt med vår gourmetmiddag.
- Jag vill ha mer mamma.
- Det är bara att ta ur burkarna och värma på.
- Hur länge ska jag köra micron?
- Beror lite på hur hårda makaroner man vill ha, men säg... typ två minuter för knaprigt.
- Okej, då kör jag tre.
När allt är nästan slut vill 3-åringen ha mer. Nu finns det bara makaroner kvar.
- Men jag kan micra lite om du vill.
- Jag vill ha sås också.
Fixar jag genom att hälla mjölk i fiskbulleburkarna och skölja ur. Häller upp allt på tallriken och in i min vän micron.
- Titta mamma du kan göra soppa också!
Å, vad jag älskar att skratta med mina barn! Vi är så mycket på lag, vi är samkörda, vi gillar varandra och vi kan skratta med varandra i både med- och motgång. Vilken samhörighet! Jag känner mig så okej tillsammans med min familj!
//Åse
Tuesday, March 10, 2009
Nära döden i mars!
Varje år, vid den här tiden, tror jag att jag är allvarligt sjuk. Jag är konstant trött och då menar jag inte så där lite trött och hängig som man kan vara i november. Nej, det här drar åt narkolepsihållet. Jag vaknar på morgonen med en gråtklump i halsen, mår illa och vill bara INTE gå upp. Rör mig långsamt och är inte till nytta för varken mig själv eller någon annan. Är otroligt otrevlig mot alla i min familj (utom hunden som av någon anledning är den enda jag vill vara med).
Börjar sedan planera för hur jag ska få till något eller några sovpass under dagen. Kanske jobba hemifrån idag? Mattan på kontoret är ju ganska tjock och fluffig... Lägger man sen yogamattan av ull ovanpå och en filt över sig, blir det nog ganska skönt... Kan ju också halvligga i en av fåtöljerna och lägga upp benen på det lilla bordet...
Jag vet inte hur det går till men jag börjar i alla fall jobba. Sitter mycket framför datorn och hamnar hela tiden i "arbete" som är tämligen oviktigt (uppdateringar på Facebook o dyl). Självdisciplinen är nästintill obefintlig. Kommer på mig själv med att ögonbrynen är väldigt mycket rynkade och munnen så där stängd och strutig som den kan bli när man precis vaknat.
Vill bara sova och om inte det går vill jag äta och om inte det går vill jag gråta. Det här kan verka skämtsamt men det är allvar, som fan! Hur kan en människa bli så här trött? Först trodde jag ju att jag bar på en dödlig sjukdom men sen kom jag på att jag brukar må så här i mars. Jävla skitsnö! Kan det vara så att jag är född i fel världsdel? Finns det någon i Australien som deppar ihop av sol och värme? Hur ska jag lösa det här eländet. Det är som med pms:en, det blir så mycket värre med åren.
Det är ju inte bara det att jag är en plåga för mig själv. Jag är en mardröm för andra! Min familj vill jag knappt befatta mig med - de är jobbiga. Övrig släkt kan jag bara inte underhålla. Vänner, om de är assnälla mot mig, går bäst.
Jag vet att jag kommer ut på andra sidan i april, om jag överlever. Jag vet att jag då drar en lättnadens suck och tänker; JAG KLARADE DET!!!!!!
Ja, men gilla läget då. Du vet ju att det blir bättre. Lite Mindfulness liksom - blunda och tugga på ett russin, som om det var första gången. Jag gillar inte russin och det är SVÅRT att gilla läget när man på allvar tror att man ska dö och bara vill sova, äta eller gråta!
//Åse
Börjar sedan planera för hur jag ska få till något eller några sovpass under dagen. Kanske jobba hemifrån idag? Mattan på kontoret är ju ganska tjock och fluffig... Lägger man sen yogamattan av ull ovanpå och en filt över sig, blir det nog ganska skönt... Kan ju också halvligga i en av fåtöljerna och lägga upp benen på det lilla bordet...
Jag vet inte hur det går till men jag börjar i alla fall jobba. Sitter mycket framför datorn och hamnar hela tiden i "arbete" som är tämligen oviktigt (uppdateringar på Facebook o dyl). Självdisciplinen är nästintill obefintlig. Kommer på mig själv med att ögonbrynen är väldigt mycket rynkade och munnen så där stängd och strutig som den kan bli när man precis vaknat.
Vill bara sova och om inte det går vill jag äta och om inte det går vill jag gråta. Det här kan verka skämtsamt men det är allvar, som fan! Hur kan en människa bli så här trött? Först trodde jag ju att jag bar på en dödlig sjukdom men sen kom jag på att jag brukar må så här i mars. Jävla skitsnö! Kan det vara så att jag är född i fel världsdel? Finns det någon i Australien som deppar ihop av sol och värme? Hur ska jag lösa det här eländet. Det är som med pms:en, det blir så mycket värre med åren.
Det är ju inte bara det att jag är en plåga för mig själv. Jag är en mardröm för andra! Min familj vill jag knappt befatta mig med - de är jobbiga. Övrig släkt kan jag bara inte underhålla. Vänner, om de är assnälla mot mig, går bäst.
Jag vet att jag kommer ut på andra sidan i april, om jag överlever. Jag vet att jag då drar en lättnadens suck och tänker; JAG KLARADE DET!!!!!!
Ja, men gilla läget då. Du vet ju att det blir bättre. Lite Mindfulness liksom - blunda och tugga på ett russin, som om det var första gången. Jag gillar inte russin och det är SVÅRT att gilla läget när man på allvar tror att man ska dö och bara vill sova, äta eller gråta!
//Åse
Baby & Barn
Tack alla roliga och inspirerande föräldrar som vi träffade på Baby & Barn! Det är ni som gör att vårt jobb är bäst! Tack också till alla roliga och inspirerande människor i branschen! I er har vi fått nya affärskontakter och nya vänner. Särskilt vill vi hissa våra vänner på Kronan www.kronan.com och topptjejerna på House of Lola www.houseoflola.se
Tävling! Vårt vardagspussel innehöll 156 bitar (notera att det är vårt, ert kanske innehåller betydligt färre, eller fler...). Vinnare blev Maria Persson som gissade på exakt 156 bitar. Föräldracoaching till ett värde av 2900 :- väntar på henne och vi ser riktigt mycket fram emot att få coacha Maria!
Mässerbjudande (gäller ju mars månad ut)!
Ge dig själv eller någon förälder i din omgivning möjligheten att utvecklas som förälder och samtidigt ha riktigt kul. Passa på att utnyttja våra mässerbjudanden.
//Åse & Anna
Tävling! Vårt vardagspussel innehöll 156 bitar (notera att det är vårt, ert kanske innehåller betydligt färre, eller fler...). Vinnare blev Maria Persson som gissade på exakt 156 bitar. Föräldracoaching till ett värde av 2900 :- väntar på henne och vi ser riktigt mycket fram emot att få coacha Maria!
Mässerbjudande (gäller ju mars månad ut)!
Ge dig själv eller någon förälder i din omgivning möjligheten att utvecklas som förälder och samtidigt ha riktigt kul. Passa på att utnyttja våra mässerbjudanden.
//Åse & Anna
Subscribe to:
Posts (Atom)
