Den spindeln hade fett mycket hjärna!

För ett par veckor sedan råkade jag på en spindel som sprang runt på mitt kontor. Jag är inte rädd för spindlar men kände ändå att den var på tok för stor och köttig för att få dela lokal med mig (dessutom utan att betala hyra). Ville inte riktigt ta i den utan försökte fösa ut den med min toffel, vilket inte gick. Istället lyckas jag få upp den på dörrmattan samtidigt som jag, med andra handen, öppnar ytterdörren. Spindeln är väldigt stor och jag börjar känna mig ganska uppjagad. Sliter upp dörren, vrålar ut ett stridsrop och skickar iväg både matta och spindel. Jag ser spindeln som landat på marken, ett par meter framför ytterdörren.

Pjuh... det där var inte kul, hinner jag precis tänka när jag ser hur den jäveln vänder sig om och, med mord i blicken, tar sats och springer fort som fan mot mig och dörren. Jag är lite snabbare och lyckas slå igen dörren precis framför näsan på den.

Tänker faktiskt inte så mycket mer på det här förrän jag nu i veckan kommer till kontoret efter några dagars bortavaro. Sticker nyckeln i låset och känner mig så där glad och lycklig, som jag alltid gör när jag får komma till mitt fina kontor. Slår upp dörren...
... och vad ser jag?!

Något stort, ludet och hånleende som höjer ett av de sex och ger mig ett långfinger. På min dörrmatta! På insidan (hur fan gick det till)!

Nu glömmer jag helt bort att jag inte är rädd för spindlar. Jag reagerar blixsnabbt, sliter tag i min toffel - hinner tänka att det kommer krasa något grönjävligt.

Sen höjer jag toffeln och skriker riktigt högt (det höjer min fighting spirit och tar bort en del av kraset, tror jag) och smackar till. Precis innan jag träffar hör jag någon väsa "I'll be back".

Efteråt är alt tyst och lugnt. Jag låter toffeln stå kvar men sätter en gul post it-lapp på den där jag skriver; Obs spindeln!

Tar mina prylar och åker hem.

När jag berättar om händelsen på kvällen ser barnen på mig med beundrande blickar. Maken undrar om han ska åka upp och ta hand om liket. Ok, men då vill jag att du spikar fast honom i kistan, så den fan inte kan komma tillbaka igen. Nej förresten, jag tar honom själv imorgon bitti.

Dagen efter kommer jag till kontoret, öppnar dörren och vem sitter på min dörrmatta...

Nej då, han låg kvar under toffeln för att inte säga integrerad med toffeln. Jag bröt loss eländet från golvet och skrapade bort resterna. När jag äter min lunch ser jag något, typ kycklingklubba, på mitt skrivbord. Tittar lite närmare och ser att det är ett av de sex, med långfingret fortfarande höjt.

//Åse