"Ni tyckte inte det räckte med fem barn eller...?"

Den kommentaren har jag fått cirka 100 gånger under de tre veckor vi haft hund. Senast i morse var det en pappa på dagis som fällde den. Jag frågade då maken hur många gånger han fått den och han sa att det var ungefär lika många gånger som jag - senast igår.

Vad betyder den? Med vilken rätt kommenterar andra människor mina livsval?

Likadant har det varit när vi skaffade fjärde och femte barnet, för nu börjar de bli många, eller tredje, för den delen, som kom så tätt inpå det andra eller det första, förresten, som vi valde att skaffa när vi var SÅ unga!

Jag funderar på om jag skulle börja kommentera min omgivning på samma sätt;
Till den som gått upp i vikt: Du gillade inte att vara smal och vältränad eller...?
Till paret som har ett barn: Ni tycker det är tillräckligt med ett barn eller...?
Till den nyseparerade: Det passade inte dig att vara gift eller...?
Till den som nyligen blivit arbetslös: Den fritid du hade räckte inte till eller...?

Ja, jag skulle kunna rabbla upp hur många som helst. Jag går igång på att höra sådant här!
- De vill bara väl! säger maken.
Så fan heller tänker jag! De kan inte hantera sina impulsiva tankar och värderingar om andra! Okej då, de menar säkert inget illa men vad menar de då?!

Jag vet inte hur jag ska bemöta kommentarerna. Jag blir irriterad och ibland arg. Jag tror att jag brukar säga något i stil med - nej, vi vill ha ännu roligare!

När jag tittar tillbaka i tiden så ser jag en Åse som under hela sitt vuxna liv har gjort det som fallit henne in. Jag drivs ju av min förmåga att välja mitt liv och att i största möjliga mån, välja det roliga. Det innebär att gå utanför normen. Jag har inga problem med det. Har andra det? och om det är så; vad är problemet?

Jag hyser den största respekt för hur andra människor väljer att leva sina liv! Jag värderar också min omgivning, även om jag jobbar för att minimera det, men jag försöker att hålla det för mig själv. Jag har inget behov av att uttrycka mina åsikter på det sättet.

Sen finns det underbara röster omkring mig som väljer att säga något helt annat:
- Vilken fin hund ni har!
- Vad mysigt det ser ut!
- Jag drömmer också om en hund!
- Vad roligt för familjen!
... och den mest underbara, som jag fick av vännen Eva...
- Vad härligt, i er familj finns det liksom alltid plats för en till!

Handlar det inte om att vara där någon annan är? Att glädjas med någon som är glad. Att bekräfta någon annans sinnesstämning och visa att jag respekterar dig och hur du väljer. I just det läget är det ju faktiskt skit samma vilken åsikt jag har i det ämnet eller...?

Jag föreslår att vi istället hyllar de som väljer att leva sina liv på ett sådant sätt som gör de glada och tillfreds! Till alla er som inte gör det; jag respekterar ert val och skulle ni vilja göra annorlunda, peppar och inspirerar jag gärna!

//Åse