Shaking teenage syndrome

Tänkte bara berätta om en helt vanlig fredagskväll hemma hos oss. I vår familj gillar vi fredagar (ja, så crazy är vi). Den senaste gottade vi till det riktigt och grillade, myste länge vid matbordet och av någon anledning (det här händer så ofta) vill tonåringen brottas med pappa.

Jag som känner mig ganska däst av för mycket mat och gott vin sitter kvar och tittar när hanarna mäter sina styrkor mot varandra i en, till en början, ganska stillsam kamp. Eftersom tonåringen är längre än pappan, duktigare på judo än pappan och väldigt nära starkare än pappan, måste pappan ta i VÄLDIGT MYCKET.

Kampen hårdnar och pappan tar i för kung och fosterland, låser fast sonens armarna, i ett ännu icke namngivet grepp, lyfter och med full kraft slänger ner sonen i golvet.

- Jag dör, jag dör!!!!!!!! Sonen har dödsångest.
- Nämen fan vad klumpigt!!!! Pappan har annan ångest.
- Men pappa det var ju inte din mening. 3-åringen tröstar pappan.
- Ska H dö nu?!! 5-åringen gråter förtvivlat.

Det såg riktigt läskigt ut och det sjöng i hela huset vid nedslaget. I sådana här lägen blir jag Robocop och asrationell. Efter att ha klappat lugnande på sonen och mannen får vi upp offret i soffan och inser att vi nog behöver ringa sjukvårdsupplysningen.

- Hej! Min 15-årige son har slagit i huvudet.
- Hur gick det till (hade hoppats slippa den frågan)?
- Eh... ja... han har liksom brottats med sin pappa och pappa fick ta i väldigt mycket för att vinna eftersom sonen blivit väldigt stor, stark och duktig på judo.
- Vad har ni för golv? Är pupillerna lika stora? Är ni helt friska eller...? (kanske att det sista var min egen tanke)

Det blir till att ta taxi in till Astrid Lindgren. Där de snabbt kommer att gå under benämningen "judokillarna". Hemma lägrar sig lugnet och när 11-åringen och jag ligger på varsin soffa kommer det.
- Jag tyckte det var skitläskigt när H sa att han skulle dö.
Lätt att tappa bort någon när det händer något i vår stora familj. Robocop fick småtjejerna i säng, dukade undan middan och slängde sig på soffan. Glömde att stämma av att alla var okej. Jag är tacksam över att mina barn väljer att prata med oss!

Allt ordande sig. Alla blev lugna. Huvudet var helt. Mannen ska aldrig brottas mer.

På söndagen var det dags för en tur till barnakuten igen men det är en annan historia med lyckligt slut.

//Åse