Jag hann njuta av julefriden i tre dagar och det är jag tacksam för. Efter styrelsemöte i skolans föräldraförening kommer jag hem till ett nerspytt hus.
- Men det behöver ju inte vara kräksjukan, säger min optimistiske (blåögde) man.
- Det fattar du väl att det är, ryter jag som verkligen skulle behöva lite av makens optimism.
Efter fem byten av lakan inser även maken att det är kräksjukan. Jag har jobbat mig rödrosig i tvättstugan (fy f-n, vad äckligt det är att pilla bort halvsmälta makaroner och falukorvsbitar, insnodda i långa hårstrån, ur avloppet!). Ångorna av Alcogel ligger tunga i huset. Nu gäller det att lägga upp en bra strategi; egna handukar, handtvätt à la sluten kirurgavdelning, gossedjur bort från sängen, sänghimlen uppknuten i taket och en tvättstuga med tom maskin redo. Vi lyckas få till det och jag känner mig något lugnare. Jag försöker att inte se skräckscenariot, alla i familjen kräksjuka, och lyckas ganska bra. När vi gjort allt som står i vår makt, är det bara att vänta...
... och hoppas!
Ett halvt dygn har förflutit och inget mer kräks har kommit. Nu känns det riktigt bra faktiskt. Snart är det vår också och sen kommer sommaren och då brukar ju ungarna vara friska. Lössen verkar också vara borta och jag har ju inte gått upp i vikt under julen. Vad har jag att klaga över? Ingenting!
Ännu än gång har jag lyckats med konststycket att gilla läget. Hurra, vad jag är bra på det! Hurra, vad jag är bra på mycket!
//Åse
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment