Fiskbullar och makaroner

Än lever jag!

Igår åkte jag, helt oförberedd, på matlagningen - igen! Väntar och väntar på att mannen ska komma hem men icke... Barnen undrar och jag med. Vi sexsnåret ringer jag upp på hans mobil och får till svar att han är i t-banan, på T-centralen! Men för i... då måste ju jag laga mat, ryter jag. Ja, det trodde jag du visste. Hur ska jag veta det när jag aldrig annars lagar mat utan att ha förberett mig på det? Men det står ju fiskbullar i skafferiet (okej men jag har inte röntgensyn!!!) Fiskbullar = Åse lagar mat.

Nu känner jag mig riktigt upprörd. Sliter upp skafferiet och hittar burkarna. Slänger upp de på köksbänken, dyker in i skafferiet igen och fiskar fram makaronerna. Nu slås jag av en snilleblixt; jag har ju två Big Pack-paket fyllda med makaroner i kylen (från i måndags då jag också lagade mat, läs fskbullar och makaroner). Nu börjar det bli kul! Värsta matlagningsprogrammet; "jag har förberett lite".

Nu går det fort. Fram med fyra tallrikar (storsonen i Tyskland). Öser upp lämpliga mängder makaroner på varje tallrik. Knäcker upp fiskbullsburkarna och pytsar upp de också. Fyss in i micron. Första portionen går i två minuter. Laborerar lite med tiderna med följande portioner.
Nu känner jag mig SÅ nöjd och kallar glatt på barnen som kommer springande. Nu är det nästan fint som i en reklamfilm och jag känner lite av den där härliga känslan av lycka över att få nära sina barn. Sen följer detta:
- Mamma, makaronerna är väldigt hårda.
- Blanda de med fiskbullesåsen, så mjuknar de!
- Jag har ju gjort det.
- Ja men du måste låta de ligga och dra lite. Tycker ni inte att det är lite som på restaurang? Alla får sin portion serverad direkt på tallriken!
-Jo lite kanske... glimten i ögat.
Här brister jag fullkomligt. Jag ser allt, som utifrån och det är bara så sjukt kul! Jag skrattar så tårarna rinner och de stora hänger på direkt. De inser ju också hur totalt skitusel jag är på att laga mat och hur roligt miserabelt allt är. De små skrattar för att vi har kul. Mamma är glad!

Nu går vi loss ordentligt och driver friskt med vår gourmetmiddag.
- Jag vill ha mer mamma.
- Det är bara att ta ur burkarna och värma på.
- Hur länge ska jag köra micron?
- Beror lite på hur hårda makaroner man vill ha, men säg... typ två minuter för knaprigt.
- Okej, då kör jag tre.

När allt är nästan slut vill 3-åringen ha mer. Nu finns det bara makaroner kvar.
- Men jag kan micra lite om du vill.
- Jag vill ha sås också.
Fixar jag genom att hälla mjölk i fiskbulleburkarna och skölja ur. Häller upp allt på tallriken och in i min vän micron.
- Titta mamma du kan göra soppa också!

Å, vad jag älskar att skratta med mina barn! Vi är så mycket på lag, vi är samkörda, vi gillar varandra och vi kan skratta med varandra i både med- och motgång. Vilken samhörighet! Jag känner mig så okej tillsammans med min familj!

//Åse